Av Felix Brodin, operationsanalytiker vid SAAB och f.d. gruppchef GSS/T vid Amf 1

För en tid sedan sedan sprang jag amfibieregementets hinderbana på Berga med en ny kollega, som därmed, efter nästan två års slit, klarade sitt sista fysiska prov för amfibieutbildningstecknet. Glädjen var påtaglig. I synnerhet eftersom det för en gångs skull var någon annan som hade satt ribban för prestationen. Till skillnad från i det civila yrkeslivet, menade han, där man allt som oftast sätter gränsen själv. Som någon som har verkat fem av år av mitt civila yrkesliv i försvarssektorn, först på FOI, och nu på Saab – slogs jag av hur ofta detta påstående stämmer även i min egen bransch. Trots att vi befinner oss i tider av tillväxt, allvar och konstant tidsbrist, präglas den svenska försvarssektorn av en häpnadsväckande brist på tydlig målstyrning och uppföljning. 

Att omvärldsläget är allvarligare än på länge är det få som förnekar. Kina rustar i en aldrig skådad takt. Ryssland bedriver ett fullskaligt invasionskrig i Ukraina, parallellt med ett krig mot västvärldens demokratier – om än inte i juridisk, så i doktrinär mening. Kriget mot det kollektiva Europa har börjat med avskräckningens alla komponenter: ekonomiska, diplomatiska, teknologiska och inte minst informationskriget som förs direkt i medborgarnas mobiltelefoner. Aldrig har principen om Ockhams rakkniv – att välja den enklaste förklaringen som passar med dina observerade fakta – varit viktigare. Tyvärr är den enklaste förklaringen ofta den rätta. Men den säljer inga berättelser. För den enskilde är det medryckande att vara en del av en gemenskap där verkligheten är en dikotomi mellan ont och gott, förtryckare och förtryckt. Utan krångliga gråskalor. Utan torftiga inslag av sensationslöst förnuft. Och allt detta vet våra motståndare. Autokratiernas informationskrig är verkligen ett självspelande piano.

USA:s fokus ligger allt tyngre på Stilla havet. Den nyligen utkomna amerikanska nationella strategin bekräftar egentligen bara vad vi redan visste, Europa står ensamt. Obama-administrationen varnade de europeiska Natoländerna redan i samband med arabiska våren och inte minst, efter annekteringen av Krim att man behövde ta ett större ansvar för det egna försvaret. Det varnades om USA:s behov att omfördela militära resurser från Europa i kampen mot Kina. Som man sår får man skörda. Mot ett enat, autokratiskt Ryssland ska vi nu försöka samordna vårt kollektiva försvar, mellan demokratier med olika ekonomiska och diplomatiska intressen. Allt Ryssland behöver göra är att skapa splittring, och det har de till dels redan lyckats med. Se bara hur det går med de frysta ryska tillgångarna.

Mot denna bakgrund är enighet, tydlig målstyrning och prioritering inte bara önskvärt – det är existentiellt. Och det är bråttom. Det har vi fått höra ofta. Men hur bråttom är det egentligen?

Enligt Pentagons krigsspel i Overmatch Brief förlorar USA kampen om Taiwan med Kina. USA har ännu den starkaste militärmakten i världen. Men det kostar mer att strida på motståndarens planhalva. Under ledning av USA:s stillahavskommando genomförs omfattande organisatoriska och doktrinära rekonstruktioner för att återetablera en amerikansk framskjuten närvaro i Stilla havet. En av flaskhalsarna för den nya stillahavsstrategin är mängden fartyg. Idag är den kinesiska varvskapaciteten ca. 200 gånger större än den amerikanska. Kapprustningen mellan Kina och USA är kanske västvärldens viktigaste, åtminstone på sikt, och det är i skenet av det man i första hand ska se ett amerikanskt militärt tillbakadragande från den europeiska kontinenten.

Rysk ekonomi går tyvärr oväntat bra, trots sanktioner. Genom exempelvis Londons näringsliv tvättas enorma summor svarta pengar. Naturligtvis även ryska. Även om de flesta europeiska länderna kraftigt minskat sin handel med Ryssland så importeras fortfarande rysk energi, vissa oljeprodukter, råvaror och metaller till Europa. Det verkar trots allt inte så enkelt att separera våra ekonomier. Åtminstone inte om man ska försvara sina medborgares plånböcker. Och hur många europeiska politiker vill gå till val på att kriget mot Ryssland behöver kosta mycket mer för gemene man? 

