Replik: Effektivare fordonsutbildning – om rätt beslut tas

Förord: Fordonsutbildningar och fordonsinstruktörsutbildningar har varit en källa till irritation på många förband under lång tid. Det är också en fråga som tycks ha flugit under radarn för många militära chefer som befinner sig ovanför bataljonsnivån. Det är därför glädjande att vi nu kan diskutera frågan på ett spänstigt och ärligt sätt på Militär Debatt. För de flesta problem GÅR att lösa, om vi diskuterar dem öppet och utan att låta prestige och revirtänkande förhindra lösningarna. Detta är en replik på en tidigare artikel om fordonstjänst, där många problem med gällande regelverk lyftes fram. Dagens skribent har valt att manövrera INOM rådande regelverk, vilket har lett till en snabb ökning av mängden fordonsinstruktörer på F 16 och närliggande förband. Kan vi lösa en del av våra problem snabbare om vi följer det exemplet, istället för att vänta på att reglerna ska förändras på lång sikt?

/Redaktören


Problem inom fordonstjänsten

Jag kan inte annat än att instämma med problembilden som beskrivs i inlägget ”Fordonstjänst i Försvarsmakten – luftslottet som sprängdes?”. Fordonstjänst och trafiksäkerhetsarbete är komplext i sin enkelhet. Väldigt många har väldigt mycket åsikter om hur verksamheten ska bedrivas och vad som är bästa praxis, hur det fungerade förut och vilken som är den bästa vägen framåt. Men för att sticka ut hakan vill jag parafrasera en kollega och säga att lärandemålen är inte de samma för stabsprogrammet som de för att bli militär trafikinspektör. Jag är rädd att det inte finns några enkla lösningar utan vad som krävs är enträget arbete med en tydlig målbild, tillräckliga resurser och en uttalad vilja och förståelse från högre nivåer att det krävs ett helhetsgrepp. Fordonstjänst och trafiksäkerhetsarbete är inget särintresse eller ”prod-fråga” utan är, precis som strid, hundtjänst, sjukvårdstjänst, logistik mm, ett ingående medel som syftar till att nå verkan i målet.

Jag vill göra några nerslag i inlägget för att nyansera och ge min bild av läget. 

Till att börja med har Överbefälhavaren varit tydlig med att vi ska undanröja hinder för tillväxt och jag är den förste att skriva under på att verksamheten ska bedrivas effektivt, rationellt och ekonomiskt. Det vi dock inte ska göra är att åsidosätta verksamhetssäkerheten och nu kommer vi, som jag ser det, till pudelns kärna. För att bedriva en effektiv och samtidigt säker verksamhet krävs rätt kunskap och erfarenhet på alla nivåer, från instruktören/övningsledaren till Försvarsstaben och alla nivåer däremellan. Med det sagt anser jag inte att alla officerare ska vara fordonsinstruktörer utan bara att det finns en förståelse, beslutsfattare måste förstå vad de inte förstår och få det stöd de behöver för att fatta rätt beslut. Å andra sidan måste också vi som verkar inom skrået vara beredda att ompröva våra metoder och tänka nytt. Vi måste inse att terrängen har förändrats sedan införandet av Terrängbil 11/13/20 precis som författaren skriver.

Soldat på teknisk plats genomför vårdåtgärder i Mali. Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

Utveckling av samhället och tekniken

Tekniken har utvecklats och förkunskaperna hos de förare vi ska utbilda ser annorlunda ut. Då det för 40 år sedan var självklart att man som 18-åring skulle ta körkort är det idag, som jag förstår det, inte alls en självklarhet. Då hade många av de 18-åringarna haft moped sedan 15 års ålder och lärt sig skruva och trimma och hade en god kunskap om fordon. När de sedan ryckte in var de som klippta och skurna för att bli fordonsförare i Försvarsmakten. Då kunde utbildningen hålla ett annat fokus och de som saknade förkunskaperna kunde bli hjälpta av de som hade mer kunskap. Jag vet att det är en grov generalisering, men det är inte ovanligt att de som är uttagna till att bli fordonsförare på till exempel tung lastbil idag inte ens har tagit körkort eller så har de precis gjort det vilket innebär att de inte har någon erfarenhet eller körvana att tala om. I de fallen krävs det att duktiga instruktörer finns i rätt omfattning för att ge förarna den utbildning som krävs.

