Av kapten Andreas Braw, kompanichef

Förord: Temat med artiklar om Försvarsmaktens utbildning av yrkesofficerare fortsätter. Specifikt handlar det här om specialistofficersutbildningen, SOU. Men flertalet längre utbildningar inom Försvarsmakten tycks dras med samma problem: Frånvaron av tydliga utbildningsmålsättningar. Samma fenomen upplevs nämligen på både Officersprogrammet och Reservofficersutbildningen. Det finns säkert mängder av förklaringar till detta. Kan det vara så att vi fastställde utbildningens längd innan vi var klara med att analysera vad den borde innehålla? Syftet med denna artikelserie är att resonera kring hur saker BORDE vara. Så: Nu gläntar vi på locket. Låter tankarna vandra fritt utan att begränsas av dagens kursplaner och beslut som fattats tidigare. Till dig som läsare – oavsett om du är kadett eller general – vill jag ställa frågan: Vilka mål tycker du att våra yrkes- och reservofficersutbildningar ska sträva mot? Och för att nå till de målen, vad borde utbildningarna innehålla? Och för att säkerställa det innehållet, vad behöver förändras?

/Redaktören

---

Frustration och otydlighet

Frågan om utbildningars innehåll borde vara ganska central i Försvarsmakten. Och jag menar att våra utbildningar ofta har fel innehåll. Utbildningarna innehåller ofta mängder av bra saker (och en del skräp), men utan röd linje. Frågan vi bör ställa oss i utformningen av specialistofficerare är: Vad ska vi med sergeanterna till? Vad kommer deras arbetsuppgifter att vara?

Jag har inte själv inte genomfört specialistofficersutbildning (SOU), och min upplevelse av officersprogrammet (OP) ligger tio år bakåt i tiden. Men sedan min officersexamen har jag skickat några tiotal individer till respektive utbildning. Det innebär att jag haft möjlighet att ta del av kadetternas erfarenhet av utbildningarna i samtal. Stundtals har samtalen närmast intagit en terapeutisk karaktär, där frustrationen hos kadetten ofta är stor. Det borde rimligtvis vara tvärtom – kadetten borde vara stimulerad och fylld av nya intryck under en nivåhöjande utbildning tillsammans med andra duktiga individer, men så är sällan fallet.

Jag tyckte själv av den där frustrationen var märklig under min egen officersutbildning. Vi som gick officersprogrammet var särskilt utvalda, och utbildningen var väldigt påkostad. Samtidigt var utbildningen ganska förvirrad, ofokuserad och otydlig. Vad lärde vi oss egentligen? Jag utbildades formellt till ledningssystemsofficer, men hade väldigt vaga uppfattningar om vad detta innebar vid examen. Jag saknade formella behörigheter och jag hade aldrig egentligen upplevt en fungerande ledningspluton när jag sedermera blev ledningsplutonchef som fänrik. Jag hade ingen kunskap om hur plutonstypen skulle ledas och truppföringen under Officersprogrammet var avgränsad till två halvdagar för min del. Vad var det egentligen tänkt att jag skulle kunna? Vad var målet med utbildningen?

Utan mål och mening

Min egen analys av min egen och ”mina” kadetters utbildning är att utbildningen främst styrts i tid, inte i målsättningar. Det innebär att utbildningen kommit att bestå av ett antal kurser, som i och för sig har målsättningar men där en övergripande målbild för hela utbildningen saknas. En officer tar tre år att utbilda. En specialistofficer tar halva tiden. Innehållet i utbildningen tycks vara mindre viktigt. Tiden tre år kommer av att det tar sex terminer att ta en kandidatexamen, inte att officerens kompetens tar tre år att bygga upp. Vi börjar alltså med att avsätta tid, därefter fylls tiden med olika saker, utan kontext eller övergripande mål. Oavsett vad som görs under utbildningstiden så får man sin grad och kan påbörja tjänstgöring. Min upplevelse är att det ska till extraordinära omständigheter (eller slarvfel i metodavsnittet av C-uppsatsen) för att någon ska bli underkänd. Kanske beror detta på att utbildningen gjorts så pass generell att det svårt att avgöra huruvida kadetten över huvud taget är lämplig att tjänstgöra som officer.

Ospecifika specialister

Försvarsmakten som organisation tycks vara ganska dålig på att hantera oklara målsättningar, och det är något som präglar både SOU och OP. Vi vet inte vad en officer eller specialistofficer egentligen är, och därför har vi svårt att utbilda dem. Vid examen har individen så pass vag och generell kompetens att det blir svårt att använda dem fullt ut i organisationen. Oklarheten leder till att utbildningen fylls med flummiga och osammanhängande ämnen med diffus koppling till de egentliga arbetsuppgifterna. Min egen ledarskapsutbildning på Försvarshögskolan och Ledningsstridsskolan ser jag som ett totalt haveri och innehållet i den utbildningen har jag aldrig kunnat omsätta i praktik. På SOU används bland annat pseudovetenskapliga personlighetstest under viss ledarskapsutbildning, men syftet med detta är svävande. Om vi hade utbildat våra kulspruteskyttar på Karlberg så hade de lärt sig något om gruppdynamik, kanske lite psykologi, lite hållfasthet i legerade metaller, ballistik och teoribildning kring eldskurens längd, men de hade inte fått skjuta kulspruta.

