Att arméer lägger ner oerhörda resurser på att förbereda sig på det förra kriget är en evig sanning. Det är såklart en generalisering, men det är likväl sant. Det är en ”recency bias”. Det vill säga att de händelser som inträffat nyligen, under det pågående kriget, tillmäts större vikt än historiska skeenden som kan vara mer relevanta för framtiden.

Felaktig inlärning
Det krig som nu utkämpas i Ukraina blev inte som ryssarna hade tänkt sig. Kanske var de, med ett svenskt uttryck, ”missionsskadade” efter sin framgångsrika och billiga operation för att rädda den syriske diktatorn Bashar al-Assads brutala och korrupta regim kvar vid makten. Man valde en helt obegriplig ledningsstruktur för överfallet mot Ukraina. Bataljonsstridsgrupper användes istället för traditionella brigader och divisioner, vilket gav upphov till en kaotisk ledning där enstaka bataljoner styrdes direkt från Moskva. Och flygplan och helikoptrar flög i många fall på perfekt luftvärnshöjd. Ryssarna hade helt enkelt dragit fel lärdomar inför det som nu blivit ett krig som inte går att vinna.

I tider av förändring finns också en fara med att man, precis som när man orienterat fel, springer tillbaka till ”sista säkra”. Det vill säga, en plats som man vet var den är både på kartan och i verkligheten. Även om detta såklart kan vara nödvändigt, så är ju inte syftet med orientering att man ska springa till ”sista säkra” och sedan uppehålla sig där tillsvidare. Att vi återinfört värnplikten innebär alltså inte nödvändigtvis att vi ska återskapa 90-talet, vilket för övrigt är omöjligt av flera kulturella, taktiska och ekonomiska skäl. Även om det finns saker att fiska upp ur historien, bevara eller renovera så innebär det inte att 90-talets plutoner, kompanier och bataljoner är optimala för att försvara riket idag. Och det tror jag egentligen inte heller att någon vill. Allra minst tror jag att 90-talets kompanichefer hade ansett att deras organisation borde stå oförändrad i 40 år.

En falsk trygghet
Samtidigt som kriget från rysk del har varit ett misslyckande så kan vi vara säkra på att misslyckandet kommer att leda till anpassning och utveckling av den ryska krigsmakten. Odugliga officerare kommer att stupa eller avsättas, nya och mer dynamiska officerare kommer att befordras. Gammal materiel förstörs, och ny materiel kommer att utvecklas i dess ställe. Ryska och kinesiska företag kommer att utveckla nya produkter efter de lärdomar man har dragit.

I ljusskenet från de brinnande ukrainska städerna finns det fog för oss i Försvarsmakten att vara självkritiska. Är vi innovativa? Är vi en lärande organisation? Anpassar vi taktik, stridsteknik och materiel till utvecklingen i omvärlden? Eller fortsätter vi att köra i gamla hjulspår? ”Tilldelad materiel är tillräcklig materiel och all annan materiel är förbjuden” är ju knappast en devis som uppmanar till kreativitet.

Det är viktigt att påpeka att en hel försvarsmakts fokus inte kan vara innovation. Huvuddelen av verksamheten måste leva i nuet, att utbilda enligt rådande reglementen och med reglementerad utrustning. Jag är en varm anhängare av standardisering, och just bristande standardisering är något som för egen del gör mitt arbete mycket svårare än nödvändigt. Allt kan inte tillåtas att vara vagt, odefinierat och i konstant förändring, eftersom det leder till förvirring och bristande samsyn. Likväl MÅSTE en försvarsmakt driva innovation och utveckling för att inte stagnera om gå samma öde till mötes som Ryssland under inledningen av det nu pågående kriget.

Definition av innovation

”En innovation är en ny idé, till exempel i form av en produkt, lösning, affärsidé, tjänst, kemisk formel, matematisk metodik eller teknik som visar sig lovande eller fungerar. Den har inte tänkts ut tidigare av någon annan officiellt. Innovation kommer av latinets innovare, som betyder ”att förnya”. En innovation är resultatet av en utvecklingsprocess och kreativt tänkande, oftast under en längre tid.”

