Av Per Brandelius Roos, elev på Högre Officersprogrammet

Ottawakonventionen tillkom under sent 90-tal, en tid präglad av optimism kring internationell nedrustning och en föreställning om att framtida militära insatser främst skulle vara begränsade, expeditionära och inriktade på krishantering snarare än nationellt försvar. Många länder, däribland Sverige, anslöt sig till konventionen i syfte att förhindra användandet av truppminor. För många stater var det ett rimligt ställningstagande givet dåtidens hotbild. Frågan är om samma antaganden fortfarande är giltiga. Flera andra länder, däribland Finland, har omprövat sin ratificering av Ottawakonventionen med slutsatsen att lämna konventionen.

Det säkerhetspolitiska landskap som Sverige verkar i har under de senaste åren förändrats på ett sätt som få hade förutsett för bara ett decennium sedan. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och de återkommande högintensiva konflikterna i Mellanöstern har på nytt aktualiserat frågan om territoriellt försvar, markstrid och uthållighet i krig mellan organiserade väpnade aktörer. I den förändrade kontexten finns skäl att sakligt pröva även sådana åtaganden som länge betraktats som självklara ur en humanitär synvinkel, däribland Sveriges anslutning till Ottawakonventionen om förbud mot truppminor.

Truppminornas återkomst

Kriget i Ukraina har visat att markstriden är central i väpnade konflikter mellan stater. Trots tillgång till avancerade vapensystem avgörs striden i stor utsträckning av kontroll över terräng, skydd av egna förband och förmågan att fördröja en angripares framryckning. I detta sammanhang har minor i olika former haft en påtaglig militär betydelse. De har använts för att fördröja mekaniserade förband, styra fiendens rörelser och skydda kritiska områden, vilket frigör andra resurser.

Även i Mellanöstern har minor länge varit ett betydande inslag i markstriden. Där används minor och improviserade spränganordningar ofta i asymmetriska sammanhang, ibland på ett sätt som tydligt strider mot humanitär rätt. Dock påvisar konflikterna att områdesskydd och fördröjning av fiendens styrkor fortsatt är grundläggande militära behov, särskilt för aktörer som saknar kvantitativ överlägsenhet. Inte alla former av minanvändning är acceptabla, utan vapensystemet i sig fyller en funktion som få andra system fullt ut kan ersätta utifrån det dimensionerande hot som Ryssland utgör.

Sveriges behov

För Sverige som medelstor stat är dessa erfarenheter relevanta. Landets geografiska utsträckning, långa kust och begränsade möjligheter till ständig militär närvaro innebär att försvaret i hög grad måste bygga på selektiv närvaro, rörlighet och fördröjning. Truppminor har traditionellt betraktats som ett defensivt verktyg för just detta ändamål, nämligen för att skapa tid, utrymme och handlingsfrihet. Ett fullständigt avstående från detta system innebär samtidigt ökade krav på personal, sensorer och rörliga förband, särskilt i konfliktens inledande skeden.

De humanitära invändningarna mot truppminor är välgrundade och ska tas på allvar. Historiskt har minor orsakat omfattande civilt lidande, ofta långt efter att striderna upphört. Detta är ett tungt argument som låg till grund för Ottawakonventionens tillkomst. Det är dock relevant att skilja mellan oreglerad och urskillningslös användning å ena sidan, och militärt kontrollerad användning inom ramen för en stats försvarsdoktrin å den andra. Moderna försvarsmakter har i dag helt andra möjligheter till dokumentation, teknisk självneutralisering och efterröjning än vad som var fallet i många av de konflikter som formade konventionens tillkomst.

Det kan också konstateras att långdragna krig med stora territoriella förluster ofta medför betydande humanitära konsekvenser i sig. Ett effektivt territoriellt försvar som kan fördröja eller helst avskräcka ett angrepp kan därför, paradoxalt nog, bidra till att minska det totala mänskliga lidandet.

Nato-dimensionen 

Sveriges medlemskap i Nato tillför ytterligare en dimension till frågan. Alliansen bygger på kollektivt försvar och militär interoperabilitet, men rymmer samtidigt olika nationella synsätt på vapensystem och folkrättsliga åtaganden. Flera centrala Nato-länder har inte ratificerat Ottawakonventionen och betraktar truppminor som ett legitimt defensivt verktyg. Detta innebär att Sverige, genom sitt åtagande, frivilligt begränsar sin egen militära handlingsfrihet i förhållande till vissa allierade, vilket skapar interoperabilitetsproblem i exempelvis Baltikum.

Att svensk trupp därmed begränsas i hanteringen av truppminor under gemensamma operationer väcker frågor om konsekvenserna för gemensam planering och ansvarsfördelning. För ett land med Östersjöområdet som strategiskt fokus är markförsvar och fördröjning centrala bidrag till alliansens samlade försvar. Om Sverige avstår från ett verktyg som andra allierade anser militärt nödvändigt bör detta vara ett medvetet och kontinuerligt omprövat val och inte ett arv från en annan säkerhetspolitisk epok.

Tid för omprövning

Frågan om Ottawakonventionen framstår idag mindre som ett moraliskt vägval och mer som en strategisk avvägning. Det handlar inte om att okritiskt återinföra ett förbjudet vapensystem, utan om att seriöst överväga om nuvarande åtaganden fullt ut svarar mot dagens hotbild, Sveriges militära förutsättningar och vårt ansvar inom Nato. Frågan kring Ottawafördraget måste genomlysas utifrån en realpolitisk kontext där andra länders ställningstaganden och de konsekvenser det medför med avseende på interoperabilitet beaktas.

Att genomföra en sådan omprövning innebär inte ett avståndstagande från humanitära värden, utan ett försök att förena dem med kravet på ett trovärdigt nationellt och kollektivt försvar. I en tid då krig återigen utkämpas om territorium och staters överlevnad kan det vara nödvändigt att öppet diskutera även svåra och obekväma frågor, med realism och humanitärt ansvar som ledstjärnor. Finland, Polen, Estland, Lettland och Litauen har under senare år omprövat sina respektive åtaganden kopplade till Ottawakonventionen. Mot denna bakgrund finns det skäl att även i Sverige föra en seriös, tydlig och förutsättningslös diskussion om konventionens konsekvenser för nationellt och kollektivt försvar med alternativet att lämna Ottawakonventionen som ett tydligt alternativ på bordet.