Något som har börjat fascinera mig alltmer är de små principernas idéhistoria. Varifrån kommer alla dessa fixa idéer, oskrivna regler och eviga halvsanningar? De finns i stor mängd – de vikta strumporna som ska se ut som glada munnar, att mössan måste vara på utomhus men absolut inte får bäras inomhus (utom i Slutvärnet i Karlsborg), eller principen ”tilldelad materiel är tillräcklig materiel”. Dessa små idéer som blivit ritualer som blivit oskrivna eller rentav skrivna regler måste ju komma någonstans ifrån.

Hur som helst. Jag hade egentligen inte tänkt skriva den här texten. Jag trodde att begreppet ”tilldelad materiel är tillräcklig” var passé – vi har ju till och med sett generaler som glidit runt med civilt inköpta fickor till stridsvästen, alltså är det rimligtvis tillåtet. Men så gick jag på en regementssamling, och insåg att devisen lever. Och uniformsbestämmelserna är ju trots allt fortfarande drakoniskt utformade, oavsett om cheferna följer dem eller inte.

Att tilldelad materiel verkligen skulle vara tillräcklig materiel är en evig halvsanning som vi bör förhålla oss extremt kritiskt till. När jag läser militärhistoriska verk så slås jag av misstanken att principen, som vid första anblick kan tyckas vara uråldrig, i själva verket är ett ganska nytt påfund. För visst finns det en poäng med att arméer under en del av historien har eftersträvat uniformt – likformigt – utseende. Det har minskat risken för vådabekämpning och underlättat samordning i stridens rök och dimma. Men att uniformen skulle ha ansetts ha varit TILLRÄCKLIG historiskt ter sig lite märkligt. Hur klarade logistikkedjan att leverera stövlar från Sverige till frontlinjerna i Polen och Ryssland? Hur likformiga var soldaterna egentligen, utanför oljemålningarna? I själva verket torde man ha löst de problem som uppstod så gott man kunde – genom att köpa, plundra eller ta materiel av döda fiender. Krigshistorien är fylld av uppfinningsrikedom, egenköpta status- och igenkänningssymboler, soldater som vunnit fördelar på slagfältet genom att uppgradera sin utrustning eller modifiera den befintliga utrustningen.

Men låt oss för sakens skull anta att ”tilldelad materiel” ansetts vara ”tillräcklig materiel” i Sverige under stormaktstiden, genom frihetstiden, hela vägen genom 1800-talets påfågelsarméer, via första och andra världskriget (åtminstone i Sverige, i de krigförande länderna var innovationen kring personlig materiel omfattande på låg nivå) och genom hela det kalla kriget. Varför skulle det innebära att ”tilldelad materiel är tillräcklig materiel” även idag? 

Icke tilldelad materiel är otillräcklig
Vi befinner oss nu i ett läge där Försvarsmakten inte ens efter återkommande revideringar av utrustningskorten (mycket av den utrustning som tilldelas har minskats avsevärt de senaste åren) kan tilldela den materiel som Försvarsmakten bestämt att vi ska tilldelas. Det är brist på uniformer, underkläder, lakan, hjälmar, kroppsskydd, kängor, hörselskydd, stridsvästar, ryggsäckar, bärsäckar, vapen, baskrar och baskermärken. Är även materiel som inte tilldelats att betrakta som tillräcklig? Om den materiel som nu tilldelas är tillräcklig, varför tilldelades vi då mer än tillräckligt tidigare? Lägg därtill den närmast svindlande iakttagelsen att vi nu har brist på personlig materiel i grundorganisationen, GRO. Hur ser då ut för krigsorganisationen, KRO?

Alla förstår alltså att den tilldelade materielen i nuläget inte är tillräcklig för något annat än den verksamhet som vi anser oss kunna bedriva med hänsyn till materielen. Men låt oss anta att påståendet avser en situation där enskild soldat faktiskt kan få ut den tilldelade materielen. Vilken tilldelad materiel avses då i påståendet? Klockor och kompasser tilldelas ju inte, innebär det då att Arméns soldater klarar sig utan detta? Och vad ska vi anse att materielen är tillräcklig för? Vem har gjort den bedömningen? Och i vilka andra delar av våra liv nöjer vi oss med ”tillräckligt”? Kommer ni att laga ”tillräckligt” god mat på första hemmadejten, ge era barn en ”tillräckligt” god uppfostran eller renovera huset med ”tillräckligt” bra verktyg? Kanske genomföra en ”tillräckligt” bra stridsskjutning eller ha ”tillräckligt” mycket omsorg om de värnpliktiga? Sannolikt inte. Ni kommer eftersträva att göra dessa saker så bra som möjligt och försöka förbättra förutsättningarna så mycket det går.

