Förord: Under decennier av nedskärningar har Försvarsmakten blivit både mindre och krångligare. Plötsligt ska vi rusta upp vårt militära försvar – men hur? Även om vi kan köpa nya fordon relativt snabbt, så måste vi kunna utbilda förare till dessa. Och vad händer då när Försvarsmakten som organisation redan då dragits med ett underskott av fordonsinstruktörer under många år? Dagens skribent har många intressanta förslag som behöver läsas borde av dagens fordonsinstruktörer och av våra högsta militärer – för om vi ska kunna rusta upp så måste regelverket stödja detta. Och om regelverket – både i denna och i andra frågor – ska ändras så krävs det ledarskap från Försvarsmaktens ledning.

/Redaktören

---

FMV och Försvarsmakten kommunicerar i olika kanaler att leveranser av ett stort antal standardfordon, både lastbilar och bandvagnar, är att vänta till Försvarsmakten. Den 8 april 2022 publiceras en artikel om att Försvarsmakten nu kommer få utbilda värnpliktiga lastbilsförare till YBK-behörighet och att detta kommer stärka totalförsvaret. En nytt reglemente för fordonstjänst har fastställts där bland annat enklare förbandsträning tillåts under den grundläggande körutbildningen och transport på flak tillåts. Överbefälhavaren uppmanar chefer att göra saker enklare och vill röja bort hinder för tillväxten. Så långt låter väl allt bra. Men har något blivit bättre? Är hinder för tillväxt undanröjda och agerar Försvarsmaktens ansvariga inom fordonstjänsten enligt Överbefälhavarens ord?

Jag vill med denna debatterande text påstå att drastiska förändringar behövs om vi skall nå tillväxt inom fordonstjänsten och öka antalet förare och instruktörer. Jag kommer göra några instick för att belysa de problem jag upplever och förhoppningsvis dela ut en och annan känga. Jag avslutar med några förslag till lösningar. Mina resonemang kommer cirkulera kring bandvagn och lastbil. De är de tyngsta fordonstyperna som finns på mitt förband.

Vi börjar med att gå in på hur man blir bandvagnsinstruktör på Bandvagn 206/208, ett fordon som är klassificerat som lastbil. Detta innebär att bara för att få påbörja instruktörsutbildningen måste du ha förutom förarbevis även CE-körkort. Om du inte redan har det, så måste du alltså först skaffa körkort för tung lastbil med tungt släp, vilket innebär att du kommer vara borta från förbandet i stort sett ett helt år innan du får utbilda på ett fordon som var nytt och komplext när Volvo 240 fanns på bilmässorna. Du kommer bland annat få genomföra formellt isvaksbad under vinterdelen av fordonsutbildningen, och det är inte ett skämt. Att samtliga kursdeltagare badat isvak minst fem gånger bekommer inte kursplanen. En enda fordonsutbildning tar alltså lika lång tid som att genomföra termin 1 och 2 på specialistofficersutbildningen. Detta för mig till mitt första instick.

Orimliga tidsuttag på fordonsutbildningar
Värnpliktiga lastbilsförare har den överlägset längsta befattningsutbildningen. Och då pratar vi inte besättningsträning eller förbandsträning utan bara den grundläggande körutbildningen. En värnpliktig lastbilsförare som skall ha kompetens på rullflak, tungt släp, drivmedelsflak och även få köra farligt gods har fortfarande inget utfärdat förarbevis och har aldrig samtränats med sin grupp när övriga i plutonen är klara med förbands- och funktionsträningen och packar inför slutövningsperioden.

