För ett halvår sedan verkställdes ”slutligt införande av trebefälssystemet”. NBO-löjtnanter och -kaptener påtvingades specialistofficersgrader för att forcera omställningen från föregående befälssystem, som ansågs ta för lång tid. Införandet var långtifrån friktionsfritt men nu ser trebefälssystemet ut (mer) som det ska. Men bara på de lägre nivåerna.

Trebefälssystemet hänger inte ihop på de högre nivåerna. För att gå i mål behövs ett slutligt införande 2.0 som höjer högre specialistofficerares formella status på varje nivå. Jag föreslår tre åtgärder:

1. Rangordna förbands- och försvarsgrensförvaltarna som trea i respektive befälsordning

På senare år har beskrivningen av förhållandet mellan officerare och specialistofficerare förtydligats i och med ”ledningstriaden”. Ett förödande problem är dock att ledningstriaden är en informell konstruktion: Enligt triadbeskrivningen är specialistofficeren trea i befälsordningen men detta stämmer bara på kompani-/skvadronsnivån. På varje högre nivå som inkluderar en stab är stabschefen trea och förbands-/försvarsgrensförvaltaren fyra. Detta underminerar relevansen av både förvaltaren och ledningstriaden – både bildligt och bokstavligt.

Försvarsmaktsförvaltaren ingår inte i detta förslag eftersom ledningstriaden inte är tillämplig på denna nivå.

2. Befordra försvarsgrensförvaltarna till egna grader med tjänsteställning efter överste och kommendör

I bataljons- och regementsledningstriaderna hänger graderna och tjänsteställningarna redan samman med befälsordningen: Förbandsförvaltaren har tjänsteställning direkt efter ställföreträdande chefen. Men i armé-, marin- och flygvapenledningarna har försvarsgrensförvaltaren lägre tjänsteställning än både stabschefen (chefen för försvarsgrensstaben) och underställda förbandschefer. För att göra även försvarsgrensledningstriaden logisk utifrån grader och tjänsteställningar bör respektive försvarsgrensförvaltare befordras till egen grad med tjänsteställning efter (på samma ordningsföljd som) överste och kommendör:

Armédivisionsförvaltaren och försvarsmaktsförvaltaren bör befordras till försvarsgrensförvaltares grad men tituleras med befattning. Denna lösning är inte perfekt men i min mening bättre än att ännu fler grader inrättas.

3. Inkludera försvarsmaktsförvaltaren i Försvarsmaktens ledning

Försvarsmaktsförvaltaren tjänstgör i försvarsstabens stabsavdelning, tillsammans med överbefälhavarens säkerhetspolitiska rådgivare och strategiska rådgivare. Detta är symboliskt bra. Symboliskt jättedåligt är dock att försvarsmaktsförvaltaren inte ingår i Försvarsmaktens ledning, den ”grupp av de högsta cheferna som samordnar verksamheten och ger överbefälhavaren råd i betydelsefulla frågor”. Försvarsmaktens högsta specialistofficer ingår alltså inte i Försvarsmaktens högsta ledningsgrupp. You do the math.

Jag anser för övrigt att försvarsmaktsförvaltaren behöver bli mycket synligare. I trebefälssystemet bör han/hon vara en frontfigur!

Föreslagna åtgärder syftar till att en gång för alla göra trebefälssystemet sammanhängande och ändamålsenligt. Utan formaliserade ställningar i ledningstriader, ledningsgrupper och gradsystem är och förblir de högre specialistofficerarna galjonsfigurer. Detta är förödande för befälssystemet i allmänhet och för specialistofficerarna i synnerhet. Trebefälssystemet kommer aldrig att fylla sin funktion om det inte fullföljs både formellt och symboliskt.

Erik Unogård Maxstad

Officer

Fotnot: Med de armébegrepp som används i artikeln avses i tillämpliga fall även marinens (flottans) och flygvapnets motsvarigheter.