Av kapten Andreas Braw, IB 1

”It is not the strongest of the species that survives, not the most intelligent that survives. It is the one that is the most adaptable to change.”

Charles Darwin

Det här är en generellt hållen artikel om förutsättningarna för främst markstridsförband i Ukraina. Artikeln innehåller inget revolutionerande för den som regelbundet läser nyheter och analyser från kriget, eller för den som lyssnar på någon av alla de podcasts som bevakar utvecklingen. 

Låt oss börja med ett par ord och begrepp som inte finns i vårt svenska militära språk, men som speglar de fenomen som beskrivs av ukrainska kollegor.

Frontzon: Detta kallas vanligen för ”kill zone” eller ”gray zone” i Ukraina, men båda dessa uttryck har andra betydelser på svenska. Alltså har jag översatt det till frontzon. Det är det område där både ryska och ukrainska försvarsställningar, värn och motståndsnästen finns. Frontzonen är inte nödvändigtvis linjär, och i zonen kan vän och fiende finnas. Att prata om en ”frontlinje” är alltså ofta missvisande. I frontzonen sker strider och ömsesidig bekämpning, framförallt med drönare och indirekt eld, men också med direktriktad eld och glidbomber (flygbomber med hundratals kilo sprängmedel). I frontzonen är alla rörelser riskabla eller närmast omöjliga, om det inte är tät dimma eller kraftig nederbörd, fordon bekämpas oftast inom minuter när de kör in i zonen. Båda sidors spaningsdrönare övervakar hela området över tiden. Zonens utbredning varierar efter frontavsnitt men avgörs nu av räckvidden på de radiokontrollerade “mängddrönare” som används. Just nu är ett djup på 15-25 kilometer på vardera sida om ”noll-linjen” ett vanligt riktvärde, vilket innebär att zonens totala djup är 30-50 km. Bortom denna zon vidtar ”farozonen”.

Farozon: Det område där fordon och trupp ofta blir attackerade om de visar sig öppet. Här sker angrepp med patrullrobotar, glidbomber och drönare med längre räckvidd. Även små FPV-drönare förekommer här, men i mindre mängd. Här finns eget artilleri (inklusive stridsvagnar och stridsfordon som används som artilleripjäser) grupperade i grävda och maskerade skyddsställningar. Framryckning i detta område är riskabelt och leder ofta till förluster. Vägar skyddas ofta av fiskenät för att fånga FPV-drönare, oskyddade fordon framrycker i för oss galna hastigheter, ibland runt 150 km/h, för att ta sig ur zonen. Skyddsställningar förstärks med kraftiga störsändare, och många förband väljer att avdela hagelskyttar som vaktar. Det är extremt svårt att träffa ett föremål som flyger i över 100 km/h med hagel, men det kan gå. Farozonen börjar där frontzonen slutar och har ett djup på ytterligare 15-30 kilometer. 

Drönare

Först är det viktigt att avgränsa sig när man talar om drönare. Jag kommer här enbart att fokusera på de drönare som används i markstriderna och avstår därmed ifrån att skriva om långräckviddiga drönare som slår mot strategiska mål i respektive land, marina drönare (USV och UUV). Det finns en standardiserad klassning av UAV:er i Nato baserad på storlek, men här använder jag det språk som ukrainska soldater använder. Yxigt beskrivet indelas markstridsförbandens drönare i följande grupper:

• Fixed Wing (oftast använt för övervakning, spaning, radiorelä och stridsledning)
• Bombare (större och mindre multirotordrönare som släpper bomblast men som även används för logistikuppdrag)
• Multirotordrönare för stridsteknisk spaning (t ex DJI Mavic som fortsatt är stapelvara)
• Jaktdrönare/interceptorer (små, snabba kamikazedrönare som jagar fiendens drönare)
• FPV-drönare (små, snabba kamikazedrönare som angriper soldater, fordon och utrustning)
• Patrullrobotar/loitering munitions (större och uthålligare än FPV:er, envägseffektorer som söker av områden efter mål som de sedan angriper – kan även agera autonomt)

Drönarkriget inleddes för ett par år sedan, men sedan dess har utvecklingen gått fort. Det som då var något ett fåtal drönaroperatörer ägnade sig åt är idag något som berör alla. I det ukrainska nationalgardet (som egentligen är landets gendarmeri, men som sedan 2014 organiserat några av landets mest slagkraftiga och professionella brigader såsom Azov och Khartiia) talas om att alla (ja, alla) soldater under den korta grundläggande soldatutbildningen ska få en enklare FPV-utbildning, ungefär som vår svenska armé gör med pansarskott. Det innebär inte att alla kommer att handskas med drönare i vardagen, och de flesta kommer att vara ganska dåliga som piloter. Men det ger dem en förståelse för de hot och möjligheter som drönarna utgör, och i lägen där de utsätts för anfall längs marken kan värja sig med små och billiga FPV-drönare innan fienden hunnit komma dem inpå livet. Alla kommer att leva under drönarhot och de flesta av dem som som kommer att stupa, kommer att dödas av drönare. Just detta att alla soldater tidigt får en relation till drönarna slår mig som väldigt viktigt, och att öva utan drönare skulle framstå som helt knäppt idag. Under en ukrainsk GMU är drönarna ständigt närvarande, även under de enklaste övningarna.  

