Av GSS vid F 16

Problemet med statistik är att den mäter exakt det den mäter, och inget annat. Det gör att statistisk i en kontext kan bli lögn i en annan. Det finns påtagliga problem med den utredning om Försvarsmaktens personalförsörjning som nyligen släpptes. Utredningen kom fram till bland annat följande slutsatser gällande GSS:

14.9.2 Den frivilliga personalomsättningen av GSS/K utgör inget hinder för Försvarsmakten
Bedömning: Den frivilliga personalomsättningen av GSS/K framstår som rimlig och flödena från personalkategorin GSS/K är välfungerande.
[—]
14.9.4 Tidsbegränsningen av anställningen som GSS bör inte ändras
Bedömning: De skäl för tidsbegränsad anställning som vid införandet av personalkategorin GSS angavs i syfte att värna den anställde gör sig fortfarande gällande. Det finns därför inte skäl att ändra regleringen om tidsbegränsningen av anställningen.

Min första tanke när jag läste det här var att alla som jobbar på plutoner med GSS/K, i synnerhet med omfattande insatsverksamhet, vet att dessa påståenden är långt ifrån verkligheten.

De frivilliga avgångarna av GSS/K uppgår till 10-14 % per år, medan de totala personalavgångarna per år är 27 %. Med tanke på att Försvarsmakten nu behöver anställa fler GSS/K än de som avgår – till 2035 ska 9 500 GSS/K finnas, vilket innebär en nettoökning om 270 personer per år – är det en omfattande personalomsättning. Att utredningen inte gräver mer i eller problematiserar detta är rätt otroligt. Istället nämner man enbart att de frivilliga avgångarna inte utgör något hinder för Försvarsmaktens verksamhet. Huruvida de totala avgångarna om 27 % utgör ett hinder ingår heller inte i utredningens resonemang.

Det finns alltså en mycket stor elefant i rummet kopplat till GSS-omsättningen: Hur påverkas Försvarsmaktens förmåga att lösa sina uppgifter? Jag har tjänstgjort vid ett flertal plutoner som alla påverkats kraftigt av GSS/K-omsättningen, på sådan nivå att plutonen fått kritiska begränsningar att lösa skarpa uppgifter, som sedan påverkat högre chefs förmåga att lösa sina uppgifter. Men detta är ett problem som många gånger mörkas för högre chef. Resultaten kan bli förödande. Vi klarar oss för att vi är fredsskadade, men en dag kommer det att kosta oss dyrt.

Det berättas i utredningen att en stor orsak till att soldater slutar är dåligt ledarskap och brister i verksamheten. Den enskilt största faktorn bakom detta är att man kommer in i en ond cirkel med personalomsättningen, att folk slutar, att arbetsbelastningen blir för hög, plutonens förmåga går påtagligt ned. Man tar in nytt folk som behöver några år för att komma in i sina befattningar, man uppfinner hjulet om och om igen i stället för att hela tiden bygga framåt. Detta är destruktivt, en icke-lärande organisation. GSS/K slutar oftast i omgångar på en pluton, vilket ger ett stort förmågetapp på kort tid och som ofta tar flera år att ta igen. Detta utgör en central del i diskussionen om GSS/K som inte verkar nå högre chefer.

Att konsekvenserna av den totala omsättningen inte nämns mer i utredningen är oroväckande, för den är inte rimlig och den är ett hinder för Försvarsmakten. Utredningens frågeställningar, resonemang och motiveringar är undermåliga och ogrundade och man missar centrala aspekter. Man verkar inte alls förstå verkligheten. Hade de som skrev utredningen åkt ut till valfri pluton och pratat med anställda hade en helt annan bild uppstått.

Även resonemangen bakom att inte ändra tidsbegränsningen för GSS är ogrundade. Utredningen lyfter visserligen fram hur viktiga GSS/K är för Försvarsmaktens förmåga att lösa uppgifter, inte minst inom ramen för NATO:

Personalkategorins främsta uppgift är att bemanna Försvarsmaktens stående förband och personalen ska kunna sättas in tidigt vid en säkerhetspolitisk kris inför eventuell mobilisering. Rollen som GSS har visserligen förändrats från att vara inriktad mot utlandsinsatser till att i större utsträckning säkerställa den nationella beredskapen. Försvarsmakten har framfört att GSS kommer att behövas för mer kvalificerade uppgifter i krigsförbanden än de uppgifter som de fullgör i dag. Utredningen ser även att GSS/K kommer att vara en viktig personalstyrka för att fullgöra Sveriges åtaganden som alliansmedlem i Nato.

