Det gläder mig väldigt mycket att det finns officerare som vill diskutera taktik. Officerens existensberättigande är i grunden att utarbeta och genomföra stridsplaner. Det senare genom att leda förband eller med strid förknippat stabsarbete.

Texten här är lite längre än vad jag tänkte mig när jag utlovade en kommentar till fänrik Willy Gröndals artikel om mekaniserat kavalleri. Men taktik är ett utomordentligt mångfacetterat ämne, som jag dessutom är road av, då kan det bli många ord. De faktorer jag tar upp nedan är i huvudsak sådana som är förknippade med den av Willy Gröndal föreslagna taktiska modellen.

Willy Gröndal, officer vid P 18, har föreslagit en radikalt ny modell för hur de mekaniserade förbanden på Gotland bör uppträda. Den kan närmast beskrivas som jägarstrid med mekaniserade enheter, i syfte att under så lång tid som möjligt bestrida en angripares kontroll av ön. Striden ska i huvudsak genomföras som eldöverfall och andra störande insatser.

Jag ska på en gång vara tydlig med att jag inte delar Willy Gröndals uppfattning om hur striden på Gotland bör föras. Samtidigt är jag glad över att han med sitt inlägg bidrar till taktikdebatten. En debatt som annars mest rör sig om enskilda vapensystem eller operativa principer, där många debattörer gärna undviker den svåra biten: hur omsätta vad jag vill åstadkomma till hur det ska gå till – taktik.

För att utveckla lämplig taktik och till den knuten organisation bör frågan alltid ställas: vad innebär det för motståndaren om jag gör på ett visst sätt? I Gotlandsfallet är angriparens syfte sannolikt att så fort som möjligt ta hela eller delar av ön för att där gruppera sensorer och långräckviddiga luftvärns- och sjömålsrobotsystem, för att på så vis skapa ett skydd för en operation riktad mot Baltikum.

Principiellt har motståndaren två metoder att välja mellan för att ta ön: överraskning, ”smash and grab”, eller metodiskt nedkämpande av motståndet som förberedelse för att kunna landstiga och luftlandsätta. Vilken metod han väljer beror till stor del på hur han bedömer det motstånd han kommer att möta. Självfallet kan varianterna blandas på olika sätt.

• Variant 1. Förväntar motståndaren sig tidiga motanfall mot de platser han väljer att luftlandsätta och landstiga på krävs det en stark initial insats på marken från hans sida. Det leder också till att han antagligen ser sig tvungen till en ganska omfattande förbekämpning mot det omedelbara hotet; våra anfallsförband. Detta är rejält resurskrävande om anfallsförbanden är utspridda och väl maskerade/dolda, dessutom tar det tid.
  Kravet att tidigt få iland (få ned på marken) tillräckligt många kvalificerade resurser för att kunna avvärja svenska motangrepp leder till att operationen blir tämligen omfattande vad gäller tonnage, transportflygplan och skydd till havs och i luften. Att han skulle ta risken att utgå ifrån att förbekämpningen reducerar den svenska förmågan radikalt är för mig osannolikt. Det finns få, om ens några, exempel på att en förbekämpning varit så framgångsrik. Snarare har försvararen oftast klarat sig förvånansvärt helskinnad.
  Sammantaget innebär därför vår förmåga till kraftsamlade anfall fyra stora nackdelar för angriparen: möjligheterna till överraskning är små då förbekämpning tar tid; den stora resursinsats han tvingas till gör att förberedelserna knappast kan döljas; förberedelserna skapar ett omfattande skyddsbehov i luften och till havs; han måste avdela kvalificerade förband med förmåga att möta en mekaniserad motståndare för att kunna genomföra operationen.
  Allt detta kommer behöva ske på bekostnad av de styrkor han kan sätta in i Baltikum eller på annat håll.
  Detta resonemang belyser också hur olika typer av stridskrafter skapar förutsättningar för varandra att komma till verkan. Riskerar angriparen att möta kraftigt motstånd, motanfall, tidigt framtvingar det ett uppträdande och en resursinsats som gör att våra (Natos) sjö- och flygstridskrafter får tämligen gott om tid att förbereda och genomföra insatser mot såväl hans flyg- som sjötransporter.
• Variant 2. Förväntar motståndaren sig inte några mer omfattande anfall på marken i ett tidigt skede ökar hans handlingsfrihet drastiskt. Den inledande resursinsatsen kan begränsas, något som ökar hans möjligheter att överraska oss genom att behovet av röjande förberedelser minskar. De platser han kan använda för att landstiga/luftlandsätta blir också fler. Förbanden som sätts in behöver heller inte vara sådana att de kan föra strid mot en kvalificerad mekaniserad motståndare. Behovet att skeppa över till exempel egna stridsvagnsförband minskar, något som reducerar behovet av tonnage.
  Om området han tagit tidigt tillåter gruppering av långräckviddiga sjö- och luftvärnsrobotsystem (det behövs inte så värst stora områden) så har han i avsevärd grad ökat möjligheterna att skydda fortsatta transporter till ön, och även tidigt skapat möjligheten att hota Natos stöd till Baltikum. Den terräng han tagit kommer inte heller vara hotad av några mer omfattande svenska anfall.