Även tekniken har utvecklats. Fordonen har blivit säkrare och mer bränslesnåla. Krocksäkerheten i en Terrängbil 14 (Geländewagen 300) är ljusår bättre än i en Terrängbil 11. Men då det för 40 år sedan var en föraråtgärd att justera förgasaren på Terrängbil 11/13/20 krävs idag kvalificerad utrustning och certifiering för att göra motsvarande åtgärd på motsvarande fordon. Det ställer andra krav på bland annat hur vi utbildar förare och instruktörer. Hur mycket tid och vilket fokus ska vi ha på teknikutbildning för förare och instruktörer?

Utbildning av instruktörer

En kunnig och välmotiverad fordonsinstruktör på rätt plats i organisationen är stommen i både fordonstjänsten och trafiksäkerhetsarbetet. Som min kollega på K 4 skriver, är vägen till att bli instruktör väldigt lång. För att bli fordonsinstruktör på tunga fordon med behörighet att utbilda på fordon upp till tung lastbil krävs först förarbevisutbildning på fordonslagen vilket sammantaget innebär en effektiv utbildningstid ca 10 veckor, men då ska utbildningslinjer klaffa och den blivande instruktören har en ordinarie tjänst vid sidan som ska lösas. Till det så krävs att det ska finnas instruktörer som ska kunna leda utbildningen. Därefter väntar sammanlagt 20 (17+3) veckor fordonsinstruktörskurs. Efter det kan instruktören förordnas att utbilda och pröva på fordon upp till tung lastbil. I praktiken kan det ta upp till två år innan alla steg är avklarade. Då återstår frågan hur mycket erfarenhet den nyblivna instruktören har, frågan är avgörande för hur hög kvalitet förarbevisutbilddningarna kommer att hålla.

Med detta sagt, kan instruktörsutbildningen göras kortare? Både ja och nej. Det sämsta vi kan göra är att göra avkall på kvalitet, men kvalitet och tidsuttag är inte samma sak. Den stora frågan är hur eleverna på en instruktörskurs kan få rätt förkunskaper innan de påbörjar kursen. Ofta tenderar instruktörskurserna lägga stor vikt vid färdighetsträning, något som eleverna ska ha fått innan de påbörjar kursen. Om instruktörskursen istället kan ha fokus på sådant som är unikt för rollen som instruktör och inte sådant som eleverna borde kunna hade kursen kunnat hålla en högre nivå och tidsuttaget vara mindre. Det jag precis skrev kanske låter lätt, men jag vet att det är väldigt svårt att nå dit. Förbanden kan inte vänta den tid det tar att uppnå den nivån, instruktörerna skulle gärna vara färdiga nyss. Och här kommer den riktigt stora utmaningen, personalplanering. För att uppnå målet med rätt förkunskaper krävs en framförhållning på åtminstone tre år och det är få som har. En annan sak som är lättare att säga än att göra är att höja kraven på instruktörsutbildningen och avskilja de som inte når upp till målen. Som en annan kollega uttryckte det: En bra kurs har 20 % avskilda elever. Som sagt, det är lättare sagt än gjort.

Det faktum att de flesta instruktörsutbildningar i fordonstjänst bedrivs i Skövde gör inte saken lättare. Den blivande instruktören förväntas, förutom att vara borta från den ordinarie tjänsten, även vara borta från sitt sociala liv under hela veckorna. För någon med familj kan det bli en för stor uppoffring att vara borta så lång tid vilket kan leda till att de som kanske är bäst lämpade att gå kursen inte kan göra det.

Körbiträden – en outforskad möjlighet

I Handbok Fordonstjänst 2021 infördes en ny instruktörskategori som benämns körbiträde. Körbiträde går att härleda till militärtrafikförordningen där det går att läsa att för att övervaka övningskörning krävs att den som övervakar är förordnad samt innehar samma körkortsbehörighet som övningskörningen avser. Det står i handboken att körbiträdet inte ska ses som en förordnad instruktör utan vara ett komplement. Körbiträdet ska inte heller vara ansvarig vid utbildningen och får inte vara ansvarig vid kollektiv körutbildning. 

Det finns, som jag ser det, två stora fördelar med körbiträden; den ena är att en gruppchef eller soldat med mycket körvana kan, efter utbildning till körbiträde, stötta blivande förare med relevant erfarenhet. Det andra är att erfarenheten som körbiträde är guld värd för en blivande instruktör. Med en god framförhållning i personalplaneringen kan erfarenhet som körbiträde skjuta mot målet att kunna hålla högre nivå på instruktörskurserna.

