Förord: Följande text är en förkortad version av en diskuterande akademisk text som skrevs inom ramen för officersprogrammet. Den behandlar uppdragstaktikens bakgrund, införande i Sverige och hur den efterlevs i Försvarsmakten generellt och i Armén i synnerhet. Jag som författare presenterar även mina slutsatser kring vilka konsekvenser jag tror att detta får i en taktisk kontext samt vad jag tror behöver göras för att vi ska hamna på rätt väg. Jag delar med mig av den här texten av två anledningar. Dels för att bidra till reflektion och diskussion kring ett ämne där det råder en stor diskrepans mellan organisationens självbild och verkligheten. Men framför allt för att uppmuntra fler i yrkeskåren att i skrift dela med sig av sina tankar och erfarenheter i ett forum där så många som möjligt kan ta del av det. Det kommer bara bidra till att tillsammans göra oss bättre.

---

Uppdragstaktikens framväxt
Uppdragstaktiken har sina tidigaste rötter i den preussiska armén i början på 1800-talet och begreppet kan i viss utsträckning betraktas som en efterhandskonstruktion för att sätta en etikett på den tyska synen på krigföring och ledarskap. Uppdragstaktiken ska således inte betraktas som en metod för orderutformning, snarare är det ett koncept sprunget ur Clausewitz slutsatser kring krig och deras innebörd för ledning och ledarskap i en militär kontext (Palmgren & Wikström, 2018, ss. 50–51).

Den tyska krigsorganisationen och således uppdragstaktiken erkände ovissheten och stridens kaos som ett faktum och fokuserade på ledning på taktisk nivå. Alla förväntades förstå det överordnade syftet med striden för att egenhändigt kunna ta initiativ som ligger om gynnsamma tillfällen uppstod eller om de ursprungliga direktiven på grund av händelseutvecklingen ej längre kunde anses som aktuella (2018, ss. 55–56).

Uppdragstaktiken kännetecknas av hög riskacceptans och att enskild tar personligt ansvar för att driva striden framåt. Detta förutsätter att ledaren befinner sig längst fram där denna har bäst underlag för att fatta beslut och där denne genom personligt agerande kan inspirera sina underordnade (2018, s. 56). Handlingskraft och beslutsamhet ansågs vara vitalt och underlåtenhet att agera betraktades som ett större tjänstefel än misstag vid val av medel (2018, s. 50).

Vidare betonades att underställda befälhavare skulle ges korta och tydliga uppdrag med långtgående mandat att själva besluta hur uppdraget bäst skulle lösas (2018, s. 52). En order skulle vara så kort som möjligt och inte innehålla detaljer eller antaganden om hur framtiden kan utvecklas eftersom detta ansågs kunna skada de underordnades förtroende och bidra till en känsla av osäkerhet om händelseutvecklingen tog en annan väg. Farhågan var att vad som faktiskt ska uppnås med ett uppdrag kunde försvinna i alla detaljer, således blev order och styrningar generellt kortare desto högre upp i organisationen en kom (2018, ss. 54–55).

Införande i Sverige
De tidigaste spåren av uppdragstaktik i svenska reglementen och skrivelser hittas i instruktionen för generalstabens fältövningar från 1878. Instruktionen fastslog att ju större styrka och desto färre underlydande chefer, desto kortare borde en order vara. Det ansågs ofta vara tillräckligt att ange den generella inriktningen och lämna ansvaret för detaljerna till underordnande chefer eftersom dessa genom sin närhet till slagfältet generellt har en högre detaljupplösning. För att ge underordnade chefer underlag för att genomföra en egen bedömning av läget skulle en order förutom uppdraget även innehålla en orientering (2018, s. 66).

Uppdragstaktiken fortsätter sedan successivt få fäste och den första påverkan på den svenska synen på hur striden bör föras återfinns i Exercisreglemente för infanteriet från 1895:

”Hvarje befälhavares uppträdande bör utmärkas af själfverksamhet [initiativ, reds.anm.]. Där man vant sig att först avvakta befallningar innan man gör eller beslutar sig för att göra något, där kommer stridsledningen i sin helhet ej att fylla sin uppgift. Ett misstag i fråga om val av medel eller fattande af beslut verkar i allmänhet mindre skadligt än obeslutsamhet eller uraktlåtenhet att handla. Själfverksamheten får dock icke leda till godtyckliga handlingar, utan skall göra sig gällande i den högre ledningens intresse och syfte.”