Samtidigt utbildar man mängder av soldater till specifika drönarteam. Denna utbildning pågår i tre till sex veckor och ger förbanden bra operatörer som sedan fortsätter att utvecklas vid fronten. Ingen vet hur många piloter som finns idag, men det är såklart viktigt att inte låsa sig vid FPV-drönarna. Men FPV-piloterna är flest och FPV-drönarnas låga pris och extrema precision gör att de får göra mycket av grovarbetet vid fronten. Vi bör dock vara medvetna om att FPV-gruppernas framgång är beroende av en ständig inhämtning från spaningsdrönare, en kapacitet som många av våra förband saknar idag. De exploaterar också information från andra sensorer som satelliter och telespaning. Mängden drönarteam av mixade sorter är så många att de påverkar brigadernas utformning. En infanteribrigad har ofta en bataljon eller ett regemente för obemannade system. En bataljon kan ha ett drönarkompani eller drönarpluton. Bakom brigaderna finns ytterligare förband för obemannade system. Enstaka FPV-piloter har ingen större effekt, det är de kombinerade drönarförmågorna med tillhörande ledningsstödsystem – systemen Kropyva och Delta – som skapar effekten.

Det går åt enorma mängder drönare idag. En brigad kan förbruka tiotals spaningsdrönare av fixed wing-typ och hundratals spaningsdrönare av multirotor-typ varje månad. Och ett FPV-team (det kan finnas tiotals FPV-team på brigadnivå) kan förbruka 100-200 FPV-drönare varje dygn under strid. Utöver detta så tillkommer tunga bomb- och logistikdrönare som också förbrukas. Krig är storskalig logistik och industriell produktion – överlevnad handlar inte om att ha bäst system, utan att kunna producera och transportera mängder av materiel. 

Bekämpning av drönare

Drönarna utgör ett enormt problem. En stabsofficer på en av kårerna säger att hans största problem utgörs, i fallande ordning, av ”drones, drones, drones, drones, drones and then maybe something else”. Varken den ukrainska eller den ryska armén har hittat något sätt att värja sig tillräckligt mot fiendens drönare på stridsfältet, fastän båda sidor prioriterar detta. 

Eldrörsalternativet (automatkanon på vapenstation) för att skjuta ner mindre drönare nära fronten verkar man ha låga förhoppningar på – betänk att FPV:erna susar fram i mycket höga hastigheter och svänger extremt snabbt. FPV-drönarna upptäcks oftast genom sitt distinkta ljud, och många radarsystem kan bara upptäcka dem precis över trädtopparna. Därtill klarar inga kinetiska system av den enorma mängden drönare som det rör sig om, och den sortens system skulle omedelbart bli prioriterade mål. Att skjuta ner enstaka drönare går säkert, men 10-30 drönare som angriper antidrönarsystemet från olika håll blir omöjligt. Det innebär inte nödvändigtvis att eldrörssystemen är helt odugliga. Det behövs mängder av eldrör till de förband som skyddar kritisk infrastruktur såsom kärnkraftverk, fabriker och järnvägsknutpunkter mot långsammare Shahed/Geran-drönare. 

De system som bidrar bäst till att dämpa trycket från drönarna är elektromagnetiska störsystem. Jag frågade en grupp ukrainska drönar- och telekrigsinstruktörer vad resultatet skulle bli om en bataljon eller brigad inte skulle ha förmåga till elektronisk störning. ”Ja, det skulle givetvis leda till katastrof” blev svaret. Störsystemen finns i mängder av varianter, från grupp till brigad, men kräver ett omfattande arbete för att ständigt uppdatera systemen när fienden byter frekvenser. 

Den finns mängder av teknologier som utvecklas idag, såsom laser och elektromagnetisk puls. Dessa kan förhoppningsvis inom några år skapa ”boxar” där drönarhotet blir hanterbart för bataljoner och brigader, men man bör tänka på det engelska talesättet ”hope is not a strategy”. 

