År 2020 diskuterades läslistor i Försvarsmakten. Bakgrunden var ett inlägg på Twitter där frågan ställdes vilka böcker varje officer bör ha läst. Läslistor förekommer i många arméer i västvärlden, och kan ses som ett sätt att skapa en gemensam grund för soldat- och officerskåren att stå på. Frågan – en icke-fråga kan tyckas – diskuterades rentav i SVT, på tidningarnas kultur- och ledarsidor och förhoppningsvis också på officersmässar runtom i riket. Flygvapen- och Marinchefen har publicerat egna läslistor. Hos Kungliga Krigsvetenskapsakademien publicerades det lästips i en strid ström.
Min idé är att läslistor kan utgöra en gemensam intellektuell stödplatta. Om vi har några gemensamma referenspunkter, så tror jag att vi kan få mer givande meningsutbyten kring problem och idéer som vi vill diskutera i tjänsten. För att detta ska fungera måste böckerna vara lättlästa, tillgängliga och inte vara för dyra.
Oavsett vad man tycker i frågan så kan det vara dags att göra slag i saken. Och därför kommer här Militär Debatts läslista. Den är sammansatt av mig som redaktör, och bör inte ses som ett facit. Det finns andra mycket mer belästa militärer, som kan servera en mer komplett lista. Se det hellre som ett råd (eller en utmaning!) från en kollega som haft anledning att reflektera under många år som grupp-, pluton- och kompanichef. Tyvärr är jag bara en enkel arméofficer, och det syns tydligt i listan. Listan kan utgöra en god grund för dig som är i början av din militära karriär för att öppna upp intresset för svåra frågor. Den kommer att bredda dina referensramar inom yrket och bjuda in till diskussioner med dina kamrater. Kanske kan den till och med vara en bra start för en bokcirkel, där du kan diskutera den militära professionen.
Listan innehåller bara tio böcker. Böckerna i listan är förhållandevis lättlästa och de flesta finns att låna på närmsta bibliotek. I värsta fall kommer du behöva betala ett par hundralappar (kanske tre öl på krogen) för ett stycke militär allmänbildning.
Några läsare kommer säkert att tycka att böcker saknas på listan, och så är det garanterat – det är ju en fråga om smak. Om så är fallet: Välkommen att publicera din egen konkurrerande lista eller bokrekommendation! Vi på Militär Debatt lovar att ge dig utrymme för detta.
- Okänd soldat, av Väinö Linna
Detta är en riktig klassiker bland anti-krigsböckerna. Den har filmatiserats flera gånger, senast 2017. Boken handlar om soldaterna och officerarna på ett kulsprutekompani under fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen, och de flesta av oss kommer känna igen våra kollegor bland personerna i boken. Den tystlåtne plutonchefen Ville Koskela som aldrig får göra karriär men som älskas av soldaterna. Rebellen Rokka som vägrar inordna sig i den militära hierarkin, medveten om att han är kompaniets bäste soldat. Den valpige officeren Kariluoto som kämpar för att vinna truppens och kollegornas respekt. Den auktoritäre och hatade kompanichefen Lammio. Och en samling knäppa, normala, psykopatiska, modiga och fega soldater som tillsammans ska uträtta den svåraste uppgiften i hela världen – att besegra Sovjetunionen. Okänd soldat kan läsas som en lärobok i ledarskap, där du själv kan fundera kring dina egna värderingar, drivkrafter och syn på att leda människor.
- Krig, av Sebastian Junger
Kriget mot terrorn känns nu avlägset, men under många år var detta huvudskälet till att västvärldens arméer existerade och utvecklades. Stundtals framställdes det som någon sorts välgörenhet, men Sebastian Junger tar oss med till en dalgång i Afghanistan och beskriver vad det verkligen var: Krig. Junger levde ihop med ett kompani amerikanska fallskärmssoldater som var i strid nästan dagligen, under över ett års tid. Vad gör striderna, dödandet, tristessen, det ständiga hotet att dö, vetskapen att varje patrull kan bli din bästa väns död, med oss soldater? Istället för att ge sig in i storpolitiken kring kriget söker sig Junger till den lägsta nivån – skyttesoldatens kamp för att vinna striden. Detta är värdefullt att ta med sig för dig som är gruppchef och uppåt. Vad driver soldaterna att slåss och att rentav söka efter striden? Hur går gruppen igenom den ständiga livsfaran tillsammans? Och hur kan vi bli normala människor när kriget är slut?
- I stålstormen, av Ernst Jünger
En klassisk halv-roman från första världskriget. Jünger tillbringade hela kriget i västfrontens skyttegravar, avancerade från soldat till kompanichef och tilldelades Tysklands högsta militära utmärkelser. Stålstommen är till största delen självupplevd, och han beskriver kriget på ett ganska distanserat sätt. Han verkar närmast fascinerad av våldet, utan att direkt vara en våldsfetischist. Stora delar av boken handlar om vad kriget gör med människan, att många människor plötsligt får en pånyttfödelse av att ständigt vara nära att dö. Detta kan ju låta väldigt filosofiskt, men boken är både lättläst, rolig och ganska sorglig.
- Stormtroop Tactics, av Bruce Gudmundsson
Första världskriget betraktas ofta som en taktisk brytpunkt från den rörliga striden som präglade 1800-talet. Och det stämmer, väst- och sydfronten stelnade snabbt. Men därefter började båda sidor experimentera för att bryta dödläget, både tekniskt och taktiskt. Detta gav upphov till många innovationer som bäddade för tyskarnas extremt rörliga krigföring under andra världskriget. Man införde stridsgas, underjordiska gruvsprängningar för att få fiendens front att kollapsa, stridsvagnar och bombflyg. Men kanske var den taktiska innovationen med infiltrationstaktik krigets viktigaste uppfinning. Stormtroop Tactics utforskar detta, och det finns mycket vi kan lära oss av hur tyskarna utvecklade sin nya taktik och stridsteknik på lägsta nivå. Kaptener och majorer gavs stort utrymme att experimentera med lättare vapen, särskilt utbildade stormtrupper och större handlingsutrymme för chefer på låg nivå. Boken är ett inspirerande exempel på hur idéer växer fram på låg nivå och kan vrida krigets utveckling i en ny riktning.