Det är osannolikt att Ryssland på lång sikt kan rusta omkull Europas samlade försvarsförmågor. Flera europeiska underrättelsetjänster gör dock gällande att Ryssland, framförallt genom återuppbyggnaden av sina markförband, mot ett begränsat strategiskt område uppnår ett styrkeförhållande om 3:1 omkring 2027–2035. Detta utgör ett allvarligt hot mot exempelvis baltländerna. För att möta det ryska hotet har man inom Nato stipulerat att det behövs omkring 50 nya brigader i Europa. Organiserade i elva nya divisioner. Det är också i skenet av detta man ska se den franska arméchefens och hans försvarsministers senaste uttalanden om att Frankrike måste vara redo för krig 2030. I Sverige kämpar vi på med våra fyra brigader. Ofta läser man sensationella nyhetsinslag om nya miljardsatsningar på försvaret. Härom senast var det 3,5 miljarder för det nya brigadluftvärnet. Det motsvarar 16 uppskjutningssystem fördelat på fyra geografiska platser. Ovanstående är några numeriska förhållanden i urval som förhoppningsvis skänker lite klarhet kring hur bråttom det faktiskt är. 

Det är på underliggande operativa nivåer som det blir kletigt.

I allvarstider är det fara i dröjsmål, som Pål Jonsson konstaterade på Folk och Försvars senaste rikskonferens. På ett eller annat sätt pratar man i hela försvarssektorn om att öka takten och att vara kreativ. Det är välkomna inslag, men den retoriska brådskan möter sällan den byråkratiska verkligheten. 

Det finns otaliga perspektiv att belysa när det kommer till vår alliansgemensamma respektive nationella upprustningstakt. Föregående skribenter har ifrågasatt förmågan hos ÖB:s närmast underställda, respektive faran med att skynda på utan spärrar. Jag uppfattar sällan att det råder otydligheter på den politiska nivån, eller på den myndighets- och industristrategiska, där exempelvis försvarsmaktsledningen verkar, eller för Saabs räkning, på affärsområdesnivå. Det är på underliggande operativa nivåer som det blir kletigt. Ett av de största problemen jag själv upplever som civilanställd är bristen på konsekvent uppföljning av det egna arbetet. Och det är sällan någon enskilds fel.

Jag tror dock en stor del av framgången ligger hos anställdas fantasi och föreställningsförmåga.

Mellanchefernas tid går åt till annat. Det verkar vara svårt att prioritera bland uppgifter. Mellan huvudsak och bisak. Det är alldeles oavsett väldigt sällan någon kommer och knackar på ens axel och frågar hur det går. Man får klara sig själv. Sätta sina egna mål. Samtidigt råder rigida skjutgränser för vilka initiativ man tillåts ta för att agera i uppdragets anda. Det uppstår ett märkligt asymmetriskt förhållande mellan låga krav på prestation och uppföljning, och kontrollbehov. Detta skapar en kultur där:

• Riskaptiten är låg: Den lägsta nivån på arbetet accepteras, men incitamenten för att nå högre är få. Vägen till framgång blir att undvika konfrontationer och jobba med safe bets.
• Karriär bygger mer på regelbundna befattningsbyten än på prestation: Medarbetare tenderar att byta jobb regelbundet eftersom det är det mest effektiva sättet att både få mer formellt ansvar och mer i lönekuvertet. På pappret kan man visa upp en bredd av kompetens, men det man har åstadkommit i praktiken spelar mindre roll för arbetsgivaren. 

Samtidigt talar man både inom försvarsmyndigheterna och industrin om innovation. Ibland uppfattar jag tonläget ungefär som att det är något som kan beordras fram. Organisatoriska hinder behöver naturligtvis undanröjas i syfte att skapa förutsättningar för kreativitet. Jag tror dock en stor del av framgången ligger hos anställdas fantasi och föreställningsförmåga. Sådana egenskaper kan man organisatoriskt bidra till genom att exempelvis möjliggöra regelbundna besök hos slutanvändare, tekniska systemutbildningar mm. 

