Av: Erik Pallin, ställföreträdande plutonchef

Något som för mig varit ofattbart under en relativt lång tid är hur få krigsförband vi faktiskt har och hur vi inte talar tillräckligt mycket om det. Både inom politiken, men också inom Försvarsmakten. När det kommer till försvarets officerare och soldater, kan det enligt mig huvudsakligen bero på tre orsaker: 

(1) man är undermåligt utbildad i modern militärhistoria, 

(2) man har en övertro på dagens stridsteknik och/eller tekniska system, 

(3) man tror inte det är möjligt att genomföra nödvändiga åtgärder under dagens förutsättningar.

1. Modern militärhistoria i siffror
Att bemöta den förstnämnda anledningen är för mig den enklaste, samtidigt som den kräver den längsta utläggningen. Jag kommer här nämna ett antal exempel på förbandsmängder kopplade till större operationer. Att bara nämna dessa förklarar inte helheten, men den ger en översiktlig förståelse för problematiken som jag försöker påtala. 

Exempel 1: Invasionen av Irak 2003. ~467 000 soldater

Irak var då och är idag ett land med ungefär samma yta som Sverige. USA hade i slutet av april 2003 ca 467 000 försvarsanställda, vilka ingick i operationen vars syfte var att ta och ockupera Irak med militär makt. Bara US Air Force (USAF) hade 54 955 soldater på plats. I det fallet räknar vi inte med förstärkningar från USAF Reserve (2 084) samt USAF National Guard (7 207). US Army och US Marine Corps (USMC) hade 233 342 respektive 74 405 på plats. Utöver detta stod inte USA ensamma, utan tillsammans med flera framför allt brittiska förband som ej ingår i de 467 000.

Exempel 2: Invasionen av Tjetjenien 1999 ~70 000–80 000 soldater

Tjetjenien är ungefär lika stort som Skåne och Blekinge tillsammans. I syfte att återta kontrollen över republiken nyttjades uppemot 80 000 ryska soldater (om man räknar med invasionsreserven).

Exempel 3: USA i Vietnam 1969 ~543 000 soldater

Under Vietnamkriget försökte USA skydda Republiken Vietnam (Sydvietnam) från FNL och Nordvietnam. Sydvietnams yta var ungefär 38% av Sveriges yta. År 1969 toppade mängden amerikanska soldater i landet, 543 000. Utöver dessa hade Sydvietnam en egen försvarsmakt som själv uppgick i hundra-tusentals.

Exempel 4: Vinterkriget 1939–1940 ~14x divisioner

I lite mer än 100 dagar försvarade sig lilla Finland mot Sovjetunionen. Båda sidor nyttjade hundratusentals soldater på hela fronten. Istället för att tala om mängden människor, så förklarar vi detta exempel med mängden förband. Finland mobiliserade totalt 14 divisioner till krigsutbrottet.

För att nämna ett exempel i exemplet: det Karelska näset är ungefär lika stort som Skåne, men jämfört med dagens Skåne var det är mindre öppet, med tätare skogar och större sjöar. Denna terräng försvarade finnarna med sex (6) infanteridivisioner, inledningsvis mot nio (9) sovjetiska divisioner och ett antal mindre självständiga brigader. 

Notera: I Sverige försöker vi 2024 bygga en (1) division. Finland hade vid denna tid en befolkningsmängd på ~3,7 miljoner. Sverige har idag en befolkning på ~10,4 miljoner.

Exempel 5: Falklandskriget 1982 ~9 000 (2x brigader)

Markstriderna på Falklandsöarna skedde i stort sett endast på den nordöstra halvön där huvudstaden Port Stanley ligger. Detta området är ungefär 20% större än Gotland, fast med mycket mindre uppbyggd infrastruktur och en population som motsvarar 5% av Gotlands. 

Argentinarna försökte försvara ön med ungefär 13 000 soldater, mot de 9 000 brittiska soldaterna, vilka ingick i 4. Kommandobrigaden och 5. Infanteribrigaden.

Notera: Sverige försöker idag upprätta/upprätthålla fyra brigader totalt, och 31 december 2023 disponerade hela Försvarsmakten 5 700 GSS/K totalt.