Här har inga förändringar skett sedan det nya fordonsreglementet vill jag påstå. Trots ett önskemål från många regementen och flottiljer att göra fordonsutbildningarna målstyrda istället för tidsstyrda och gå mot samma syn på kompetens som vapenutbildningar så skedde inga faktiska förändringar. ”Administrativ körning” (utbildningen som B-körkortsinnehavare genomför för att få framföra personbil i Försvarsmakten) bytte namn till ”Förarbevis grund”, säkerhetskraven kring personaltransport på flak är så komplexa att nästan ingen tillämpar detta transportsätt och på en samarbetsyta publicerades återigen en tabell med fordonsutbildningar som styrs i tidsuttag och maxgränser för hur många elever det får vara per instruktör. Tyvärr är det mer än sällan som samma instruktör som hävdar sin utbildningstid i sten som sedan skyr kvällstjänst som pesten och mer än gärna har långa kafferaster. Tidsuttagen styr in oss på nästa instick.

Sättet att utbilda instruktörer hindrar tillväxt
Krav på bandvagnsförarbevis, C/CE kort och en frånvaro på ungefär ett år från ordinarie tjänst är inte de perfekta förutsättningarna för snabbt öka tillväxten av bandvagnsinstruktörer. Att endast få en eller max två platser per regemente till instruktörsutbildningar på tunga fordon är heller inte bra förutsättningar för snabb tillväxt. Låt oss säga att ett förband som nyss etablerats har behov av fordonsinstruktörer. Om de får ut en instruktör på tunga fordon per år och två instruktörer på bandvagn så tar det fem till tio år att få en handfull instruktörer.

Om vi räknar med naturliga personalrotationer så är tillväxten många procent lägre. 

Tiden på ett utbildningsår är begränsad!
Det är omöjligt att få ihop ett utbildningsår om alla handböcker och reglementen följs. När vi har räknat bort inrycksperioden, Handbok grundläggande soldat- och sjömansutbildningar (H GSSU), handbok grundutbildning armén, CBRN för GMU, befattningsutbildning och beordrade övningar så har ett kompani på vårt förband ungefär fyra till sex veckor på sig under ett utbildningsår för strids- och funktionsutbildning och egen handlingsfrihet. Att en bandvagnsförare eller lastbilsförare som redan har minst en månads längre befattningsutbildning än alla andra skulle kunna sätta sig ner och ha YBK-teori hur de blir civila yrkesförare i ytterligare fem till tio veckor är en praktisk omöjlighet. Jag tror att detta är anledningen till varför inte mycket mer har hörts om YBK-utbildning sedan förra året.

Ängslighet kring fordon och trafik
För ett utbildningsår sedan var jag ansvarig över FUSA för Jägarplutonerna på mitt förband. Vi hade en överfallsskjutning med förbiskjutning, skarpa pansarskott, skarpa spräng- och spårljuspansarspränggranater, förstöring med sprängdeg och brännflaskor. Understödet sköt kulsprutor, spränggranater och automatgevär med stridsammunition. Eldledarna övades och skyddade flank med indirekt eld. Plutonen fick hantera ett stort antal skadade under och efter striden. Försvarsladdningar och fordonsminor sköts för att skydda tillbakaryckning.

För att genomföra övningen så bedömde jag själv antal biträden och säkerhetskontrollanter, skjutplatser visiterades av verksamhetssäkerhetsofficeren och min chef godkände genomförandet. I vår hoppas jag bygga på övningen med tillämpade kast av handgranater och att bygga på sjukvårdsmomentet med att jägarenheten blir beskjuten med indirekt eld vid tillbakaryckning. Kompetensen för att genomföra övningen har jag byggt upp med erfarenhet. Jag har även gått MSS YBK FUSA för att lära mig leda större skjutningar. 

Det är en absolut livsfarlig övning om inte alla har koll på läget. 

Men om jag vänder på det och sätter min kompetens tillsammans med ett fordon så uppstår istället någon slags kollektiv ängslighet i hela Försvarsmakten där kompetensen helt hängs upp på instruktörsutbildning. Instruktörsutbildningar som Försvarsmakten i övrigt i princip övergett på grund den reviderade synen på kompetens. Även om jag kört snöskoter i 10 år, både militärt och civilt, så får jag inte utbilda på fordonstypen och min chef kan inte besluta att jag har faktiskt kompetens och förordna mig till instruktör. Istället kommer någon från södra Sverige som är ansvarig över fordonstjänsten upp till vårt förband och utbildar instruktörer. Denna någon lämnar saker som utbildning i lastförankring till en elev på kursen, då instruktören saknar den praktiska erfarenheten att effektivt lastsäkra på skoterkälke.

