”Lär känna din fiende” är en artikelserie som består av utdrag ur intressanta artiklar bland ryska militära publikationer. Seriens syfte är att ge en bild av vad motståndaren tänker och tycker.
Artiklarna är skrivna av motståndaren, för motståndaren. Texterna kan därför återspegla perspektiv som avsevärt skiljer sig från Sveriges och västvärldens och som kan uppfattas som stötande.
Kommentar till del 2
”Dessutom, när aktivisterna besökte Donbass, såg de med brustna hjärtan i vilket förfärligt tillstånd barnhem, skyddshem, internat och förskolor befann sig. Även om vissa av dem stod under militärt skydd och olika delar av […] samhället, var denna hjälp fortfarande mycket otillräcklig. Till exempel bad volontärerna i ett av barnhemmen om att få lite morötter och ägg eftersom barnen svälter. Den initiativrika gruppen från […] föreningen utarbetade noggrant en lista över de mest nödvändiga sakerna som skulle levereras till barnen i Donbass.
Historierna om pojkarna och flickorna, vars barndom förstördes av […] granater, lämnar ingen oberörd. Tvååriga Kristina räddades från ruinerna i sitt hem efter att en bomb hade träffat det. Hon kom till sjukhuset med diagnosen: öppen penetrerande skallfraktur, hjärnskakning i frontalloben och högra sidan av hjärnstammen, samt katastrofblödning”.
Om ni får gissa, från vilket land kommer ”aktivisterna” i denna text? Och ur vilket perspektiv av kriget är den skriven?
Ukraina kanske? Nej, Ryssland.
Citatet är hämtat ur denna veckas ryska artikel som handlar om ryska aktivister/volontärer som förfärat ser på det sönderbombade samhället i Donbass under en av deras ”resor”. Visst kan det kännas underligt att fienden också har sympatier? Det är i grunden en obehaglig tanke att även motståndaren kan visa känslor.
Sanningshalten i veckans artikel är såklart svår att bedöma, kontinuerligt nyttjas målgrupper som är omöjliga att inte sympatisera med – äldre, barn och skadade. Artikeln är utförlig i sitt sätt att måla upp ”Kampen” och striden mot ondskan. Volontärerna lyfts upp till en piedestal som osjälviska medborgare, redo att hålla de modiga krigarna om ryggen. Att de våldtar och mördar som en del i sin vidriga krigföring behöver tydligen ingen veta, man ska trots allt inte visa ondskan sympatier (avhumanisering, känslomässig distans, etc.).
Det är därför oklart huruvida dessa människor faktiskt stödjer kriget ideologiskt eller bara är intresserade av att stödja sina egna trupper. Intressant är föreningens initiala mål att stödja ”sina egna” som sedan övergår i någon improviserad lösning att hjälpa den ukrainska lokalbefolkningen som svälter. Artikelns bruk av ”humanitär hjälp” tänjer i grövsta laget på begreppet. Att hjälpa soldaterna i kriget verkar vara aktivisternas drivande kraft, snarare än någon altruistisk sådan mot den civila befolkningen.
Striden mot nazismen grundar sig i någon form av fetischiserad tolkning av ”Det fosterländska kriget”, där år av postkommunism och strävan efter en gemensam skapelsemyt lett ryssarna till att bruka ordet ”nazism” för allt som kräver folkets gemensamma uppslutning.
En gemensam offermyt är bra för den som vill samla folket bakom sig, den skapar ett moraliskt rättfärdigande för ryssarnas agerande. ”Mindre Ryssland” (Малороссия) är ett ryskt uttryck som används för att beskriva Ukraina och används på samma sätt som ”leubensraum” användes av tyskarna. Ett sätt att rättfärdiga ockupation över ett folk av mindre värde.
Att barnen svälter på Ukrainas ockuperade områden tycks vara ondskans fel, inte ryssarnas själva. Att tvååriga Kristina fick en öppen skallfraktur, katastrofblödning och hjärnskakning är förvisso hemskt, men det är ondskans fel. Att flickan (om hon finns) förmodligen aldrig kommer att leva ett normalt liv, ja det är ju olyckligt. Men det är ondskans fel.
Artikeln rationaliserar i det tysta ett folkmord genom att trivialisera och moraliskt rättfärdiga Rysslands ockupation. Men de ryska läsarna (som originalartikeln är skriven för) ser förmodligen inget fel i det. För dem är denna text endast en uppvisning av deras egen givmildhet.