2. Övertro på modern stridsteknik och teknik

Exemplen som beskrivits ovan är inte från förra året. Men det är inte heller systemen som används i Ukraina år 2024. 

Självklart har mycket har hänt inom det militärtekniska spåret under de senaste åren. Drönarhotet har ökat på alla förbandsnivåer, förmågan till att strida i mörker har blivit mer aktuell, vidare kan förbandsenheter samordna striden med nya och adaptiva stridsledningssystem – som i vissa fall kan användas via enkla smarttelefoner. Utöver detta kan vi öva i moderna träningsanläggningar som SIB-byn i Kvarn, där varje skott, handgranatskast och beslut kan utvärderas.

Låt oss nu leka med tanken att vi inom kommande tre år lyckas med följande:

Utrusta följande förband;
62. luftvärnsbataljonen
91. artilleribataljonen
1. logistikbataljonen
2. amfibiebataljonen
12. motoriserade skyttebataljonen
31. jägarbataljonen
181. pansarbataljonen
och 41. pansarbataljonen

Med:

• Nya bildförstärkare, kroppsskydd och automatkarbiner till alla soldater.
• Nya radio-, lednings- och eldledningssystem på alla nivåer.
• Nya båtar, stridsvagnar, pansarskyttefordon och såklart spaningsdrönare samt patrulldrönare.
• Nya lastbilar, raketartilleripjäser, förråd och reservdelar (som får allt att gå runt under de kommande tio åren).
• Avslutningsvis utbildas alla tillräckligt mycket på alla möjliga övningsfält och i alla möjliga moderna simulatorer.

Vi alla vet att detta så kallade ”drömscenariot” aldrig kommer att ske, och även om det hade skett så hade denna ”förstärkta elitbrigad” (med jag vet, alltför blandade resurser) aldrig kunnat stå an fem fientliga brigader i ett konventionellt krig på marken. Fem brigader är för övrigt inte heller en stor mängd, men bara det hade räckt för att, om inte slå ut, i alla fall binda en stor del av den svenska arméns förband.

Jag skulle vilja avsluta denna del 2 genom att orientera läsaren om en debatt som pågick i Frankrike under hösten 2022. I tidningar pratade man under en period frenetiskt om det faktum att om den franska armén skulle sättas in på ett frontavsnitt i ett krig som motsvarar det vi ser idag i Ukraina så hade fransmännen endast kunnat ansvara för 80 kilometer av fronten. Frankrike är en regional stormakt som lägger runt 2% av BNP på försvaret. Trots detta hade de med sin armé på cirka 120 000 soldater alltså inte kunnat hålla gränsen mellan Lettland och Ryssland (ca 200 kilometer).

3. Dagens förutsättningar hindar oss
Att se det orimliga i systemet vi just nu jobbar med är utifrån perspektiven ovan inte svårt. Till er som inte förstått allvaret förrän nu, alternativt de som fortfarande inte förstår – det är inte ert fel. Försvarsmakten eller Försvarshögskolan borde ha lärt er detta när ni gick era yrkesutbildningar. 

Till de personer som känt till detta men inte sagt något – ni är inte ensamma. 

Vi behöver få folk att förstå:

• vad som faktiskt krävs i personal- och förbandsmängd för att försvara Sverige och våra allierade.
• att vi hellre har 100 000 automatkarbiner som skjuter tillräckligt bra än 10 000 som skjuter extremt bra.
• att vi hellre har fem (5) skyttebataljoner där varje grupp har en radio än en (1) skyttebataljon där varje soldat har en radio.

Notera: Såklart kommer det finnas utvalda funktionsförband och specialförband som kan få dyrare och hetare utrustning, jag talar här om markförbanden i stort.

Slutligen finns det möjligen en del kollegor som påstår att vi är på väg till de förbandsmängder jag talar om, men att det tar tid. Till dessa säger jag följande – det går för långsamt. Vi behöver bara se tillbaka i historien för att se att det går att genomföra snabbare. Vilket jag mer än gärna skriver om i framtiden. Och nej, jag säger inte att vi ska skapa pappersförband.