”Herr Larsson kan inte reglementet”

En förutsättning för att kunna improvisera och hantera sin plutonstyp är att man vet vad man håller på med. I förvånansvärt stor utsträckning kan vi inte våra egna reglementen. Det skapar onödiga friktioner i fält och i vardagen. Det gör också att onödig tankekraft ägnas åt tvekan och skapar en osäkerhet för befälet. SOU är det bästa tillfället i befälets liv att lära sig fastställda metoder och skapa förtroende för organisationen och för den egna förmågan. Att efter examen hamna i situationer där onödiga brister på praktisk kunskap skapar stora friktioner – att misslyckas med TOLO, att inte nyttja den indirekta elden, att mineringarna blir för dåliga eller att bataljonen tappar sambandet med spaningsplutonen – är inte tillräckligt bra.

Men: Här uppstår behovet av pedagogik. Kunskap inhämtas inte genom att studera boken, kunskapen blir starkare om den upplevs. Alltså bör utbildningen vara upplevelsebaserad. Vi upplever reglementet genom att öva på grundmetoderna som står där. Den som kan reglementet har bättre förutsättningar att improvisera.

SOU – en befattningsutbildning

Vad vi däremot är bra på i Försvarsmakten är befattningsutbildning. Befattningsutbildning sker mot tydliga mål vilket innebär att utbildningens innehåll är omedelbart kopplat till utförandet av uppgifter. Efter att ha mött många andra länders soldater så kan jag konstatera att våra befattningsutbildningar är överlägsna. Detta trots att de ofta saknar olika typer av ”kvalitetssäkring” och ofta sker med viss resursbrist. Jag tror att de underförstådda och de uttalade målsättningarna är nyckeln.

Mitt förslag är därför att både OP och SOU förvandlas till en serie befattningsutbildningar. I OP:s fall kan det behöva ske på bekostnad av akademiseringen. Högskoleformatet får inte fjättra oss vid ett pedagogiskt upplägg som inte är ändamålsenligt. Stryk upplägget med separerade småkurser och inrikta istället utbildningen mot de befattningar där individen ska arbeta under sina första 5-10 år av karriären. Precis som en föregående artikelförfattare föreslagit, skulle detta innebära en tematisering av utbildningen. 

Därtill föreslår jag att samtliga nivåhöjande utbildningar från SOU och OP upp till Högre specialistofficersutbildningen och bataljonschefskursen under slutskedet av utbildningen organiseras som en stridsgrupp, och att hela utbildningen inriktas mot ett längre träningsskede där personal från samtliga skolor går som övningsledare, truppförande chefer och soldater. På detta sätts omsätts kompetensen från utbildningen i praktik.

Jag vill nu illustrera hur jag tycker att utbildningen borde vara upplagd genom en fiktiv specialistofficersutbildning, där möjliga befattningar 5-10 år efter examen tillåts vara normerande för utbildningen. Utbildningen blir alltså en sammanhållen befattningsutbildning bestående av flera olika befattningsutbildningar.

Exempel: SOU Ledningssystem Armé (14 månader)
Möjliga krigsbefattningar: Ställföreträdande plutonchef på ledningspluton, stab- och trosspluton, radiolänkpluton, telekrigspluton. I undantagsfall kompanifanjunkare.

Möjliga fredsbefattningar: Instruktör/ställföreträdande plutonchef på GU-pluton, stabsofficer på bataljonsnivå, kompanikvartermästare.

Avgränsningar: Kvartermästare och stabsofficer faller utanför SOU och istället ges dessa befattningsutbildningar som YBK för personal med behov efterhand. Förbandsspecifika fordonstyper kommer ej att ingå i utbildningen, istället väljs en förbandstyp ut och görs till normerande.

Normerande förutsättningar: B-körkort är ett måste då utbildningen startar. Om individen saknar manuellt B-körkort så får Försvarsmakten skicka individen på en intensivkurs innan utbildningsstart.

Befattningsutbildning 1: Generell specialistofficer (2 månader)

Ingående delar: Förarbevis lastbil samt lätt personterrängbil. Militär allmänbildning – förbandsstruktur, hur förband leds i krig och fred, hur fungerar Försvarsmakten och Nato som organisation. Motståndarkunskap. Personal som redan har förarbevis utbildas till närkampsinstruktörer.