Vi ska fördöma ryska krigsbrott och deras invasion. Men vi måste förstå att ondskan inte är övernaturlig. Den rotar sig i människan. Goda människor kan genomföra onda handlingar. Men eftersom jag själv ser mig som en god person – betyder inte det att även jag är kapabel till onda handlingar? Jo.
Ryssarna ser sig som goda människor lika mycket som du förmodligen ser dig själv som en god och moralisk person.
Vi behöver förstå och fördöma, för i slutändan är fienden en människa som vi med våld skall påtvinga vår vilja.
Del 2: ”Bara tillsammans kan vi segra över fascisterna, omtänksamma ryska medborgare stödjer sina egna”
[Originaltext: M. Eliceeva 2023: ”Bara tillsammans kan vi segra över fascisterna, omtänksamma ryska medborgare stödjer sina egna”, s. 78 ur Армеискии сборник, nr 8
Kommentar och översättning: Lukas Lahtinen
Redigering: Erik Unogård Maxstad]
Den militära specialoperationen har fått enormt stöd över hela Ryssland. Landets invånare visar medkänsla, humanitet och generositet. Folket har förenats och i en gemensam strävan enat sig för att hjälpa de militärer som idag befinner sig på frontlinjen och kämpar för freden.
En ny omgång humanitära leveranser har skickats till tjänstgörande i området av den patriotiska föreningen ”Lyuberetsy. Vi överger inte våra egna”. Färdvägen [för leveranserna] inkluderade tre destinationer: fronten, sjukhuset och barnhemmet.
[—]
Det hela började med att några mekaniker från ”Subaru-klubben i Sydöstra Moskva” och STK Lyuberetsy beslutade att samla in humanitära förnödenheter för drabbade i den särskilda militära operationen i Ukraina förra hösten. De skapade en grupp på sociala medier med namnet ”Lyuberetsy. Vi överger inte våra egna” och uppmanade människor att stödja de ryska militärerna som kämpade på Donbass frontlinjer.
[—]
I oktober begav sig volontärerna med bil till Belgorod för att hitta någon att överlämna den insamlade humanitära hjälpen till. På platsen blev de rådda att kontakta reparationskompaniet eftersom det arbetade med snarlik verksamhet.
[Reparationskompaniets] specialister är aktivt insatta i den militära specialoperationen i Ukraina. De utför ett oavbrutet arbete med att återställa och reparera skadad militärteknik från slagfälten. Soldaterna arbetar i princip i fältförhållanden – de reparerar bäst de kan vid frontlinjen, ibland direkt under fiendens eld.
Militärteknik med allvarliga skador forslas bort till en bakre service- och reparationspunkt. Detta måste ofta göras även under beskjutning. Arbete i bakre området pågår dygnet runt, i flera skift, oavsett snö, vind, kyla, regn eller svidande sol.
Kompaniets specialister utför reparationer på vår militärteknik och vapen av nästan alla svårighetsgrader.
De tog tacksamt emot gåvan från Lyuberetsy-volontärerna och deras erbjudande om fortsatt hjälp med det som kan vara användbart i fältförhållanden. Så avslutades den första resan för representanterna från ”Lyuberetsy. Vi överger inte våra egna”. Efter att de återvände publicerade aktivisterna en rapport i gruppen [på sociala medier] och började förbereda sig för nästa resa med en tydlig plan och lista på förnödenheter.
[—]
[Vid nästa resa] samlades det in 160 000 rubel och en stor mängd kläder, matvaror, mediciner, tillbehör och verktyg för att reparera militär utrustning. Det var knappt möjligt att få plats med den här lasten i tre bilar, men det gick.
Ryktet om Lyuberetsky-volontärernas verksamhet spreds snabbt, och andra människor från Moskva och dess förorter började ansluta sig till dem. Snart började inte bara ekonomiska rapporter publiceras i gruppen, utan även videoklipp med tacksägelse från soldater.
Det var så hjärtevärmande för alla som hade bidragit till att hjälpa deltagarna i specialoperationen att höra och se att deras goda gärningar var mycket uppskattade av dem som nu befann sig på frontlinjen. De hade lagt sin själ i gåvorna, allt kom från hjärtat, uppriktigt och med kärlek.