Det finns också en snabbt växande kategori motmedel; jaktdrönare, eller interceptorer som de också kallas. Dessa kan fungera på lite olika sätt, men de flesta är extremt snabba kamikazedrönare som bekämpar andra luftmål genom att kollidera med dem eller att detonera i närheten av dem. Jaktdrönarna har på bara något år gått från icke-existens till att under 2025 nedkämpa tiotusentals luftmål. Framförallt sätts dessa in mot spaningsdrönare (alltså fixed wing) och Shahed/Geran-serien. Ett exempel på projekt med jaktdrönare är Dronefall, som finansieras av välgörenhetsorganisationen Come Back Alive. Jaktdrönarna kommer att bli allt vanligare och viktigare de närmaste åren, och Europa uppvisar faktiskt goda tendenser här. Ukrainska jaktdrönare produceras bl a i Storbritannien och några EU-länder produceras potenta system. 

Utöver dessa sätt anser många att halvautomatiska hagelgevär och pumphagelgevär kan ha en viss effekt som sista utväg. Viss specialammunition för detta syfte har redan utvecklats. Även automateld med eldhandvapen kan ha en effekt i desperata lägen, men då på korta avstånd när du ändå inte har andra alternativ.

Slutsatser

För att vi ska kunna hantera drönarsituationen så behöver vi börja med att erkänna att vi inte kan någonting om denna sorts krigföring. Det rör sig inte om ett fåtal drönare på Älvdalens skjutfält, utan om horder av tusentals drönare över det lokala slagfältet. Slagfältet är nästan alltid övervakat, bortsett från när det är dimma eller oväder. Vi behöver alltså lära oss drönarkriget, dels genom att studera det (FOI och RUSI producerar bra rapporter som alldeles för få militärer läser). Men också genom att själva införa och arbeta med förmågorna. Vi behöver också öva under ett trovärdigt ryskt drönar- och telekrigshot och sluta ”avgränsa bort” hotet från våra övningar.

Precis som doktor Daniel Smith tidigare lyft fram på Militär Debatt behöver våra övningar ändras från verifierande uppvisningar till falsifierande experiment utan att följa ett manus eller en momentövningsplan. 

En tydlig observation från Ukraina är att alla förband och enheter – från trossgruppen till divisionen – måste kunna arbeta inom det elektromagnetiska spektrumet, från signalvarnare till massiv elektronisk attack. Förmågor får aldrig mer låsas in i dedikerade funktionsförband. 

Att bygga upp en egen förmåga handlar alltså inte om att få in enstaka FPV- eller spaningsdrönare i våra förband, utan om ett helt komplex av materiel och personal som måste köpas och utbildas på bekostnad av annat. Både Ukraina och Ryssland är nu världsledande i detta avseende, och vi behöver inse vad detta betyder för vår egen taktik och stridsteknik. Självklart bör vi försöka bygga upp vårt eget drönarkomplex med jakt, attack, spaning och (inte minst) mängder av elektroniska störsystem – men framförallt behöver vi anpassa vår taktik efter den förmåga som fienden har. 

Det måste bli ett slut på föreställningen att vi själva kan bestämma hur strid går till – det kan vi inte. Det spelar ingen roll hur bra ditt pansarskyttekompani är, när ni inte ens kan komma in på ett försvarbart skjutavstånd. Din skyttepluton kan vara hur drillad som helst, klumpar ni ihop er så finns ni inte mer. Och hur ska ni tanka, sova, äta och dricka när inga av era fordon kan nå er position?

Om vi verkligen vill forma stridsfältet efter vår vilja så har vi ett digert arbete framför oss. Då måste vi lösa de problem som i nuläget förstör vår stridsteknik – i det elektromagnetiska spektrumet, i luftlitoralen och i den ryska förmågan att se och bekämpa på djupet. Kalla mig gärna negativ, men jag ser inga tecken på att vi är nära att lösa de problemen.

Det vi måste göra nu är att anpassa oss. Om vi inte anpassar oss kan vi gå samma öde till mötes som mängder av fantastiska djurarter och stater som en gång var militärt starka. De klarade inte av att anpassa sig, och nu finns de inte mer.

En bra början kan vara att revidera vår i dagsläget hyperoffensiva taktik, tillföra relevanta tekniska system (spoiler: inte tunga fordon) och att på både bredd och djup bygga upp vårt eget drönarkomplex. Vi behöver sannolikt byta ut våra ledningsstödsystem och tillföra telekrigssystem på alla nivåer för bättre targeting och lägesbild. Och förresten så borde vi nog lära våra stridsfordons- och stridsvagnsbesättningar att skjuta indirekt på maximal porté med sina vapen. Annars är risken rätt stor att vi förbrukar våra vagnar i fruktlösa anfall.

Sist men inte minst måste vi ha personal på plats på ukrainska baser och militära skolor inne i Ukraina för att skapa det lärande som krävs. I Ukraina finns verkligheten, och där måste vi vara för att förstå verkligheten.