En fråga som sannolikt påverkar angriparens val av metod för att försöka ta ön (eller om det överhuvudtaget är lönt att försöka) är: när måste jag ha mina långräckviddiga system på plats med hänsyn till Natos förstärkningsmöjligheter till Baltikum och till Gotland? Med följdfrågan: har jag tid med en omfattande förbekämpning, kan jag kosta på mig att förlora överraskningsmomentet?

Willy Gröndal har valt en modell där han utgår från att våra möjligheter att genom motanfall på marken möta ett angrepp mot ön är mycket begränsade. Detta oberoende av vilken av ovanstående, eller andra, varianter motståndaren kan tänkas välja för sitt angrepp. Som jag förstår är det grundläggande skälet för detta att Gröndal anser att luftlandsättningar och förbekämpning skulle göra det omöjligt att genomföra kraftsamlade anfall. Han utrycker det på följande vis: ”Slutsatsen av detta är att förbandet på Gotland kommer bli tvingade till att kraftsplittra för att undgå förbekämpning och möta motståndaren.” Varför framgår inte riktigt. Jag antar att han anser att om det sker flera luftlandsättningar måste de bekämpas samtidigt/omedelbart och att förbekämpning (och fortsatt bekämpning) är så effektiv att motanfallsförband skulle ha svårt att överleva, eller åtminstone inte kunna samlas i tid och rum.

Jag anser att båda antagandena är fel, om nu min tolkning av den citerade meningen är korrekt. Båda problemen är hanterbara genom att välja lämplig taktik. Dessutom, att avstå från att försöka hantera dem gör att vi frånsäger oss möjligheten att utnyttja flera avgörande fördelar som vi har när det gäller att försvara Gotland.

Uppfattningen att det skulle vara förenat med stora svårigheter att undandra sig tidig bekämpning (förbekämpning) tror jag grundar sig på intryck från fredstida övningar där det bara finns begränsade möjligheter att utnyttja terrängen och bebyggelsen på ön fullt ut för att skapa skyl och skydd. Likaså pågår en ständig kamp mellan medel och motmedel när det gäller precision och verkan hos olika vapensystem och stridsdelar. Det finns inget skäl att utgå ifrån att vi förlorat den kampen.

Det finns heller inget behov av att samla stridsfordonsförband på begränsade ytor annat än under kort tid för att ”få lite rättning i ledet” inför ett anfall, och sedan under själva anfallsrörelsen där förbandet ganska fort är i nära stridskontakt/uppblandat med fienden. Under tiden före ett anfall kan förbandet mycket väl vara utspritt över ett ganska stort område, åtskilliga kvadratkilometer, helst grupperat i lador, fordonshallar, etc. Det finns tämligen gott om sådana på Gotland. En intressant befälsövning på P 18 skulle kunna vara att först på karta, och sedan med kontroll i terrängen, räkna antalet lador, hallar, etc. där man kan dölja olika fordon, säg inom en radie på 5 km från Visby flygplats (förresten antar jag att det redan är gjort som en del av förbandets krigsplanläggning).