Ytterligare en potentiell fördel med körbiträden är att vi kan anställa civila trafiklärare med rätt behörighet och förordna dem till körbiträden för att inom ramen för grundutbildning utbilda militära förare. Den civila trafiklärarutbildningen är i grunden 1,5 år för att få utbilda på tunga behörigheter och ställer krav på erfarenhet och körvana, utöver tilläggsutbildning. De civila trafiklärarna kan definitivt, rätt hanterade, fylla en viktig roll i förarbevisutbildningen. En civil trafiklärare kan inte ersätta en militär fordonsinstruktör men kan däremot komplettera på ett mycket bra sätt, det de saknar i militära erfarenheter vägs upp av de civila erfarenheter de har sedan tidigare. Efter en tids anställning i Försvarsmakten kan det vara relevant att kompletteringsutbilda och validera tidigare kunskaper och förordna den civila trafikläraren till fordonsinstruktör, men det behöver inte forceras. Initialt bör fokus vara på grundutbildning av förare.

Fordonsinstruktör lätta fordon

I Handbok Fordonstjänst 2017 infördes en annan instruktörskategori, fordonsinstruktör lätta fordon. Kursplanen för fordonsinstruktörer var nu uppdelad i två kursplaner, lätta och tunga fordon. Kursen genomfördes dock aldrig som fristående kurs utan genomfördes bara tillsammans med tunga fordon. I arbetet med den uppdaterade handboken pratade man om att ta bort möjligheten eftersom man ansåg att efterfrågan inte fanns. Jag tog då initiativ efter samtal med kompanifanjukarna på förbandet att genomföra en sådan kurs, främst för specialistofficerare på kompanier med uteslutande lätta fordon. Tidsuttaget för kursen var 5+2 veckor (att jämföra med 17+3) där +2 var ett genomförande av en förarbevisutbildning där instruktörseleverna utbildade nya förare under uppföljning – att producera nya förare var således var en del av kursen. Utfallet blev mycket bra (med risk för att vara jävig) och kompanierna fick en förarbevisutbildning på köpet.

Som ett led i att ge blivande instruktörer mer erfarenhet över en längre tid kan med fördel en specialistofficer med prognos mot att bli fordonsinstruktör på tunga fordon börja med att gå kursen mot lätta fordon för att senare bygga på med tunga fordon när han eller hon har mer erfarenhet. Men återigen, det kräver gedigen personalplanering.

Utbildning av förare

Som författaren skriver så är förarbevisutbildningen lång. Men min erfarenhet säger att det krävs att den är lång, framförallt med hänsyn taget till det jag skrev tidigare om de blivande förarnas erfarenhet och körvana. Det ska dock nämnas att de tider som finns angivna i tabellerna med utbildningsinnehåll är rekommendationer baserade på erfarenhet och jag tycker de stämmer ganska bra. Tiderna är baserade på 18 förare (utan tidigare erfarenhet), 9 fordon och 3 instruktörer. Chefen för Göta Trängregemente, T2, var dock väldigt tydlig på en punkt vid införandet av handboken, det var att det var lärandemålen som var styrande. Om det tar fyra timmar att kontrollera att målen är uppnådda så spelar det ingen roll att det står att utbildningen ska ta 120 timmar, lärandemålen är styrande. Det svåra är att kontrollera på ett bra sätt och inte göra avkall på kvalitet. Det krävs att det finns instruktörer med integritet som inte godkänner någon bara för att det är smidigt och att instruktörerna får det stöd de behöver för att kunna göra en bra bedömning. Det överordnade målet måste vara att all utbildning är motiverad och relevant – inte för mycket och inte för lite – och att kvalitetssäkring av utbildning genomförs på ett bra sätt. 

Utbildningsårets begränsade tid

Tiden är en avgörande faktor och jag har försökt lyfta frågan om förstegsutbildning innan inryck och att lägga in utbildning innan förarna är klara med de grundläggande delarna, men det verkar vara svår materia. Den frågan ligger kanske inte på mitt bord, men jag vill ändå lyfta frågan om större flexibilitet och möjlighet för krigsförbandschefer att anpassa innehållet i grundutbildningen. Frågan om alla ingående delar är nödvändiga för alla soldater tål att diskuteras, men här blottar jag min okunskap och lämnar frågan vidare till de det berör.