Den tyska synen på krigföring kom så småningom att dominera i Sverige fram till första världskrigets slut. I efterdyningarna av kriget uppstod en debatt om huruvida den tyska armén fortsatt skulle stå som förebild eller om det istället vore bättre att ta efter segrarmakten Frankrike (2018, s. 66). En jämförelse mellan tyska och franska reglementen från 1920-talet belyser skillnaderna mellan de två skolorna. De tyska föreskrifterna framhöll krigets ovisshet, uppdrag som mål som ska nås och att styrningar för hur befälhavarens taktiskt bör agera inte kan ges utan varierar från fall till fall. De franska föreskrifterna betonade detaljerade planer, förmågan att förutse händelseförlopp och att underställdas initiativ begränsades till inom ramen för given order. Resultatet av diskussionen i Sverige blev en kompromiss där man försökte kombinera de två diametralt motsatta synerna på krigföring, ett beslut som haft påverkan på den svenska synen på uppdragstaktik än idag (2018, s. 69–70).

Skiftet från uppdragstaktiken till den franska modellen noterades även av omvärlden, däribland Tyskland som gått från att vid tiden före första världskriget bedöma svenska armén som en synnerligen allvarlig motståndare till att vid 1943 bedöma att den inte längre var förmögen till vare sig snabba beslut eller djärvt agerande (2018, ss. 67, 72).

Under efterkrigstiden fortsatte slitningarna mellan de två synsätten inom den svenska krigsmakten, försök att på nytt återgå till det tyska synsättet förekom men med varierande framgång. Bland annat föreslogs att syftet med ett uppdrag åter skulle stå i fokus och att stridsuppgifterna för högre förband skulle utgå och ersättas med ett övergripande syfte i form av ett ”beslut i stort”, samt skedesvisa syften i form av ”riktlinjer”. Genomslaget för idéen uteblev och uppgiften förblev i fokus i den svenska krigsmakten (2018, ss. 75–76). I Arméreglementet från 1995 särskiljs även ledarskap från uppdragstaktik och ledning delas in i uppdragsstyrning och detaljstyrning. En distinktion som inte gjordes i Tyskland där det direkta ledarskapet hos befäl på lägre nivå var motorn i striden och där både detaljerade och ospecifika order kunde ges inom ramen för uppdragstaktiken beroende på förbandsnivå och situation (2018, ss. 77, 79). Genom en lång resa har Sverige successivt frångått uppdragstaktiken, den ledningsfilosofi som vi än idag anser att vi utövar men som i mångt och mycket bara har sitt namn gemensamt med sin förlaga.

Kultur eller metod
Som tidigare nämnt är uppdragstaktiken ett namn för ett helt koncept för ledning och ledarskap i en militär kontext baserat på Clausewitz slutsatser kring krigföring. Att således klassificera uppdragstaktik som en ledningsmetod som går att applicera vid valda tillfällen eller för den delen separeras från ledarskap borde därför vara omöjligt (2018, ss. 77, 79). I Sverige har emellertid den distinktionen ägt rum. I både Arméreglemente Taktik (Försvarsmakten, 2013, ss. 103–104) och Handbok Markstrid Kompani (Försvarsmakten, 2016, s. 43) delas ledning in i uppdragsstyrning och detaljstyrning. En distinktion som enligt Palmgren och Wikström (2018, ss. 77, 79) är märklig eftersom de båda ryms inom uppdragstaktiken men ses inte som separata ledningsmetoder, graden av detaljstyrning varierar i stället naturligt beroende på närhet till slagfältet och den detaljupplösning det medger.

Vidare anger Arméreglemente taktik (Försvarsmakten, 2013, ss. 103–104) att ”[Uppdragstyrning]…är en form som passar bra när utvecklingen av läget är svårt att förutse i förväg” samt att ”Uppdragsstyrning försvåras av låg samövningsgrad eftersom den kräver att den som ställer ett uppdrag kan förutse hur uppdraget kommer att kunna lösas med de tilldelade resurserna”.

Förutom att reglementet motsäger sig själv vad det gäller huruvida uppdragsstyrning lämpar sig väl eller ej beroende på om läget är svårt att förutse i förväg så belyser citaten ytterligare en viktig diskrepans mellan den svenska ledningsfilosofin och uppdragstaktiken, nämligen tron på att framtiden kan förutspås. Ett arv från det franska synsättet på krigföring där krigets friktioner kan planeras bort genom förtänksamhet. Ett synsätt som inte är förenligt med uppdragstaktiken som erkände krigets kaotiska natur som ett faktum och var utformat för att kapitalisera på just det (Palmgren & Wikström, 2018, ss. 56, 71).