[Till exempel så] stickade Anastasia varma strumpor till soldaterna och bakade läckra kakor. Vadim Vladimirovich skänkte matvaror och fältspadar. Andrei Yurievich köpte kakao, kakor, gåsfett och Vladimir bidrog med byggskum. Mormor Lyuba gjorde ständigt fantastiska skorpor och pepparkakor, hennes signaturgåvor är nu välkända på fronten. Antalet likasinnade människor som deltog i insamlingen av humanitära hjälpsändningar ökade. Med varje resa ökade övertygelsen om vikten av att stödja deltagarna i specialoperationen, och i december skickade grundarna av den patriotiska föreningen i Lyuberetsky ett förslag att också hjälpa fältsjukhusen [vid fronten].
”Många donerar osjälviskt tekniska medel, varma kläder och förnödenheter till soldater på fronten, men vi får inte glömma dem som tyvärr har hamnat i nöd”, skrev de i chatten. Det är samma människor som vi samlade in medel till quadrocopters, skyddsvästar och hjälmar. Det är mycket viktigt att inte bara läka dem utan också ge dem moraliskt stöd och motivation att fortsätta.
[—]
Volontärgruppen började gradvis bygga upp ett gott rykte som pålitliga människor att förlita sig på. Efter flera överenskommelser fick de tillstånd att korsa ”bandet” [ryska gränsen till de ockuperade områdena i Ukraina] och leverera förnödenheter till ett av fältsjukhusen.
Samhällsaktivisten Marina hjälpte till att sammanställa en lista över de nödvändiga medicinerna som alltid skulle vara användbara för att behandla sårade. Den femte resan ägde rum den 13 januari 2023, den här gången in i zonen för den speciella operationen.
[På fältsjukhuset blev] det tydligt att moraliskt stöd var ovärderligt för de sårade soldaterna efter att det första brevet med en chokladbit hade överlämnats av en skolflicka.
En ung och svårt skadad officer, som var i halvförlamat tillstånd, förstod först inte vad han fick i handen. Tyst, och med stor ansträngning öppnade han långsamt brevet. När han såg en teckning av havet och solen, frågade han med en rasslande röst och lågmäld, osäker ton: ”Äääär det häär till miiig?”
Ja, det har en elev från klass 2B på skola nr 8 överlämnat till er med önskemål om snabb återhämtning och återkomst hem. Vi är från rörelsen ”Lyuberetsy. Vi överger inte våra egna”, svarade medlemmen stolt men med en darrande röst.
Vid varje resa tar volontärerna med sig brev och vykort som överlämnas till soldaterna och som är skrivna av elever från skolorna nr 1793, 21, 8 samt Lyuberetskys skola för unga konstnärer. Väl formulerade rader, teckningar med militärteknik och symboler för den speciella operationen, gripande ord av beundran för deras mod och uppmaningar att segra – är vanliga inslag.
Skolelever tackar de ryska soldaterna för deras uppoffringar i krigszonen, önskar dem att snabbt besegra fienden och att återvända hem i god hälsa. Förskolebarn på förskola nr 68 skapar hantverk som ofta blir lyckobringande amuletter för soldaterna.
[Under sovjettiden namngavs bl.a. skolor, sjukhus och daghem med siffror, detta system är fortfarande vanligt i forna sovjetstater.]
[—]
Vid sammansättningen av humanitära hjälpsändningar beaktas alltid soldaternas önskemål och behov. Till exempel annonserades en insamling i gruppen för att köpa ett knäskydd för en officer vid namn Vlad, som arbetade i det fältsjukhus där han senare själv skulle bli vårdad.
Han lastade dagligen en bepansrad medicinsk transport [BMM] med sjukvårdsutrustning och åkte med en sjukvårdsgrupp till fronten, mitt in i helvetet.
På vägen tillbaka hämtade han de sårade. Han har aldrig räknat antalet utryckningar eller hur många soldater han räddat. Han har sett döden i ögonen flera gånger men [han själv] tycktes vara osårbar.
Men en dag tvingades han ge akut hjälp åt en svårt skadad person på slagfältet, och evakueringen tog tid. För ukranazister [påhittat ryskt nyord] är evakueringteam och sjukvårsfordon med rödakorsmarkeringar deras favoritmål. De beskjuter dem särskilt hänsynslöst. Så Vlads fordon blev ett mål för de Ukrainska väpnade styrkorna.
