Att vi dragits med brister i materieltilldelningen är känt sedan länge. Jag har precis fått order om att lämna in väldigt grundläggande materiel och persedlar, för att vi skall kunna dela ut dem till inkallade värnpliktiga och bedriva grundutbildning. Det rör sig om mina kängor, min skaljacka, min termos.

Men för att något verkligen skall vara oacceptabelt så krävs det en faktisk reaktion. I mitt fall var det att köpa egna persedlar för min lön. För mig är det på riktigt och jag har tvingats köpa adekvata grundläggande persedlar för stora belopp.

Stridsskjorta 18 kunde hämtas ut från förrådet under 2022/23. Från färdig skjorta på lager till dess uthämtning av soldat tog det lika lång tid som för Hitler att starta andra världskriget, vända i Stalingrad och slutligen krossas i Berlin.

Tilliten är förbrukad

Brigadgeneral Claes Izos lovar att allt ska vara löst nästa år. Men jag tror honom inte. Varför skulle jag? Mina kvinnliga värnpliktiga har inga fungerande trosor.

Kroppsskydd 23D är lika verkligt i vår organisation som Armatastridsvagnen på slagfälten i Ukraina.

Det finns ingen reell internkommunikation som når ner till mig, en sergeant som arbetar med värnpliktiga.

När jag hade förevisning av personlig utrustning och materiel för besökande ministrar och liknande dignitärer fick jag frågan ”Hur är det EGENTLIGEN?”

Sanningen är att jag i sex års tid har försökt införskaffa relevanta hörselskydd till min förarpersonal.

Men ingenting händer.

Sex år av möten, avvikelserapporter i PRIO, nekade kundvagnar och dokumenterade hörselnedsättningar. Jag kan inte ens med stöd av Försvarshälsan, arbetsmiljöhandläggaren, kompanichefen och Amf4 Sjösäkerhetsofficer i ryggen köpa in ett tiotal hörselskydd. Istället tvingas vår personal, jag själv inräknad att köra båt utan hörselskydd med bullerutmattningar som konsekvens. Vet ni i ”Operation PU:s” ”War room” om detta? Någonting är trasigt i vår organisation. ÖB stoltserar med att återinförda systems införandeprocess varit hemliga för att undvika att motarbetas av småpåvar (sic!).

Vi skrattar åt Rysslands Potemkinkuliss som föll i Ukraina men har lyckats bygga en likvärdig med hjälp av tomma ord som ”Synergier”, ”det är på riktigt”, ”framåtlutat ledarskap”, ”5T” etc.

Men det är jag som står framför våra svenska nittonåringar med trasiga karbiner, utan regnställ, termosar, kängor och annan absolut nödvändig materiel och ska försöka ingjuta förtroende för matrielen och myndigheten.

Vad håller vi på med?

Kom ur förnekelsen och våga känn lite skam, ni som har satt oss här med ert kontrollbehov och nolltolerans. ”Tilldelad materiel är tillräcklig materiel” Haha, jo tjena.

Varför utkrävs inte ansvar?

Jag litar inte på organisationen. Hur ska vi kunna ta beslut i krig om vi är så här urusla i fredstid?

Jag saknar tillit till systemet och kronans personliga utrustning. Jag har inte förtroende för att vi kan lösa det här med nuvarande organisatoriska förutsättningar.

Materielen är inte tillgänglig.

Och detta ska vi försöka lösa tillsammans?

Sergeant Taiga

Specialistofficer i Försvarsmakten