Befattningsutbildning 2: Generell instruktör (4 månader)

Ingående delar: Övningsplanering. Övningsledare automatkarbin. Skjutledare SUSA. Vapenskola på två täter – pansarskott och kulspruta – redan utbildade kadetter leder utbildningen. Vinterutbildning, inklusive instruktörsutbildning för vintertjänst. Utbildning i att vara stridsdomare och hantera simulatorsystem.

Befattningsutbildning 3: Stf plutonchef (2 månader)

Ingående delar: Utbildning i lösandet av typplutonens uppgifter och typfall, inklusive fältövning. Planering och orderteknik. Plutonsspecifik strid i typsituationer (SUSA), ledd av kadetter. Grupperingsövningar med typpluton, inklusive rutinttjänst i fält. 

Befattningsutbildning 4: Instruktör ledningssystem (2 månader)

Ingående delar: Instruktörsutbildning Radio 1512, Radio 570, BMS. Signalskyddslärare. Valbara instruktörskurser inom telekrig, radiolänk, krypterade system.

Befattningsträning instruktör (1 månad)

Ingående delar: Utbildning av repetitions- eller hemvärnsförband.

Befattningsutbildning 5: Förvaltning (1 månad)

Ingående delar: Utbildning i de ledningsstödsystem, regelverk och rutiner som en ställföreträdande plutonchefen behöver behärska, exempelvis materielhantering i System PRIO. Vårdsystem och teknisk tjänst.

Slutträning (2 månader)

Ingående delar: Övningsserie där kursen organiseras som typplutoner och under flera månader samövas med övriga SOU-inriktningar, OP, kaptenskursen Tak-A, stabsmedlemskursen, Högre specialistofficersutbildningen (HSOU) samt bataljonchefskursen. Bataljoncheefselever leder bataljon, kaptenselever leder kompani och bemannar staber, OP-elever går som plutonchefer med parhästar ur SOU och bemannar i vissa fall stabsbefattningar. OP och SOU-elever som ej truppför under övningsmomentet går i soldatbefattningar (som de nu även behärskar).

Tematisering och prioritering

Kurser som ges i dagsläget – fysiskt stridsvärde, folkrätt, pedagogik, ledarskap och så vidare stryks och istället vävs dessa in i den tematiserade utbildningen. Precis som en tidigare skribent påpekat kan pedagogik, ledarskap, stridsteknik, taktik, folkrätt och fysiskt stridsvärde inte vara separerade från varandra i olika kurser. Alla dessa kan hållas som enstaka lektionspass och därefter utvärderas inom ramen för ordinarie övning och utbildning. Utbildningar och kurser som inte har en självklar koppling till kommande arbetsuppgifter och därmed utbildningsmålsättningarna för den nivåhöjande utbildningen – såsom Utveckling av Grupp och Ledare (UGL) och Ledarskap och självkännedom (LOS) – stryks helt.

Kostnad och kompetens

Här kan vi snabbt konstatera att utbildningen enligt mitt förslag blir avsevärt dyrare än dagens teoretiska utbildning. Och det stämmer, förutsatt att man separerar ekonomin för SOU från övriga Försvarsmaktens utgifter. Det som händer i nuläget är nämligen att exakt samma kostnader redan finns i den nuvarande ordningen – de göms bara i andra budgetposter, såsom hemmaförbandets verksamhetsmedel, och kompetensen tar längre tid att bygga upp eftersom individen efter examen kommer att befinna sig i ständig tidsbrist. I dagsläget har många förband skapat en ”extra” termin efter examen eftersom kompetensbristerna hos de nyexaminerade befälen är för stora.

Vi kan också konstatera att specialistofficeren i ovanstående utbildning verkligen blir specialist inom sitt område. Specialistofficeren är vid examen redo att axla ansvaret som ställföreträdande plutonchef, eftersom vi har lärt vederbörande hur det arbetet ska utföras på den specifika plutonstypen. Specialistofficeren tillför ett mervärde till sitt förband i och med den praktiska kunskap – exempelvis instruktörskompetens på flera tekniska system – som han erhållit som kadett. Samtidigt kommer individen inte att vara en begränsning för förbandet, eftersom han exempelvis fått förarbevis och lärt sig hur det administrativa systemen fungerar.

Att prioritera är att välja bort. Det gäller att sätta upp en tydlig målbild för vad vi vill uppnå med utbildningen och sedan sträva mot den. En bra början är att starta med de faktiska arbetsuppgifterna. Idag har den generella, virriga och vaga utbildningen gjort att olika förband använder sina specialistofficerare på olika sätt. Med en tydligare målbild för utbildningen som utgår ifrån de tänkta befattningarna så gör vi också specialistofficerens roll i organisationen tydligare.

Ps. För övrigt borde utbildningsmålsättningen ”grundläggande förståelse för…” förbjudas i militär utbildning, och användningen av den formuleringen borde automatiskt generera ett underkänt betyg i övningsplanering. Ds.