När det gäller YKB så verkar det inte vara klart, men vad jag har hört så ska utbildningen till stora delar vara integrerad i lastbilsutbildningen och inte tarva väldigt mycket tid utöver den ordinarie tjänsten, men den som lever får se.

Sammanfattning och kompletterande förslag

Jag tror att vi har alla förutsättningar att vända den nedåtgående spiralen. En av de punkter som har mest utvecklingspotential är personalplaneringen. Som jag skrev tidigare är den ett måste för att hitta rätt individer och ge dem förutsättningar att tillgodogöra sig de utbildningar de får och det ansvar som kommer med tjänsten.

Fordonstjänsten är omgärdad av ängslighet och tyckande vilket jag tror kan ha sin förklaring i att det finns väldigt mycket regler och det finns för lite personal som känner till och vet hur man tillämpar dem. Mycket är skrivet i lag och inte öppet för tolkning. Samtidigt så har alla en relation till fordon vilket öppnar upp för tyckande. Hur stora utmaningarna än är så tror jag att vi ska vara försiktiga med drastiska åtgärder. Förändringen måste bygga på långsiktighet och kunskap. Vi har ett bra stöd i militärtrafikförordningen, SäkR Trafik, Handbok Fordonstjänst mfl, det handlar nog mer om att tillämpa det som står. Självklart finns det förbättringspotential, men grunden är ändå ganska bra.

Instruktörsutbildningar

Den punkt jag har haft högst upp på min agenda sedan jag började, är att mätta marknaden med instruktörer. Vi måste vara beredda att utbilda fler instruktörer än vi ser ut att behöva just nu så att vi möjliggör personalrörlighet och tjänstledigheter utan att verksamheten stannar. Även om en specialistofficer blir fordonsinstruktör och sen inte jobbar som det så kommer vederbörande att ta med kunskaperna till sin nästa befattning vilket kommer leda till en större förståelse för fordonstjänsten i resten av organisationen. 

En farhåga som många blivande instruktörer har är att när de väl blir instruktörer så kommer de inte hålla på med någonting annat än fordonstjänst. Farhågan är i viss mån befogad, men en anledning till att det är svårt att rekrytera fordonsinstruktörer är just att de kommer bli låsta till tjänsten. Det beror till stora delar på att det finns så få instruktörer, så här har vi ett klassiskt Moment 22. I det korta loppet kanske det är nödvändigt att den nyblivne instruktören ägnar mycket tid till fordonsutbildning, men i det långa loppet bör tiden som en instruktör lägger på fordonsutbildning vara i balans med övrig tjänst.

Det stöd som finns i Handbok Fordonstjänst 2021 lämnar en hel del möjligheter att anpassa utbildningstrappan för en instruktör. Det finns enligt mig ännu mer att göra, men det är en bra början. Problemet som jag ser är att möjligheterna till anpassning inte tillämpas. Logistik och motorskolan (LogS) har inte heller möjlighet att tillgodose förbandens behov i den utsträckning som behövs. Jag skulle önska ett bättre stöd i att bedriva lokala fordonsinstruktörskurser som i större grad är anpassade efter förbandens behov. Möjligheterna med körbiträden och fordonsinstruktörer på lätta fordon är stora, men för att det ska få någon effekt krävs att det tillämpas i mycket högre grad. Det finns givetvis risker men med ett bra stöd hos trafiksäkerhetsorganisationen vid förbandet tror jag att det kan bli både effektivt och säkert.

Fordonsinstruktörer behövs, men de ska ha rätt utbildning och erfarenhet för den uppgift de har. Här måste det finnas större möjlighet att anpassa utbildningen efter förbandens behov. Ett exempel är tung personterrängbil (t ex Terrängbil 15), där instruktören behöver vara fordonsinstruktör på tunga fordon med fokus på lastbil. Det är inte optimalt, och här bör det finnas större möjlighet till anpassning. Frågan är komplex och ibland känslig men fortfarande fullt möjlig. I ena vågskålen har vi behovet av likformighet i Försvarsmakten. Ett förarbevis utfärdat på K 4 ska vara det samma som ett förarbevis utfärdat på F 16. I andra vågskålen har vi förbandens skilda behov, K 4 har helt andra behov än F16.

