Årligen examineras någonstans mellan 300 och 400 sergeanter i Försvarsmakten. Förutsatt att den nya pensionsåldern 69 år lämnas orörd innebär det att någonstans kring 2500 specialistofficerare på sikt kommer vara mellan 55 och 69 år gamla. 

Nu muttrar någon ”men det förstår du väl att inte alla kommer jobba kvar så länge”. För att svara på det vill jag säga följande:
För det första, jag hoppas att du som resonerar så inte har en befattning med personalansvar, för jag vill tro att i alla fall våra högre chefer har ambitionen att alla som genomfört en 1,5 år lång utbildning till en kostnad av X antal miljoner kronor vill jobba kvar. Framförallt eftersom hela vår befälsordning idag med det s k ”organisatoriska minnet” bygger på att specialistofficeren stannar kvar länge, och ingen annan inriktning har mig veterligen presenterats.

För det andra, 2500 är heller inte räknat på att alla stannar kvar, det motsvarar bara att ca 80% av Arméns specialistofficerare stannar, men den uträkningen får agera schablon. Räknar vi också med att 80% övriga vapengrenars specialistofficerare stannar landar vi istället på ca 4000 specialister mellan 55 och 69 år.
Och för det tredje, lätt kontroversiellt, så hoppas jag att vi går mot förändringar som gör att alla inte är tänkta att jobba kvar.

Specialistofficerarnas karriärväg och utbudet av befattningar är i stort uppbyggd pyramidformad, med den breda basen av utbildare i krigsförbandsproduktionen. I klartext: instruktör, ställföreträdande plutonchef och något senare lärare på skolor. Något högre upp riktar sig befattningarna främst på att vara trea i ledningstriaden (en per ledningsnivå), kvartermästare, funktions- och utvecklingsofficer på skola för att slutligen övergå i rådgivande roller som funktionsföreträdare på högre stab, förbands- eller vapengrensförvaltare och i vissa fall avdelnings- eller sektionschef. Försvarsmaktens (i alla fall uttalade) målbild med det s k ”behållaperspektivet” är att personalen skall jobba kvar, länge. Det innebär att visionen för personal i kategorierna OF [officerare] och SO [specialistofficerare] är stuprörsformad över tid. Personalen slutar inte i större omfattning, utan kompetensen bibehålls och utvecklas.

Här uppstår på sikt ett problem. Vilka tusentalet högre stabsbefattningar finns för övriga specialister mellan 55 år och pension vid 69 år? Volymen av befattningar för SO finns som bekant på plutons- och kompaninivå, och även om det ska vara naturligt för låt säga en fanjunkare att återkomma till tjänsten vid ett grundutbildningsförband efter några år som lärare, funktions- eller stabsofficer kommer de allra flesta individer till en punkt där både åldern och kompetensen överträffar tjänsten vid grundutbildningskompanierna. 

Det må vara ett i tid avlägset problem innan ett liknande scenario skulle bli verklighet. Men problemen det medför syns redan idag, nämligen oförmågan att staka ut en konkret långsiktig karriärväg för den unge specialistofficeren. Individen kommer inte låta det gå till 50 års ålder innan den rannsakar sina möjligheter till en långsiktig, livslång och meningsfull karriär. Det sker tidigt, då man annars vill hinna skaffa sig en annan utbildning som gör en attraktiv för den övriga arbetsmarknaden medan man är ung, och innan man bildat familj. Det är en effekt vi sedan länge ser där specialistofficerare lämnar tidigt för civila studier. 

Så hur gjorde man förr? Till viss det gjorde man inte det. Senast vi hade en svälld organisation med stora volymer av officerare var pensionsåldern 55-60 år. Samma sak gäller fortfarande i exempelvis Finland. Så vad finns det för möjligheter bortsett från en sänkt allmän pensionsålder för yrkesofficerare? 

Den ena är att man på något sätt hittar syfte med, och skapar förutsättningar för 2000-4000 förvaltare, överfanjunkare och fanjunkare med 30 tjänsteår i ryggen (omöjligt och bortom all rimlighet). Alternativt att man överger idén att den svenska specialistofficeren är ett särfall till skillnad från övriga länders NCO:s (Non-commissioned officers) och istället marknadsför den som en karriär för del av livet för de allra flesta. 

En modell kan vara att likt i USA erbjuda en livslång ”deltidspension” efter en viss tids tjänstgöring. Det skulle motivera till att behålla specialistofficerare under deras låt säga första 20 år, för den del av organisationens pyramid som behöver störst volym. Under denna tid sållas likt idag lämpliga kandidater ut för HSOU (Högre Specialistofficersutbildning) och fortsatt karriär som förvaltare. 

En annan modell är att efter en viss tids tjänstgöring erbjuda betalda universitetsstudier som en omställningsåtgärd med möjlighet att validera in en SOFU (Särskild Officersutbildning) för omgalonering och tjänstgöring som reservofficer eller officer.

Oavsett vilken väg man väljer att gå så är upplevelsen av en långsiktig plan för en meningsfull karriär det viktiga, inte att anställningsbeviset visar att man har en tillsvidareanställning med ovisst innehåll i 40-50 år att se fram emot.

Joakim Andersson
Specialistofficer i Armén