- Helt vanliga män, av Christopher Browning
Förintelsen är vår sinnebild av ondska. Ofta kan vi försöka trösta oss med att monstruösa, onda människor gör onda saker. Men Christopher Browning hävdar motsatsen, när han undersöker vilka det var som verkställde förintelsen. Den reservpolisbataljon som han undersöker består av helt vanliga män från Hamburg, som ofta inte ens är engagerade nazister. De råkar bara vara där, och löser sin uppgift – folkmord – mot bättre vetande. Några är sadister, några är alkoholister men de flesta är bara vanliga människor. Boken ställer viktiga frågor till oss som läsare: Om männen i reservpolisbataljonen var kapabla till ondska, så är både du och jag också det. Och hur skyddar vi oss då från att bli onda? Var går våra moraliska gränser?
- Starship Troopers, av Robert Heinlein
Ibland är det nyttigt att fantisera. Starship Troopers är en föredömligt kort science fiction-roman om hur hela mänskligheten ligger i intergalaktiskt krig. Människorna lever avskilda från det stora hotet, kriget, medan deras armé bedriver ett storskaligt utnötningskrig på andra planeter. Arméns stridande enheter är små och extremt professionella. Utbildningen är lång och många ”troopers” dör redan under grundutbildningen. Officerarna tas från soldatleden. Och under officersutbildningen måste de visa sin duglighet genom livsfarliga uppdrag på främmande planeter. En fantasi – absolut, men det är en fantasi som kan sporra diskussioner kring hur vi vill utbilda och leda våra officerare och soldater.
- Small unit leadership, av Dandridge M Malone
Vad innebär det egentligen att vara chef över en militär enhet? Ofta skrivs den här typen av böcker med utgångspunkt i högre ledningsnivåer, men Small unit leadership fokuserar istället på kompaniet och plutonen, på det personliga ledarskapet och det fysiska hantverket som utförs av truppofficerare. Det är en kort och kärnfull bok med många obekväma sanningar för oss som fått förtroendet att leda soldater.
- Krigets färger, av Arkadij Babtjenko
Den ryska krigföringen och krigsbrotten i Ukraina fick många att häpna. Men hur kunde vi glömma att Ryssland bedrivit sina krig på det här sättet under århundraden, även på 2000-talet i Tjetjenien, Georgien och Syrien? Arkadij Babtjenko var rysk soldat under båda Rysslands krig i Tjetjenien och ger en smutsig och ärlig skildring av den ryska armén och dess krig. Det är korruption, droger, pennalism, misshandel, alkoholism och mord. Moralen och kamratskapen är totalt frånvarande. Det är en intressant inblick i den ryske soldatens hunsade psyke, och hur Rysslands krig sett ut i verkligheten.
- Rambo – tvekampen, av David Morell
Roman om krigsveteranen John Rambo som hamnar i ett mikroskopiskt krig mot den lokale sheriffen i en håla i Kentucky. Rambo är traumatiserad efter tiden med US Special Forces i Vietnam. Han är introvert, hemlös och vill bara vara ifred. Där kolliderar han med sheriffen (veteran från Koreakriget), som inte vill ha hemlösa i staden. Fastän ingen av dem vill ha konflikt – stundtals sympatiserar de nästan med varandra – så hamnar de nu i en dödlig tvekamp, som kan ses som ett krig i miniatyr (Clausewitz kamp mellan viljor osv osv). Det är en intressant psykologisk kamp om hur två parter, vare sig det är stater eller individer, plötsligt kan kämpa för att förinta varandra utan att det egentligen finns någon rimlig anledning.
- Dumhetsparadoxen, av Mats Alvesson och André Spicer
Många organisationer är fyllda med intelligenta, socialt begåvade och välutbildade människor vars arbete präglas av dumhet. Ineffektivitet, krångliga processer och meningslösa arbetsuppgifter gör att vi inte får ut full kapacitet av våra anställda. I många fall gör vi dessutom dumma saker, trots att vi förstår att det är dumheter vi ägnar oss åt. Författarna menar att den som vill arbeta i en organisation måste göra sig lite dum för att fungera inom organisationen. Ett visst mått av dumhet hos personalen ökar effektiviteten och minskar konflikterna eftersom alla ”spelar spelet” istället för att ifrågasätta. Men för mycket dumhet riskerar att förstöra organisationen totalt. Organisationsforskarna Mats Alvesson och André Spicer utforskar organisatorisk dumhet och vad vi kan göra åt den. För den som jobbar inom staten är det underhållande läsning, och boken bjuder på ständig igenkänning. Kanske borde vi oftare uppmärksamma varandra på vilka dumheter som pågår på våra regementen och bataljoner?
Slutord: Jag gör inte anspråk på att vara krigslitteraturvetare eller äga fantastiska insikter i hur krig går till. Men detta är tio böcker som har hjälpt mig utveckla hur jag ser på ledarskap, organisation och krig.
Jag hoppas att denna lista kan utgöra underlag för diskussioner på Försvarsmaktens skolor och förband. Kanske kan det vara värt att köpa in en uppsättning av någon bok för att diskutera inom plutonen eller bland kompaniets befäl?
Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt
Militär Debatt 