”Du riskerar att bli processernas beskyddare” kunde vi läsa på Militär Debatt nyligen. En klockren artikel av ”Kapten Yossarian” som satte ord på och teori kring varför vissa saker i den tillväxande Försvarsmakten inte går så snabbt som vi skulle vilja.

Syftet med min medhållande replik till Kapten Yossarians artikel är helt enkelt att kasta ytterligare ved på elden i förhoppning att förändringen och tillväxten ska gå ytterligare lite fortare. Jag kommer mest med symptom och få lösningar. Det kan vara så att jag inte förstår vissa processer jag beskriver. Men det är helt okej, för då riskerar jag ju inte att bli processernas beskyddare, tänker jag med viss ironi.

Det tar tio år att montera markiser
I Officerstidningen nr 7 2020 kunde vi läsa om arbetsmiljön i kasernen på A 8. Avsaknaden av markiser kunde göra att temperaturen inomhus kunde vara upp mot 26-27 grader sommartid. I sju år, sedan 2013, hade detta varit ett arbetsmiljöproblem och nedtecknat i regementets handlingsplan. Officerstidningen beskriver att en byråkratisk prioriteringsprocess mellan förbandet, Högkvarteret och Fortifikationsverket gjort att arbetet med att sätta upp markiserna dragit ut på tiden. I en artikel daterad 2023-06-16 på officerstidningen.se kunde vi till slut läsa att arbetet påbörjades mars 2023, tio år senare. En intressant artikel med troligen hög igenkänning för alla oss som är frustrerade över att allt verkar ta så lång tid och att lösningen på problemen oftast fastnar i beslutsmandat som finns mycket högre upp i hierarkin. Det som särskilt fick mig att dra öronen åt mig var ett citat i artikeln:

”Vi har ett välfungerande systematiskt arbetsmiljöarbete här på A 8, det visar inte minst det här ärendet.”

Ett konstaterande som jag fritt sammanfattar till att eftersom processen gått rätt till så har ärendet skötts bra. Låt mig föreslå en alternativ slutsats. Att det tagit tio år att montera markiser är så in i h*e ända ner i grundvalarna underkänt. Men min slutsats kanske är mer sakfrågeorienterad än processorienterad, vad vet jag. Observera att detta är inget personangrepp – personal från arbetsmiljöhandläggare till regementschef på A 8 har gjort allt rätt på den nivå de kan påverka. Men att få upp några enkla markiser på en byggnad har tagit 25% av ett arbetsliv i tid. Ser vi tecknen på Stockholmssyndrom när processen då får beröm?

Mysteriet med skyltprocessen
Vi har en liknande utdragen process pågående på mitt förband. En process som blivit utdragen trots att det är enkelt att lösa och varken arbetsmiljöproblem eller kulturmiljöskydd råder. Inför nyinvigningen av regementet togs det terräng i uppdragstaktikens namn för att saker och ting skulle vara på plats inför den kungliga ceremonin. Utanför vakten fanns det förr en stor skylt som var belyst där det stod ”K 4 Norrlands Dragonregemente” i guldfärgade bokstäver. Inför invigningen hade det beställts en ny skylt där det istället stod ”Jägarregementet K 4”. Det var nämligen inte riktigt klart vad det nya regementet skulle heta när skylten beställdes. K 4 fick efter påtryckningar från bland annat kamratföreningar bakläxa som kulminerade i ett tillägg i verksamhetsuppdraget från Arméstaben. Det nya verksamhetsuppdraget var under punkten ”uppdrag” formulerat med en enkel mening. K 4 skulle ”Ta ner skylten”. Vidare skulle inköpet av en ny skylt gå rätt väg via den centrala inköpsfunktionen, grafisk produktion och bära den grafiska profilen. Helt rätt förvaltningsmässigt. Men ur perspektivet uppdragstaktik kan jag inte hjälpa att det är ganska hisnande att en försvargrenstab är så låst i processer att de måste beordra en organisationsenhet i skrivelser att ta ner en enda liten enstaka skylt.