Syfte eller uppgift i fokus
Ytterligare ett område där Sverige valt att frångå uppdragstaktiken är betydelsen av att syftet står i centrum. Uppdragstaktiken satte stort fokus vid att alla förstod det övergripande syftet med verksamheten som genomfördes för att initiativ skulle kunna tas i rätt riktning (2018, s. 55).

I Sverige är det i stället uppgiften som ska lösas med målbilden som ledstång för personalens initiativ (Försvarsmakten, 2013, ss. 39–40). Målbilderna som ofta är grafiska förutsätter att slutläget för en strid ofta har förutspåtts i så hög detalj att enheter kan placeras i specifika terrängpartier. Ofta kokar de också bara ner till att ordersatta uppgifter har lösts. Målbilderna bidrar således ytterligare till en förskjutning mot att det är uppgiften som är viktig, inte syftet med striden.

Problematiken med detta skifte i fokus är att syftet fastslår varför något ska göras medan uppgifter i Sverige återfinns i tabeller med ordagranna definitioner på hur något ska göras. Initiativ som tas för uppgiften i stället för syftet blir i sammanhanget obetydliga eftersom fokuset hamnar på genomdriva en förutbestämd händelseutveckling i stället för flexibelt arbeta mot syftet med striden. Vidare förutsätter initiativ mot uppgiften att högre chefs bedömanden varit korrekta och att planen har överlevt stridskontakten, för annars behöver inte nödvändigtvis uppgiften fortfarande vara relevant. Lägg därtill att en order klassas som en tvingande befallning om att en uppgift eller verksamhet ska genomföras, så blir utrymmet för att frångå uppgiften för att gå mot syftet tämligen begränsat.

Positiv rapportering: initiativ eller fasad
I uppdragstaktiken utgör initiativ på samtliga nivåer, men i synnerhet hos chefer på lägre nivåer motorn i striden. Det är allas personliga ansvar och skyldighet att driva krigsinsatsen framåt. Initiativen syftar till att gripa möjligheter när de presenterar sig, vilket ofta är ett tidskritiskt moment som kräver personal som vågar fatta snabba beslut och agera på dem. Ett faktum som understryks av Handbok Armé Ledning (Försvarsmakten, 2016, s. 13): ”Chefer har en frihet och en skyldighet att ta initiativ och agera”.

Redan i Exercisreglemente för infanteriet från 1895 konstaterades att förmågan till stridsledning fallerar om chefer vänjer sig vid att först invänta direktiv eller godkännande innan de agerar. Det till trots har Handbok Markstrid Kompani (Försvarsmakten, 2016, s. 66) följande att säga om initiativtagande:

”Om kompanichefen upptäcker möjligheter att ta initiativet och fortsätta anfallet exempelvis om motståndaren viker lämnas förslag, s k positiv rapportering, till bataljonschefen om lämpliga åtgärder”.

Armén har med andra ord omformulerat uppdragstaktikens innebörd av initiativtagande till att chefer som upptäcker en möjlighet ska lämna ett förslag till högre chef istället för att agera. Det vill säga raka motsatsen till att ta ett initiativ. I en rapport från FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut, 2011, s. 16) som undersökte ledning i Försvarsmakten genomfördes intervjuer med personer främst lokaliserade på högre ledningsnivåer. I rapporten nämns följande uttalanden rörande uppdragstaktik och beslutsfattning:

”En risk med uppdragstaktik är att den lägre nivån kan få för sig att de har rätt till att ta beslut, medan högre nivåer har släppt ansvaret för uppgiften genom att ge direktiv neråt att lösa sin uppgift” och ”Kontinuerlig kontakt med högre chef ska hållas och godkännande från högre instans ska ges för givet förslag”.

Rapporten stödjer uppfattningen om att initiativtagandet hos chefer inte ska yttra sig genom faktiska beslut och agerande utan genom rapporter till högre chef i form av så kallad positiv rapportering. Först om högre chef godkänner förslaget kan chefen skrida till handling.