Beroende på förbandets stridsberedskap och att anfallsalternativen är rimligt väl rekognoserade (vilket är en självklarhet på Gotland, ön är inte stor och alternativen inte alltför många) så är det fullt rimligt att ett bataljonsanfall mot flygplatsen är igång inom 60 minuter efter order. Att angriparen på kort tid, kanske några dagar, skulle lyckas bekämpa huvuddelen av de byggnader som kan innehålla stridsfordon inom detta område, dessutom på ett så effektivt sätt att fordonen blir utslagna, håller jag för tämligen osannolikt. Det skulle kräva mycket stora resurser, och kosta. En sådan målinriktad bekämpning av ett visst område skulle ge de luftvärnsförband som sannolikt också är grupperade i området goda möjligheter att verka. Förutom den motverkan som svenskt (Nato) flyg skulle bidra med.

Måste förbandet genomföra en längre förflyttning för att till exempel nå ett luftlandsättningsområde så kommer det finnas, och fanns också förr, ett starkt lufthot. Under kalla kriget var det attackflyg baserat i Baltikum, idag antagligen drönare av olika slag. Problemet är därför principiellt inte nytt. Förutom att försöka hantera tillgängligt luftvärn på finurligaste sätt, beroende på bedömt luftläge, så ger Gotland med sina få terränghinder och rikliga vägnät goda möjligheter att framrycka utspritt. Det vill säga undvika större fordonsansamlingar.

Visserligen blir framryckningshastigheten ganska låg, kanske i genomsnitt 10 km/tim, men framryckningstiden säg från Visby till Slite blir ändå bara fyra timmar. Något som leder till en annan taktisk/organisatorisk slutsats. Platser som medger snabb styrketillväxt (för angriparen) bör försvaras, inte med målsättningen att avvärja ett angrepp, det skulle kräva alltför stora resurser på varje plats, utan för att ge anfallsförband tid att hinna dit innan fienden lyckats konsolidera sina ställningar. Investeringar i lokalförsvarsförband är ett sätt att ekonomisera inom ramen för helheten. Genom att enklare förband under viss tid försvårar för en angripare att ta ett område bäddar de för att kvalificerade anfallsförband kan sättas in där angriparen kommer, innan det är för sent. Det är också förekomsten av lokalförsvarsförband som gör att man med lite is i magen kan slå till exempel olika luftlandsättningar eller landstigningar efterhand, det vill säga att man anfaller på en plats i taget. Lokalförsvarsförbanden binder angriparen tills anfallsförbanden löst en uppgift och kan lösgöras för nästa uppgift. Alltså en metod för att inte plottra bort sin anfallsförmåga. En high-low-mix är i de flesta fall mer effektiv än bara high, inom samma ekonomiska ram.

För mig blir den sammantagna slutsatsen att i stället för att ge upp förmågan till kraftsamlade anfall på Gotland så bör den utvecklas. Det genom att mer resurser läggs på förmågan att bekämpa olika typer av luftburna system, drönare, flygplan och enskilda stridsdelar. Dessutom anser jag att mer energi också bör läggas på ”gamla” lösningar som maskering och vilseledning av olika slag, till exempel skenmål och skenspårning. Att markstridsförbanden på ön borde utvecklas i riktning mot en mekaniserad brigad ter sig för mig som en självklarhet med den roll som ön har i Natos försvar av Baltikum.

Resonemangen hittills har främst rört frågan: ska vi satsa på förmåga att anfalla i bataljon och på sikt förhoppningsvis i brigad vid försvaret av Gotland? Min slutsats är ja, förutsättningarna är goda och ställer en angripare inför svåra avvägningsproblem, det bör därför vara huvudprincipen för striden på ön.

Dock, detta leder inte garanterat till framgång. Vi kan misslyckas av ett otal anledningar: vi hängde inte med i vapen- och motmedelsutvecklingen, vi blev till den milda grad överraskade att det inte blev några motanfall eller så var vi inte tillräckligt väl utbildade för att genomföra det vi planerade. Orsakerna spelar dock mindre roll, det blev inte som vi tänkt oss. Man bör aldrig glömma den eviga sanningen att i krig är det oväntade regel. Det gäller även Gotland. Hur gör vi då om vi tvingas att byta målsättning, från avvärja till ”begränsa angriparens handlingsfrihet på ön under så lång tid som möjligt”? Är det då Willy Gröndals modell som bör övervägas?