Tre möjliga system
Hur kan då en armé bli mer innovativ och utvecklingsbenägen? Historien visar att utveckling kan stimuleras på olika sätt. Det finns åtskilliga exempel på när nya metoder, materielsystem eller till och med subkulturer växt fram under eller mellan krig. Ofta accelereras utvecklingen av pågående krig eller av minnen från ett nyligen förlorat krig. Låt oss hoppas att vi inte behöver hamna i en sådan situation för att bli mer innovativa. Här kommer hursomhelst några exempel på hur utveckling kan stimuleras.

1. Centrum och skolor

I US Army finns enheten TRADOC – Training and Doctrine Command, som styr 37 olika skolor inom US Army. Det kan beskrivas som en gemensam ledning för hela arméns centrala utbildningar. Inom TRADOC har flera avgörande framsteg gjorts, eftersom man bedriver forskning och utbildning parallellt. Man har tillgång till stora försökstrupp, vilket möjliggör att man faktiskt kan testa saker. Man har också tillgång till hela arméns elever, vilket gör att nya metoder kan läras ut tämligen snabbt. Detta skedde till viss del förr i tiden på de olika truppslagens skolor, där man också hade särskild försökstrupp. En annan princip att återuppväcka är att kadetter på OP och elever på HOP ges i uppdrag att i sina uppsatser utreda frågor som Försvarsmakten eller hemförbandet har ett särskilt intresse av. Jag själv tillhör ett förband vars verksamhet till stor del kommer bedrivas i städer, och skulle gärna se att våra kadetter inriktade sig mot deras kommande operationsmiljö. Deras uppsatser blir då ett sätt att utveckla förbandet, snarare än ett sätt att ta examen med godkänt resultat.

Att lägga ansvaret för utveckling helt på centrala skolor och centrum leder till en utveckling som styrs ”uppifrån”, vilket förutsätter att skolorna bemannas av visionära officerare med stark koppling till arméns kärnverksamhet. Jag vill påstå att detta är det alternativ som vi i nuläget förlitar oss på, men att rekryteringen till skolorna sällan sker med detta som ett uttalat syfte. Problem uppstår när skolorna saknar visionära utvecklare, eller om dessa saknar kontakt med kärnverksamheten. Om skolor och centrum inte aktivt söker information hos de militära förbanden som blir skolorna ytterligare en plats för ”produktion” snarare än utveckling. Med riktade satsningar och särskilda löner och villkor för kommendering till skolor – eller varför inte en möjlighet att från hemmaförbandet arbeta med utvecklingsprojekt för Försvarsmaktens skolor – kan detta absolut leda till en dynamisk utveckling. 

2. ”Elitförband” eller stormtrupper

Under första världskriget utvecklades mängder av ny materiel, men även ny taktik och stridsteknik. En intressant figur i sammanhanget är den tyske kaptenen Willy Rohr som med sin bataljon testade och implementerade både taktik och materiel. Man utvecklade egen materiel, samarbetade direkt med industrin och modifierade erövrad materiel från fiendesidan. Detta beskrivs ingående i boken Stormtroop Tactics. Rohrs bataljon blev motorn i en omdaning av den kejserliga armén, och utöver bataljonens fronttjänstgöring utbildade man på kort tid mängder av andra bataljoner i de nya metoderna. 

Att låta prioriterade elitförband driva på utvecklingen har stora fördelar. Internt i förbandet kommer det att skapas en kreativ stämning, något som sedan sannolikt kommer att sprida sig inom organisationen. I Sverige skulle man kunna tänka sig att vissa bataljoner eller kompanier skulle kunna användas mer på detta sätt. Att de med en egen ”försöksbudget” får laborera med ny materiel, och att man tillåter en överrekrytering av officerare för att ge personalen i förbandet tid att driva egna projekt. Genom dubbelsidiga övningar exponeras övriga armén för försöksverksamheten, och utöver det så bör såklart enheten verka för att sprida sina erfaren

Ett mindre radikalt alternativ vore att krigsförbanden har ett rotationsschema med ”utvecklingsår” då de med särskilt stöd från skolor och centrum får genomföra utvecklingsprojekt i dialog med exempelvis Arméstaben. Även detta påminner om ett system som fanns förr. Det innebär ett större behov av stöd och samordning, men skulle också förhoppningsvis leda till att fler förband blev mer framtidsorienterade. Det förutsätter också att krigsförbanden själva är intresserade av att bedriva prov, försök och utvecklingsarbete med ett visst intervall.