Ett förslag för att göra det lättare att genomföra lokala instruktörskurser är att LogS utlokaliserar delar som rör instruktörsutbildning till regionerna. Det skulle leda till att fler lokala kurser kan genomföras och LogS kan lättare upprätthålla sitt ansvar att kvalitetssäkra instruktörskurser. Det är både dyrt och krävande att vara kommenderad till annan ort under långa perioder och en lösning där färre måste resa blir både billigare och mindre krävande.

Utbildningsorganisation

De uppgifter som tidigare löstes av en motor- och trafikavdelning lämnades i Org13 till krigsförbanden att lösa. Övergången blev inte jättebra och kan vara en orsak till de problem vi har idag. Jag tror att med en utökad stödorganisation som omhändertar bland annat grundutbildning på fordon vad gäller kurschefskap, administration och resursbokning är en bra början. Instruktörerna bör komma från den enhet som sänder elever, men jag tror att den avlastningen det innebär att ”någon annan” löser ”det tråkiga” gör att motståndet och tidsuttaget för den enskilde instruktören kommer att minska. Att instruktörerna kommer från samma enhet som eleverna gör att utbildningen kan knytas mot huvudtjänsten på ett bättre sätt. Utbildningsorganisationen kan också på ett bra sätt stödja nya instruktörer med den handledning som behövs. Det skapar också en tydlighet för övriga organisationen var man ska vända sig med frågor och ärenden inom fordonstjänst.

I en sådan organisation kan även civila trafiklärare anställas för att avlasta fordonsinstruktörerna. Uppgifter som förnyelse av förarbevis, validering av tidigare kunskaper och kompletteringsutbildningar kan utöver ordinarie förarbevisutbildning läggas på en civil trafiklärare. Exakt hur en sådan resurs kan användas är självklart varierande mellan olika förband, men möjligheten ska definitivt utforskas.

Jag tror att en stödorganisation som hanterar generella frågor i kombination med den kompetens som finns och ska finnas på förbandet vad gäller hur verksamheten bedrivs kommer att ge mycket goda effekter på slutresultatet vilket välutbildade och duktiga soldater. Fordonsinstruktörer behövs på kompanierna och plutonerna för att på ett smidigt sätt kunna omhänderta specifika frågor som rör förbandsträning, kompletteringsutbildning och övriga anpassningar till verksamheten. För de fordonsinstruktörer på kompani och pluton som har ett intresse och fallenhet för fordonstjänst kan det ligga i deras plan att tjänstgöra på förbandets/garnisonens stödorganisation.

Fordonstjänsten – ett särintresse?

Att se fordonstjänsten som ett särintresse och någonting som inte är en del i den ordinarie verksamheten riskerar att öka svårigheten med att rekrytera nya instruktörer. Fordonstjänsten måste ses som en förmåga precis som alla andra förmågor. En ökad representation och kunskap på fler nivåer i organisationen är ett steg i den riktningen. Fler och enklare vägar att bli instruktör eller få annan kompetens inom fordonstjänst är en annan. 

Körkortskrav

För att återknyta till det författaren skrev om körkortskrav för att bli bandvagnsinstruktör så beror det på att det i militärtrafikförordningen står att instruktör ska ha motsvarande körkortsbehörighet som förordnandet avser och eftersom bandvagn 206 är registrerad som lastbil och man ska hänga på ett släp så ger det att det krävs CE-körkort trots att det inte är relevant för utbildningen. På samma sätt har jag lite svårt att se likheten mellan en pansarterrängbil och en lastbil, men även där finns krav på C-körkort. Civilt kan motsvarande bandvagn registreras som terrängvagn vilket kräver körkort B. Det kan vara en framkomlig väg att registrera om bandvagnar som inte är stridsfordon till terrängvagn – jag har försökt lyfta frågan, men utan framgång. Frågan om att registrera fordon tillverkade för särskilda militära ändamål vilket avser bland annat stridsfordon verkar dock vara mer komplicerad. Någon får gärna förklara registreringsprocessen och hur man resonerar kring att bandvagn är en tung lastbil.

Avslutning

Debatten är väldigt viktig och det slår mig ofta att man aldrig är fullärd. Jag hoppas jag har tillfört någonting och jag kan konstatera att det finns väldigt mycket kompetens ute på förbanden, det handlar bara om att vi måste ta till vara på den. Samtidigt måste vi alltid ompröva gamla metoder och ibland slakta några heliga kor. 

Fanjunkare Karl-Johan Wallin
Trafiksäkerhetschef och militär trafikinspektör
Upplands Flygflottilj, F16