Det finns nu fortfarande ingen skylt uppsatt utanför vakten. I september 2023 var det två år sedan invigningen. Processen har fastnat på inköp eller grafisk produktion. Ingen skylt är idag under tillverkning. Den smidigaste lösningen är att anlita den lokala reklamfirman i Arvidsjaur som använts förr i tiden. Underhandskontakten var tagen. En ny skylt skulle kunna sitta upp inom 14 arbetsdagar från nu. Kostnadsfrågan? Tjänstemannaansvar! Den smidigaste alternativa processen hade antagligen varit ett diskret telefonssamtal att skylten måste bytas ut. 

De omöjliga underkläderna
Jag byter ämne som startar i en kommentar på Twitter om K 4 och kvinnliga underkläder. Kommentaren gavs i diskussionen om processer som är het just nu på försvarstwitter. Bakgrunden är att K 4 hemställer [vilket innebär ungefär ”ber om lov”, reds.anm.] till Arméstaben om lokal anskaffning av kvinnliga underkläder (FM2022-14775:1). Tilldelade modeller ger skavsår och tryckbelastningar vid långa fältperioden. Alternativa modeller på M-nummer finns ej då storlekar är slut på FMCL. Det rör sig 25 stycken sport-BH och trosa med ben i merinoull för utbildningsåret 2022-23 med behov fram tills det nya uniformssystemet levereras.

Frågan är behandlad i samråd med Försvarsmaktens interna nätverk för kvinnor och i arbetsmiljöforumen. Arméstaben beviljar hemställan (FM2022-793:12) med motiv att engångsanskaffningar i mindre omfattning vid OrgE inte behöver omfattas av BOA [beslut om användning dvs att materielen godkänns för användning i Försvarsmakten, reds.anm.] och centrala systemsäkerhetsbeslut. Istället ska regementschefen besluta att materielen ifråga får användas.

K 4 gör en kundvagn [en inköpsorder där inköpare på central nivå i FM sedan beställer materielen från den lämpligaste leverantören, reds.anm.] enligt konstens alla regler med hänvisning till Arméstabens svar. Inköparen nekar. Där är vi ett år senare. Inga underkläder är inköpta och den värnpliktiga målgruppen är muckade. Hur tillåter denna process förbandet att ha mandat att lösa sitt problem? Någon på Twitter föreslår att Arméstaben skulle fråga Materielområdesansvarig Personlig Utrustning (MOA PU) vid Försvarsstabens Stödenhet. Är lösningen alltså att stödfunktionen vid FÖRSVARSSTABEN skall behandla frågan om ett behov av 25 stycken underklädesplagg? Har de inte andra viktigare saker att göra? Börjat inte detta bli absurt? Har kanske inte K 4 förstått processen? Hade de lyckats bättre om de varit bättre på att agera i processen? Är utrustning anpassad både för män och kvinnor inte en viktig fråga för Försvarsmakten?

Fordonstjänst utan förtjänst
Jag skrev för en tid sedan artikeln ”Fordonstjänst i Försvarsmakten – luftslottet som sprängdes” på Militär Debatt. Trots artikelns ganska smala ämne har den visats över 15000 gånger på sajten. Jag valde att inledningsvis vara anonym när jag skrev artikeln eftersom jag inte visste vad reaktionerna skulle bli. Jag var inte van i att navigera i gränslandet mellan att skriva som privatperson och yrkesman, och jag var osäker på eventuella reaktioner riktade mot mig på jobbet. Jag fick otroligt många positiva reaktioner. Men jag fick också lika många reaktioner av uppläxande karaktär som berättade varför mina förslag var omöjliga. De senare reaktionerna kom nästan bara från officerare som sysslar med motortjänst. Är de processernas beskyddare som ”kapten Yossarian” beskriver? Jag hävdar fortfarande att det behövs drastiska åtgärder för att komma till rätta med instruktörsbristerna. Jag hävdar fortfarande att förarbevisutbildningen kan uppdelas i två nivåer med utspridd teknikutbildning inom ramen för befälsledd fordonsvård. Jag hävdar fortfarande att synen på instruktörskompetens inom motortjänst helt måste ändras och assimileras med Försvarsmakten i övrigt. Jag hävdar fortfarande att tidsuttaget är helt astronomiskt. Vi kommer inte kunna utbilda förare och instruktörer i önskat tempo i nuvarande process.