I verkligheten finns det dock gott om forskare och ingenjörer som arbetar med militär förmågeutveckling åt förband de sällan, eller aldrig sett i dess rätta miljö. Omvänt finns det officerare som arbetar med införande av tekniskt avancerade system, utan någon som helst teknisk bakgrund. Jag har haft medarbetare som arbetat med taktisk förmågeutveckling i flera år utan att på ett begripligt sätt kunna förklara vad deras försvarsgren eller stridskraft har för huvuduppgifter i krig. Det är inte deras fel. Det är däremot ett tecken på bristfällig verklighetsförankring, delvis som följd av bristande chefskap och låga förväntningar på resultat.

Kärnverksamhetens behov, må de vara ingenjörsmässiga eller militära, silas allt för ofta genom ett administrativt jytter av lednings- och stödfunktioner som tillsammans bringar allt annat än klarhet. Vi behöver återgå till en tillitsbaserad beslutsmodell där det råder förtroende på alla nivåer mellan försvarsmyndigheter, mellan myndighet och industri, samt inom respektive organisation. Några saker i urval som jag tror skulle göra skillnad i den bemärkelsen:

1. Decentraliserad nationell samverkan. I Sverige måste vi hitta nya sätt för samverkan inom försvarssektorn. Idag råder ett toppnodstänk, där FMV står högst upp som mellanhand, såväl för statlig myndighetssamverkan (exempelvis FOI-Försvarsmakten) som mellan stat och industri. Denna modell är lite som att försöka skapa flyt i trafiken genom att enbart bygga fler trafikljuskorsningar (kontroll på flödet), utan att tänka på att man kan bygga ut antalet filer också, eller tillåta högre hastighetsgränser (mer informationsflöde, mindre kontroll och större krav på tillit). Den gamla treenigheten mellan departement – tung försvarsindustri och försvarsmyndigheter bör återupprättas med gemensamma projektledningsgrupper, snarare än separata organisatoriska spår vid samarbete.
2. Färre beslut i långbänk. Långsiktig förmågeinriktning kommer behövas oavsett säkerhetspolitiskt läge, men vi behöver fler växlar för att kunna accelerera med omvärldsutvecklingens tempo. Våra försvarsmyndigheter kan inte fortsätta dra vartenda förmågebeslut i långbänk via studier och konceptprogram med decennielånga tidsperspektiv, kasta över bollen till anskaffningslaget, och vid varje prototypiskt utkast komma med sista-minuten synpunkter på allt ifrån design till nya samarbeten. Det är tydligt att allt fler börjat tappat tillit till denna styrmodell. Och när förtroendet urholkas så tilltar korruptionen. I viss mån uppfattar jag att detta redan börjat inträffa. Allt fler snabbspår – vilket jag numera allt som oftast uppmuntrar – sker den informella vägen. Korruption är kanske ett starkt ord, men ett givet problem är att tilltagande mängd informella förmågeinriktande beslut på sikt leder till att spårbarheten försvinner.
3. Ledarskap. Konsten att delegera. Att inse att återkoppling är detsamma som att bry sig. Att då och då vara med sina underställda och inte bara med andra chefer. Träffas mellan fyra ögon då och då och inte bara från en kamera eller scen. Jag uppfattar att bristen på ledarskap är anmärkningsvärd så fort man lämnar krigsförbandsnivån. Och jag är beredd att hålla med professor Mats Alvesson om att det på många håll snarare råder ett följarskap. Naturligtvis med vissa undantag. En chef som signalerar ointresse, eller ständigt kommer med invändningen att den inte har tid för sina anställda, kommer inte bidra till en ansvarstagande kultur. Det är nog närmast ett axiom.
4. Innovation. Jag har vid mer än ett tillfälle deltagit i konceptstudier för framtida militära förmågor där man eftersträvat att skapa innovativa lösningar som passar in i Försvarsmaktens och FMV:s fördefinierade systemmålsättningsmatris. Målsättningssystemet skapar förvisso ordning i den tekniska förmågeanskaffningen, och bör därtill – om något – användas för anskaffning av välkänd teknik och mängdmateriel. Men för att parafrasera en klok man: glödlampan uppfanns inte genom att man livstidsförlängde och uppgraderade stearinljuset.