[—]
Antalet volontärer växte och allt fler människor var redo att ansluta sig till denna goda sak, vilket ledde till att mängden hjälpmedel ökade och möjligheten att ge ett bredare stöd till soldater från olika enheter öppnade sig.
Dessutom, när aktivisterna besökte Donbass, såg de med brustna hjärtan i vilket förfärligt tillstånd barnhem, skyddshem, internat och förskolor befann sig. Även om vissa av dem stod under militärt skydd och olika delar av ryska samhället, var denna hjälp fortfarande mycket otillräcklig. Till exempel bad volontärerna i ett av barnhemmen om att få lite morötter och ägg eftersom barnen svälter. Den initiativrika gruppen från Lyuberets-föreningen utarbetade noggrant en lista över de mest nödvändiga sakerna som skulle levereras till barnen i Donbass.
Historierna om pojkarna och flickorna, vars barndom förstördes av nazisternas granater, lämnar ingen oberörd. Tvååriga Kristina räddades från ruinerna i sitt hem efter att en bomb hade träffat det. Hon kom till sjukhuset med diagnosen: öppen penetrerande skallfraktur, hjärnskakning i frontalloben och högra sidan av hjärnstammen, samt katastrofblödning.
Tolvåriga Tanyusha förlorade sin mamma i en eldstrid och hennes bror Bogdan skadades allvarligt. Hundratals berättelser som inte bara chockerar, utan verkar overkliga. Många av dessa barn har aldrig haft en barndom. I slutet av maj gick tredjeklassare [på sommarlov] från skolorna i Donetsk, de har aldrig känt till en fredlig himmel ovanför sina huvuden. Lokala barn kan lätt skilja på ljudet av ”utgående” och ”inkommande” eld, de kan identifiera typ och kaliber på vapnen, och vet hur man beter sig under beskjutning. Många av dem har förlorat sina fäder vid fronten. ”Hjärtat går sönder av medlidande och medkänsla”, säger Natalia, en av de mest aktiva volontärerna.
[—]
En av de mest aktiva frivilliga hjälparbetarna när det gäller att samla in humanitära förnödenheter är just Natalia. Hon har tre barn själv: Elia är 12 år, Alice är 7, och den yngsta dottern, Nastenka, är bara ett år gammal. Hennes flerbarnsförälders-entusiasm är beundransvärd: med ett barn i ena handen och en lastad barnvagn i den andra. Och hon har gjort detta i över ett halvår nu!
Under varje resa skickar hennes döttrar brev och teckningar till soldaterna. ”Hej, vårt lands försvarare,” skrev Elia i ett av breven. ”Jag vet inte vilken militärenhet du tjänar i, men jag vet att du riskerar ditt liv och räddar andra människor. Hela vår familj oroar sig för dig och vi vill att du kommer tillbaka hem! Om möjligt, ta hand om dig själv, dina nära och kära väntar på dig. Gud bevare dig. Seger till varje pris!” – denna uppmaning från andra världskriget klingar med ny kraft idag.
[—]
Flödet av donationer tar aldrig slut. Deltagarna i projektet ”Välgörenhetsskåpet” skänkte 750 kg kläder och leksaker till ett barnhem i Donbass.
[—]
Tack vare stödet från Anatoly Nikitin, en ledamot i Moskva-regionens duma [kom transporten i väg], han donerade pengar för bränslet till resan. En pensionär som alla kallar Farfar Igor, engagerade sig i arbetet med Lyuberets-volontärerna från allra första början. Förutom att han månatligen donerar hela sin pension till välgörenhet, tillverkar han skyttegravsljus till soldaterna och skickar dem bergsörter och te. Medarbetarna på företaget ”Faberlic” ger också kontinuerligt sitt fulla stöd.
Det är omöjligt att nämna alla som ställer upp och ger ett starkt och pålitligt stöd åt våra soldater, och visar medkänsla gentemot de som befinner sig i nöd. Sådana människor bär hela Ryssland på sina axlar.
För att utföra goda gärningar behöver man inte nödvändigtvis ha mycket pengar eller mycket fritid. Ibland kan det enklaste vara det mest meningsfulla – skriv ett vykort, baka kakor till de skadade, sticka varma sockor, eller hjälp minst en soldat. När insatserna förenas blir det en enorm support för hemmafronten, en enad kraft. Ett sådant samarbete kommer att hjälpa Ryssland att besegra fascismen. Det har historien bevisat.
Militär Debatt 