Jag var spaningssoldat i Afghanistan på FS17. Halvvägs in i missionen bytte vi Toyota Land Cruiser mot Galt, Terrängbil 16. Det nya förarbeviset fick vi efter fyra timmars utbildning på fordonsplan med tillhörande två timmars övningskörning norr om den svenska campen. Polackerna vi övade med på Aurora 23 var fordonsburna med pansarterrängbil (motsvarande vår Pansarterrängbil 203). De hade då legat inne i ca tre månader. Jag hävdar inte att denna utbildningstid är optimal men det påvisar att det är möjligt att göra saker helt annorlunda.

Jag har hört rykten om att min artikel nått viss framgång. Jag har till och med hört rykten om att den omnämnts på värnpliktskongressen av någon från Försvarsstaben som exempel på områden man jobbar med. Om det är sant är jag mycket glad. Jag hoppas bara expertisen inom området som får remissen inte är processernas beskyddare. Just nu kan vi i alla fall läsa på till exempel Dalregementes Instagram att de redan har fått minska antalet inryckande pga bland annat instruktörsbrister inom fordonstjänsten. Så problemet är hinder för tillväxt här och nu.

Avslutningsvis
Det finns mycket mer jag vill skriva. Bland annat om avvikelseprocessen med den märkliga utgångspunkten ”ingen avvikelserapport – alltså finns inget problem”, om AFO-processen [ammunitionsfördelningsorder, som styr hur mycket ammunition ett förband får förbruka, reds.anm.] och personlig utrustning. Men jag tror jag måste börja avrunda.

”Kapten Yossarian” avslutar sin artikel med att föreslå att en bra start på förändring är att åtgärda någon lågt hängande frukt. Jag slänger ut ett par enkla sådana som avslutning.

1. Processen att göra matbeställningar. Vårt förband måste göra våra matbeställningar för verksamheten i ett speciellt program som kräver utbildning, inloggning och internetdator. Detta har kulminerat i att endast kvartermästaren gör detta. Det tar också lång tid för kvartermästaren att göra detta på grund av programmets karaktär. När kvartermästaren har frånvaro stöter vi omedelbart på patrull. Önskat tillvägagångssätt är istället att fylla i en A4-blankett. Antingen via utskrift eller mail. Kvartermästarens uppgift borde vara att samla ihop högen med A4-papper och förflytta dem till matsalen. Nu har vi en stödprocess som aktivt försvårar huvudprocessen med saker som är smidiga för försvarsrestaurangen men hemskt osmidiga för uppdragsgivaren. 

2. Sluta med allting som det ”vore bra om” grundutbildningsbefälet gjorde. Exemplet här är den här nya ”inventeringen” av psykiskt stridsvärde som skall göras i samband med varje plutonens timme. Grön-Gul-Röd. Intentionen är god, men vem är det som skall ha den här exceldatan? Jag påstår istället att yrkesofficeren är fullt kapabel att förstå hur det allmänna stridsvärdet är under året. Vi vet att jägarsoldaten har det kämpigt innan jul i regnet och mörkret. Kanaler med förtroendepersoner finns för att fånga upp om någon mår dåligt. Befälet sysslar med utvecklande ledarskap. God intention? Ja! Men också ett klockrent exempel på vad ”Kapten Yossarian” menar med ytterligare en adderad kontrollstation, en ytterligare rapportmall eller ökad involvering av en central funktion. ”Kontrollen har ökat i takt med att tilliten minskat. För de inblandade är detta dessutom bara en av alla processer de har att hantera till vardags.”

Fanjunkare Richard Holmén
Norrlands Dragonregemente, K 4