Jägarstrid med stridsfordonsförband, plutoner, kompanier, går det? Jägarstrid på djupet av en fiendes område bygger till stor del på att undgå upptäckt och att undvika att engagera sig i strid utöver den man själv väljer att genomföra, till exempel eldöverfall. Lite förenklat: pang, pang och sedan försvinna. Är det möjligt med stridsfordonsförband? Går det att dölja spår, värmesignatur, ljud och markvibration för moderna sensorer, luftburna eller sådana som finns på marken? Jag ställer mig ytterst tvekande till det. Här uppstår dessutom frågan: hur kommer möjligheterna till ”vanlig” jägarstrid te sig i framtiden? Drönare med kvalificerade sensorer och beväpning av olika slag kommer utgöra ett mycket allvarligt hot även mot små patruller med få fortskaffningsmedel, till exempel snöskotrar. Hur kan vi hantera det? Är det i urbaniserad terräng med många människor, fordon och byggnader som den framtida jägarstriden ska föras?

Sedan frågan om hur de föreslagna ”stridsfordonsjägarbaserna” med upplagda förnödenheter ska utformas (en per pluton, en per kompani?). Platser där ammunition ska återfyllas, fordon repareras, skadade tas om hand med mera. Ska de ges luftvärnsskydd av något slag som skydd mot drönare och då hur kvalificerat, eller ska de lita på att inte synas? Hur dölja rörelser och spår till och från? Ska de kunna försvaras, eller ska de bestå av grupper av lastbilar som omgrupperar med täta mellanrum och då förväntas genomföra det på djupet av ett område vilket angriparen tagit? Jag tror att denna del av konceptet kan bli mycket svårgenomförbar.

Den föreslagna modellen att på varje plutons- eller kompanibas lagra förnödenheter av olika slag inklusive reservdelar till stridsfordon är heller inte helt oproblematisk. Visserligen kan man skapa statistiska medelvärden för sannolikheten för olika typer av skador och ammunitionsförbrukning vid olika typer av strid, men det kan bara ske på aggregerad högre nivå, bataljon till nöds, helst brigad och division. Problemet är att personalförluster, fordonsskador och ammunitionsförbrukning inte är jämnt fördelade på alla underavdelningar i ett förband. I någon del av förbandet kanske skadorna på bandaggregat är vanligare därför att förbandet överraskats av en väl genomförd minering. En annan del av förbandet har många trasiga prismor då det utsatts för kraftig artillerield. Någon del av förbandet har angripits av en överlägsen motståndare och förbrukat avsevärt mer ammunition än resten av förbandet. Att förutse vilka skador en enskild pluton eller ett enskilt kompani kommer drabbas av är i praktiken omöjligt. Det innebär att ett visst mått av centralisering av reservdelar och ammunition i förbandet. Att försöka lagra för alla eventualiteter på plutons- eller kompaninivå skulle leda till ett orimligt behov av reservdelar och ammunition, där dessutom huvuddelen aldrig skulle förbrukas. Man bör heller inte glömma behovet att vid förluster kunna genomföra ”personalutjämning” mellan olika förbandsdelar för att se till att så många stridsfordon som möjligt har besättningar. Det är inte ovanligt att delar av besättningen blir utslagna medan fordonet kan användas vidare (det finns till exempel goda skäl att utbilda fler stridsvagnschefer än vad man har vagnar, men även de förlusterna kommer vara ojämnt fördelade, någon pluton kan förlora alla, andra ingen).

