Hur många i vår personal kommer dö imorgon?

Det finns inte så många företag eller myndigheter där personalavdelningen behöver ställa sig den frågan och fundera vad det innebär för organisationens verksamhet. Men så är det att vara personalavdelning i krig. Där bedrivs personaltjänst inte som sedvanlig HR, utan som en funktion som syftar till att inmönstra, träna och sända ut personal i olika enheter. Där ingår också att behöva hantera att verksamhetens yttersta konsekvens innebär riktiga förluster av personal. Personal som behöver ersättas, förband som behöver omorganiseras. Och inte minst, skadade som ska ges vård, döda som ska behandlas med respekt, sörjande anhöriga som behöver stöd, arbetskamrater som inte kan sjukskriva sig för att de förlorat en vän och kollega utan måste fortsätta ändå. Ovanpå detta lagstadgad förvaltning för att hantera lön, sjukvård, rehabilitering, rätt till återhämtning och utövande av fritidsverksamhet och själavård.

Vi har tack och lov inte behövt hantera detta skarpt nationellt, men väl på internationell insats. Hur övas vi inför detta och vilka är vi som utövar detta?

På ett förband av den typen jag tillhör, en armébataljon, sker det av en officer eller specialistofficer som över tid binds i personalärenden i fredsadministrationen, eller PROD som det ofta kallas, och ges liten möjlighet att öva sina uppgifter inom personaltjänst vid höjd beredskap. Vidare finns en till två civila personaladministratörer som i PROD tillser allt som vanlig HR innebär för hundratals personer. De ges sällan möjlighet att öva den ”gröna” verksamheten, och det finns små möjligheter att för dem att förmågehöja sig. I vissa typer av bataljoner förekommer inte personaladministratörer i krigsorganisationen, så hela administrationen bärs av personalofficeren som också då ska fungera som sedvanlig stabsmedlem och kunna ingå i ett ledningslag. Det finns plats (eller rad) för en bataljonspastor, som är tidvis tjänstgörande eller frivillig, vilket ger låg möjlighet att öva hen eller skicka hen på nivåhöjande kurser. Värt att komma ihåg är att även på övningar är personaltjänsten alltid skarp ovanpå övningsinspel. Det finns alltid någon som avförs eller tillförs. Någon som har permission, någon som ska återkomma efter ledighet. Och i värsta fall någon som skadar sig allvarligt eller dör. 

Under den strategiska pausen då Försvarsmakten var en budgetregulator och krympte i rask takt har många verksamheter stelnat i förvaltningsform, eller PROD. Personaltjänst i synnerhet. Det är också den verksamhet som i högst mån har civil personal anställd, varav flera utan militär erfarenhet. Det behöver inte vara ett problem, om det finns en tydlig koppling mellan verksamheten i PROD och verksamheten i KRO, krigsorganisationen. Men nu finns det inte riktigt det. Försvarsmaktens satsning på internationell verksamhet har också lett till att mest fokus och engagemang lagts på att hantera insatser, som har en tydligare tidsram och kan bedrivas i projektform. Den nationella övningsverksamheten och inriktningen för nationellt försvar har gått på sparlåga. Det har lett till att personaltjänst vid höjd beredskap eller personaltjänst i bataljons ram över huvud taget är det förbisedda styvbarnet som ingen riktigt vill ta i. Tills det värsta händer och vi är oumbärliga.

Efter 7 år som tidvis tjänstgörande på S1 i infanteribataljon har jag därför dessa önskningar till Försvarsmakten:

1. Höj utbildningsnivån kring personaltjänst i höjd beredskap på samtliga involverade i personaltjänst i Försvarsmakten, oavsett var de idkar personaltjänst. Eftersom Försvarsmaktens yttersta uppgift är försvar, inte förvaltning, bör även de med förvaltningstjänst få förståelse för hur personaltjänst bedrivs i övning och höjd beredskap. Här måste det till mer än den nuvarande tvåveckorskursen i personaltjänst varav en vecka rör internationell insats. 

2. Höj nivån på kombattantutbildningen för civilt anställda. I nuläget räcker de två (1+1) veckorna enbart till för att ge en kort orientering kring soldatlivet. Det är oansvarigt att ge anställda kombattantstatus utan att ge dem förmågan att ens hantera vapen för självskydd. GSU-INT har funnits som en månadslång kurs för att höja förmågan på civila med specialkompetens inför insats. Den verkar försvinna nu, men istället borde det skapas en GSU-nationellt försvar. Eller varför inte återinföra tre månaders GMU för dessa kategorier för en reell förmågehöjning på civil personal i det som egentligen är Försvarsmaktens huvuduppgift. Det är klart sedan länge att Försvarsmakten kommer behöva bemanna mer tjänster med civil personal, se då åtminstone till att de ges förutsättningar att förstå och stötta kärnverksamheten. 

3. Mycket som nu läggs på bataljonsnivåer i form av personaltjänst i PROD skulle i flera fall kunna lyftas till garnisonsnivå för att ge mer utrymme för övning och utbildning inför höjd beredskap. Det skulle skapa mer energi i inrättandet av brigader, och en vardag där ”train as you fight” dominerar istället för att behöva växla mindset. 

Många personaltjänstare beskriver för mig hur deras försök att förmågehöja sig i den gröna verksamheten stöter på patrull för att de binds upp i prod-verksamhet. De säger ofta att de inte har tid, ens att gå tvåveckorskursen i personaltjänst eller kombattantutbildningen, eller att de får nej för att de behövs hemma. Samtidigt är det självklart att vi för att möjliggöra fungerande verksamhet måste skicka officerare och specialistofficerare på nivåhöjande utbildning som innebär att de blir borta mellan ett halvår och två år. Kompetenshöjning innebär ett besvärligt personaltapp, men utan det blir det ingen fungerande verksamhet. Självklart måste det finnas fler nivåhöjande kurser inom personaltjänst vid höjd beredskap och självklart ska personaltjänst vara något som inte bara uppfattas som PROD-verksamhet.

Tillväxt är bra. Men utan en tydligt utförd personaltjänst, både i PROD och höjd beredskap, kommer inte Försvarsmakten kunna hantera sin yttersta uppgift. Det finns en människa i varje uniform.

Lisa Mobrand
Bataljonspastor, 12. motoriserade skyttebataljonen