3. Fria projekt

Om man verkligen vill göda utvecklingsprojekt på låg nivå så kan enstaka officerare, soldater, plutoner eller kompanier driva egna (mindre) projekt. Vi kan då tänka oss att det inrättas en liten utvecklingsgrupp på Arméstaben. Genom en extremt enkel process, ett frågeformulär på det interna nätverket, skickas en ansökan in till utvecklingsgruppen. Projekt som godkänns för genomförande bistås med ekonomiska medel, och i utbyte ska den som driver projektet – t ex test av ammunitionsryggsäck till kulspruta – skriva en slutrapport enligt en enkel mall. Lyckade projekt kan belönas med en innovationsbonus för att stimulera anställda till att ansöka och att faktiskt slutföra sina projekt.

Nödvändiga förutsättningar

Verksamhetssäkerhet
För att något av ovanstående ska fungera krävs det såklart vissa förutsättningar, där personal som ska arbeta med frågorna väljs ut just för detta syfte. Utöver pengar så behövs det en verksamhetssäkerhetsofficer som specifikt jobbar med att understödja prov och försök ute på förbanden. Detta eftersom förbandens egna verksamhetssäkerhetsofficerare är djupt specialiserade på att säkerställa säkerhet med existerande materiel, men snabbt skulle bli överbelastade om de dessutom utsätts för nya prov och försök och okänd materiel. Att ha en framtidsinriktad verksamhetssäkerhetsofficer som sköld (eller murbräcka) åt projekten är en förutsätttning för att de ska kunna genomföras efter ett gatlopp genom Försvarsmaktens invecklade processer.

Kultur och kommunikation
Att belöna och kommunicera de prov och försök som sker – även om de inte leder till några stora inköp eller doktrinära förändringar – är ett viktigt sätt att förändra synen på kreativitet inom organisationen. Det kan egentligen ske oavsett om utvecklingen sker genom skolor, elitförband eller fria projekt. Jag vågar nämligen påstå att intern kommunikation är en nyckel till kulturell förändring och framgång. Därför bör de ansvariga kommunicera själva, utan stöd av kommunikatör. Man KAN nämligen tala till sina kollegor på ett naturligt och engagerande sätt utan en kommunikatör.

Jag tror egentligen att den kulturella förändringen, där vi får utlopp för en gnutta kreativitet inom organisationen, kanske är viktigare än själva driftsättningen av nya system. 

Pengar
Ja, just det. Det kommer att behövas pengar. Inga stora summor, men likväl. Första året skulle budgeten kunna vara ganska liten – kanske någon miljon kronor – med följden att större projekt får knuffas in i nästa budgetår.

Avslutning
Jag har försökt leta i militärhistorien efter fall där en armé lyckas ”komma loss” och utvecklas. Tyvärr fokuserar en stor del av militärhistorien på genier. I vissa andra fall har organisationer drivits som ”startups”, likt israeliska eller finska armén och på så sätt snabbt kunnat anpassa sig då de saknat historiskt arv. Även arméer som genomgått stålbad, såsom den tyska armén efter nederlaget i första världskriget tycks vara mer innovativa. Kanske gör desperation och revanschlusta organisationer mer benägna att förnya sig. Men man kan inte hänga upp arméns utveckling på att något geni ska uppenbara sig, även om det såklart vore trevligt. Vår armé är 500 år gammal, och saknar historiska likheter med Israels. Och vi har, tack och lov, inte förlorat något krig i närtid.

Vi behöver därför snarare skapa en miljö där idéer kan testas under gynnsamma förutsättningar, och där goda idéer snabbt sprider sig inom organisationen. Mina tre alternativ ovan är såklart inte de enda alternativen, de står inte i motsats till varandra. Och därför vill jag varmt uppmuntra dig som läsare att skriva en replik.

Andreas Braw
Kompanichef och redaktör