Till detta kan också kopplas användningen och tillgången på specialfordon som bärgare, broläggare och fältarbetsfordon. Att kunna bärga och reparera stridsfordon är den enskilt viktigaste åtgärden för att hålla stridsfordonsantalet i ett pansarförband uppe över tid. Att avstå från kvalificerad reparations- och bärgningstjänst, eller att bara bedriva den i rudimentär form som enklare åtgärder vilka en besättning själv kan utföra, vore ett extremt slöseri med ett kvalificerat och dyrt vapensystem. Huvuddelen av stridsfordonen skulle då vara stridsodugliga efter kort tid på grund av mindre skador som tämligen lätt skulle kunna repareras av kvalificerade mekaniker med lämpliga verktyg och med tillgång till reservdelar, eller i värsta fall genom att ”kannibalisera” vagnar som bedöms ha lång reparationstid. Användningen av till exempel broläggare är också en intressant fråga: ska varje pluton ha varsin eller ska man avstå från den handlingsfrihet det innebär att kunna korsa diken på andra platser än vid fasta förbindelser? Broläggningsförmåga är sannolikt mycket viktig om man vill föra striden som eldöverfall och ha förmågan att ”slinka ifrån fienden” efter genomförd insats. Jag berör inte användningen av indirekt eld: eldtillstånd, var gruppera, hur omgruppera, ammunitionsförsörjning med mera. Det skulle leda för långt. För mig framstår det som att ”jägarstrid” med stridsfordon gör det avsevärt svårare att skapa de synergieffekter som uppstår om man kan kombinera olika vapen – och stödsystem – i striden.

Slutligen något om den gotländska terrängen. Det finns enligt mitt förmenande inget landskap i Sverige som är så väl lämpat för strid med stridsvagnar som Gotland. Näst efter Skåne är det Sveriges mest öppna landskap, men avsevärt flackare (jag hoppar över Öland i detta sammanhang). Det är svårt att hitta andra områden i Sverige där det går bättre att tillämpa ”konventionell” pansartaktik, och där stridsvagnssystemet skulle ge bättre utdelning. De öppna områdena ger goda möjligheter att utnyttja eldkraften hos många stridsvagnar samtidigt, både vid anfall och vid försvar. Samma öppna områden kräver väl skyddade system, stridsvagnar, för att det ska vara möjligt att genomföra anfallsrörelser. Att ön dessutom bara är cirka 5 × 10 mil och saknar stora terränghinder, gör att tiden från det att en angripare landstiger eller luftlandsätter till det att ett motanfall når aktuell terräng kan bli kort. Väldigt kort, jämfört med de flesta liknande situationer på fastlandet. Motanfallsförmåga är en lönsam investering på ön.

Påståendet att Leopard 2-stridsvagnarna skulle vara utvecklade för att uppträda på slätterna i Centraleuropa, och därmed mindre lämpade för användning i Sverige, känns lite främmande. Detta av två skäl. Dessa centraleuropeiska slätter är inte så vanliga som det emellanåt framställs. Det andra skälet är att Leopard 2 utvecklades under kalla kriget med främsta syfte att möta ett sovjetiskt angrepp i Tyskland, terräng som har liten likhet med de ukrainska slätterna. Snarare talar vi om en blandning av urbaniserad, skogsbevuxen och kuperad terräng med mellanliggande fält, ibland större och ibland mindre. Jag skulle vilja påstå att Gotland generellt ger bättre möjligheter att utnyttja Leopard 2-systemet än de flesta områden i Tyskland. De enda stridsvagnstyper jag spontant kommer på som är speciellt utvecklade för stora öppna, tämligen flacka ytor är de låga ryska vagnarna med sina därmed begränsade dumpningsvinklar och förmåga att skjuta robotar genom eldrören för att på så vis kunna verka på längre avstånd än vad konventionell stridsvagnsammunition tillåter.

Det finns väldigt mycket mer att resonera kring när det gäller hur hindra Ryssland att utnyttja ön för sina syften. Exempelvis om moderna långräckviddiga system för att bekämpa markmål, baserade på fastlandet, skulle kunna vara ett effektivt medel att bekämpa ryska luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på ön? Kanske Lv 2 och A 7, två truppslag med vapensystem där modern teknik har mycket att erbjuda, också borde återuppstå.

Nu får det vara nog för mig. Förhoppningsvis vill nu andra blanda sig i debatten.

Generalmajor (pensionerad) Karlis Neretnieks
Före detta regementschef, P 18