Slutsats: Innebörd för Arméns taktiska uppträdande
Frånvaron av synen på uppdragstaktik som ett sammanhängande koncept för ledning, ledarskap och strid har lett till att värderingar och uppfattningar som borde dominera Arméns militära kultur saknas. En vital del i och likaså en förutsättning för uppdragstaktikens varande är uppfattningen om att det åligger enskild att ta personligt ansvar för att driva striden och därmed krigsinsatsen framåt. En uppfattning som, om den vore utbredd, naturligt bäddar för initiativtagande.

Frånvaron av det personliga ansvaret i kombination med det franska arvet och en svensk fokusförskjutning från syfte till uppgifter leder till att personalen ser det som sin plikt att följa planen, i stället för att aggressivt agera mot syftet. Genom att striden betraktas som ett kronologiskt händelseförlopp där mål successivt uppnås genom att uppgifter löses, lämnas ett begränsat utrymme för enskild att på eget initiativ exempelvis försätta ett anfall förbi sitt anfallsmål om motståndet är svagt eller obefintligt, utan att först motta en order för detta.

Likaså har Armén genom att likställa initiativtagande med att fråga om lov berövat sig själv den främsta motorn i striden, självständiga och beslutsamma officerare och soldater. I och med omformuleringen har vi skapat en illusion om vår egen initiativkraft. Faktum är att inga beslut tas, och inte heller finns det någon förväntan från organisationen på att dess personal faktiskt ska ta självständiga beslut och agera, de ska bara be om lov. Den tilltro som borde finnas till att det är genom initiativtagande på taktisk nivå som vi vinner striden har istället ersatts med en uppfattning om att så länge planen efterlevs är segern säker.

Som resultat har vi skapat en centralstyrd och långsam organisation, dåligt lämpad för modern manöverkrigföring och att i striden gripa initiativet och diktera villkoren på slagfältet.

Utveckling: Vägen framåt
Den rådande ledningsfilosofin är inte uppdragstaktik, trots att vi kallar den för uppdragstaktik. För att börja röra oss i rätt riktning skulle följande åtgärder behöva vidtas:

1. Synen måste skifta från att uppdragstaktik är en metod till att det är en kultur. Dess principer för krigföring, ledning och ledarskap behöver bli kutym i Armén. Här är av särskild vikt att uppfattningen om det personliga ansvaret för striden får fäste.

2. Det franska arvet måste lämnas i det förflutna. Mindre tid måste läggas på planering och våra order måste bli kortare. Likaså behöver en återgång till att det är syftet eller avsikten med striden som står i centrum. Målbilder kan helt strykas då de bara bidrar till att hämma en kreativ och flexibel syn på strid och i stället underbygger den felaktiga uppfattningen att framtiden kan förutspås. Ledning av lägre förband sker främst genom direkt ledarskap. Ledning och ledarskap kan således inte särskiljas på lägre förband. 

3. Positiv rapportering som begrepp och företeelse måste omedelbart utgå och i stället ersättas med riktigt initiativtagande, det vill säga agerande. Enskild ska efter eget omdöme, pådriven av känslan av ansvar för striden och ledsagad av syftet självständigt fatta beslut och agera. Detta ska sedan rapporteras till högre chef som därmed får underlag för sitt agerande, vilket exempelvis kan innefatta att förstärka ett framgångsrikt initiativ.

Avslutning
Sveriges är ett litet land, vår Försvarsmakt och Armé likaså. Vi har inte råd att inte få ut full effekt av den numerär och materiel vi har. Vi har inte råd att inte dra nytta av de fördelar uppdragstaktiken erbjuder. Vi måste därför göra oss av med våra illusioner och sätta ett stopp för vårt självbedrägeri. Vi måste införa uppdragstaktik på riktigt.

Linus Glans
Kadett på Officersprogrammet

Referenser
Försvarsmakten. (2013). Arméreglemente Taktik.
Försvarsmakten. (2016). Handbok Armé – Ledning.
Försvarsmakten. (2016). Handbok Markstrid – Kompani.
Försvarsmakten. (2022). Militärstrategisk doktrin – MSD 22.
Palmgren, A & Wikström, N. (2018). Auftragstaktik och uppdragstaktik. I P. Thunholm (Red.), J. Widén (Red.), N. Wikström (Red.), Militära arbetsmetoder – En lärobok i krigsvetenskap. (s. 49–84). Universus Academic Press.
Totalförsvarets forskningsinstitut. (2011). Ledning i Försvarsmakten. Svenska militära chefers erfarenheter (FOI-R–3375—SE).