Men sedan för man oklara resonemang om varför GSS inte bör tillsvidareanställas, med hänvisning till de anställdas hälsa:

Den huvudsakliga uppgiften för GSS är att omedelbart vara beredd att verka i stridande och andra fysiskt och psykiskt påfrestande situationer. Ett sådant arbete bör enligt utredningen fullgöras under en begränsad tid. Det finns därför enligt utredningen inte skäl att ändra regleringen att anställningen ska vara tidsbegränsad.

Man fortsätter att motivera bedömningen med att det är få som fullgör sin kontraktstid. Ett annat argument man använder är att en tillsvidareanställning som GSS medför ett nytt anställningsavtal, vilket enligt utredningen inte är möjligt:

Eftersom det är fråga om en offentlig anställning ska kravet på förtjänst och skicklighet i regeringsformen och lagen om offentlig anställning tillämpas vid en sådan anställning. Utredningen bedömer att förslaget om en särskild överenskommelse mellan arbetstagaren och Försvarsmakten inte är förenlig med dessa regler. Därutöver bedömer utredningen att införandet av en reglering om övergång till tillsvidareanställning för vissa arbetstagare medför en osäkerhet gällande vilka regler och förutsättningar som gäller för anställningen.

Trots att man har haft kontakt och möten med diverse aktörer, exempelvis genom ett förbandsbesök vid P 7, byggs resonemangen och slutsatserna om GSS/K i princip uteslutande på avgångsstatistik. Att förklara att GSS-försörjningen och anställningstiden inte behöver göras om med motiveringen att 10-14 % av GSS/K slutar självmant och att väldigt få fullföljer sina kontrakt, är otroligt tunnt resonerat. 27 % omsättning är illavarslande och att säga att det inte finns behov av att tillsvidareanställa GSS är minst sagt vågat. (Att utredningen kommer fram till att det finns behov av att tillsvidareanställa vissa GSS med nyckelkompetenser är dock välkommet.)

Det hade varit betydligt mer rimligt att föra ett djupt resonemang om hur de uppgifter som idag GSS/K löser, löses på bästa sätt, under vilka arbetstidsavtal och med vilken personal. För i slutändan handlar det väl om verkan i anfallsmålet? För det är dessa soldater som i slutändan står i leran och genomför verksamheten.

Vissa klappar sig för bröstet och menar att soldaterna på en enskild pluton inte spelar någon roll, att allt under strategisk nivå är irrelevant. Det tyder på en avsaknad av verklighetsuppfattning för hur jobbet ute på linan ser ut. Slagfältet är otroligt mer komplext idag än för tio år sedan. Sverige har inte befolkningsmängden för att kasta stora mängder i krigets köttkvarn, vi behöver ta vara på individen. Vi lever idag i en verklighet där specifika strategiska förmågor upprätthålls och skyddas av enskilda plutoner, ibland grupper, av GSS/K. Vitala kompetenser som tar år att bygga upp och som inte bara går att ersätta från en dag till en annan. Bemanningen blir heller inte lättare i framtiden. Detta är något som blivit vardag ute på GSS/K-plutoner. Det finns gott om officerare som förespråkar att GSS ska försvinna och som tror att värnpliktiga kan lösa ut allt. Då förstår man inte hur komplext hantverket har blivit idag.

Därför är det väldigt olyckligt att detta knappt lyfts fram i utredningen, jag funderar verkligen över hur man kan ha skippat så vitala delar och samtidigt komma till så ogrundade motiveringar och slutsatser? Utredningens verklighetsfrånvändning är förvånande. Försvarsmakten har inte råd att kasta bort dugliga människor som man gör idag, myndigheten måste verkligen ta hand om sin personal om vi ska klara våra uppgifter. Våra GSS/K är viktigare än någonsin.