För att ytterligare påvisa att ängsligheten kring fordon ibland är orimlig kan man ta besättningsträning som exempel. Här finns få mätbara tidsuttag och få krav. När förarbeviset är klart kan man göra lite som man vill med besättningsträning. Säkerhetsutbildning stridsfordon diskas snabbt av. Lastbilsföraren själv visar övriga i gruppen hur man backleder och gör tecken för säker vagn. Inga tidsangivna övningar. Föraren är ansvarig över sitt fordon och verksamhetssäkerheten. Takskytten gör hjälm på. Föraren visar hur man trycker på knappen för att ange flaket klart. Lycka till!

Okej, nu är det slut med instick. Hur löser vi allt detta då?

För det första så bör alla bandvagnstyper omklassificeras till stridsfordon i syfte att det skall räcka med B-körkortsbehörighet.

För det andra behöver förarbevis som de är idag gå tillbaks till att indelas i två olika nivåer.

Grundnivån består av körning och åtgärder före, under och efter körning. Efter grundnivån så får föraren nyttja fordonet i tjänsten och i förband. Om fordonet går sönder under övning så finns där alltid ändå en övningsorganisation som hanterar detta. Precis som idag.

Full förarbevisbehörighet nås genom att vården av fordonen resten av utbildningsåret leds av fordonsinstruktör eller tekniker. En övar många. Föraren får teknikutbildningen inom ramen för vårdpunkterna för särskild tillsyn. Dessa är helt målstyrda. Tilläggsutbildningar målstyrs.

När förarbevisutbildningen går snabbare, teknikutbildningen sprids ut och tilläggsutbildning målstyrs kommer värnpliktiga förare mycket snabbare tillbaka till sin pluton och kan samtränas med sin grupp.

För det tredje så bör instruktörsutbildningar helt försvinna för vissa lättare fordonstyper såsom terränghjuling och snöskoter. Här skall förbandschef kunna förordna instruktörer efter ”uppkörning/stickprov” i säkerhet, teknik, handhavande motsvarande. Faktiskt kompetens och personkännedom tillämpas. Självklart har den blivande instruktören brukarutbildning på fordonstypen.

För det fjärde så bör synen på tidsrekommendationer och antal elever per instruktör ses över. Det går inte att ta tidsrekommendationen i varje övning och plussa ihop till en summa och hävda den i sten vid planering. Övningar och moment går naturligt in i varandra. Bärgning gör jag under körning i terrängen. Antal elever per instruktör tar sig ibland helt komiska proportioner. Omvärldsläget kräver färre kafferaster och fler kvällstjänster.

Det är svårt att vara förbandschef och tillämpa regeringens nollvision i trafiken och det går inte gå emot trafikförordningarna. Våra militära fordon möter civila fordon och ingen skall dödas i trafiken. Men just nu sker inga förändringar och inga hinder för tillväxt röjs undan.

Någon måste omsätta indirekt ledarskap och Överbefälhavarens vilja till faktiska förändringar i Försvarsmaktens fordonstjänst. Förmågan att ändra trafikförordningar och fordonsklassificeringar finns inte ”på golvet . Fordon som står utan användning mår sällan bra. Alla förband har stort behov av instruktörer men konkurrerar om ett begränsat antal platser. Även om förbanden gör något drastiskt och försöker slå sig ur sin egen brist och lösgöra personal får de ändå bara ett fåtal platser.

Det är en stor mängd fordon på väg att levereras till Försvarsmakten, men kan vi använda dem? 

Fanjunkare
Norrlands dragonregemente K 4