Principen innebär ju, som jag läser den, att den materiel som tilldelas är tillräckligt bra för de flesta typsituationer du kan hamna i. Under tiden då vi enbart hade värnpliktiga i armén så var det ju dessutom enkelt att flytta målstolparna, eftersom befälen helt enkelt styrde vilka situationer soldaterna hamnade i. För dessa situationer var materielen sannolikt tillräcklig, men vid mobilisering uppmanades soldaten att medföra egna trädgårdsredskap, fiskespö för att upptäcka utlösningstrådar och en mängd andra saker. Uppenbarligen såg till och med författarna till SoldF nyttan med egenköpt materiel.

Organisatoriska tvångstankar
Varför envisas vi då som organisation med att skambelägga, förbjuda och gömma undan materiel som ofta tveklöst är bättre än myndighetens materiel?

Rent ekonomiskt är mina Lunhagskängor, mina Snigelfickor och min värmejacka från Snugpak en vinstaffär för Försvarsmakten. Det minskar slitaget på firmans materiel och ökar tillgängligheten. Om det handlar om ekonomi så handlar det rimligtvis om att hindra fotfolket från att få smak för bättre saker, vilket skulle kunna leda till att personalen börjar ställa högre krav.

Handlar det kanske om att sprida ideal som måttfullhet och asketism i organisationen? Men varför är det då soldaternas stridsvästfickor och skyddsglasögon vi ger oss på? Varför inte angripa generalers egeninskaffade Mont Blanc-pennor, förvaltarnas svindyra lappknivar eller att högre officerare bär exklusiva klockor till uniform? Nä, någon ideologisk fostran handlar det inte om.

Nu vet jag i och för sig vad de flesta tror att detta handlar om. Försäkringarna. Om soldaten är inblandad i en olycka så ”gäller inte försäkringen” om han använt egen materiel. Det är ett ganska långsökt påstående, och jag tror att ganska få försäkringsbolag skulle intressera sig för vilket märke soldatens stridssäck hade om han blir skjuten i foten. Rimligen kan detta enbart gälla om materielen ifråga är en del av skyddsutrustningen och kan anses ha orsakat olyckan. Vilken materiel detta kan tänkas innefatta är tämligen begränsat, men jag skulle tro att exempelvis enmanstält, ryggsäckar, regnplagg och stridsbälten orsakar olyckor ganska sällan. Om någon verksamhetssäkerhetsofficer har statistik över detta så tittar jag gärna på den. Hursomhelst skulle ju en sådan avgränsning vara enkel att göra för att vägleda personalen genom utrustningsdjungeln. Köp inte egna vapen, kroppsskydd eller handskar av plastmaterial, typ. För övrigt är nästan alla tilldelade arbetshandskar gjorda av plastmaterial och Femfingerhandske T06 som vi tilldelas har neoprene-material med extremt låg smältpunkt. Så kan det gå.

Nä, i grund och botten tror jag att detta handlar om mjuka värden. Om omedvetna reflexer som ligger latent i organisationskulturen. Det handlar om ett ofta illa dolt förakt mot soldater och yngre befäl som inte nöjer sig med vad de får av staten. Det handlar om rädsla för vad som kan hända om människor tillåts att tänka själva, att utforska och testa. Och det handlar om ett organisatoriskt mindervärdeskomplex, där vi tror oss kunna konkurrera med ett innovativt näringsliv, där produkterna ständigt blir bättre men Försvarsmakten upphandlar en ny uniform efter 30 år.

En tillräckligt bra arbetsgivare
Är tilldelad materiel tillräcklig materiel? Det är en befängd fråga. Tillräcklig för vad? Tillräcklig för vem? Och vilken professionell yrkesmänniska nöjer sig med tillräckligt?

Ur ett arbetsgivarperspektiv kan man istället tänka så här: Vi har tilldelad dig en blandat pott med utrustning. En del av utrustningen är verkligen toppen, men en del är gammalt, en del saknas och en del är bara dåligt. Med den utrustningen som du har tilldelats kommer du att kunna prestera i enlighet med de lägstakrav som vi ställer på dig. Om du av egen fri vilja vill öka din komfort, öka din prestation i någon arbetsuppgift eller spara tid och kraft åt dig själv och din grupp genom att köpa bättre utrustning så ser vi positivt på det.

Ett annat alternativ nu när organisationen vrider sig i logistiska kramper, är att helt enkelt betala de anställda för att skaffa egen materiel. Här har du tiotusen kronor. Det ska räcka till följande materiel, och ska klara följande slitage under angiven tid. Som vi gjorde med löparskorna. Då kan vi kanske bli en tillräckligt bra arbetsgivare för fler.

Andreas Braw
Kompanichef