Förord: Personalpolitiken inom Försvarsmakten är något som påverkar våra militära förband varje dag. Men när personalfrågor diskuteras stannar det ofta vid lönenivåer, lönetillägg och klassiska kollektivavtalsfrågor. Samtidigt finns det mycket att åtgärda som inte styrs centralt, som egentligen handlar om hur vi ser på vår personal. I denna artikel lyfter fanjunkare Mikael något som därtill hanteras olika på olika platser. Vissa organisationsenheter ser förbandsbyten som en naturlig del av personalens yrkesliv, medan andra förband tycks betrakta det som svek mot förbandet. Detta är kulturella och strukturella frågor med stor påverkan för individen. Det är frågor som behöver diskuteras mer.
/Redaktören
Utifrån ett perspektiv att behålla personal i Försvarsmakten är det flera olika faktorer som spelar in. Allt ifrån lön kopplat mot kompetens till strategisk personalplanering. Jag väljer här att fokusera på en del som är implementerbar direkt och utan direkt ekonomisk kostnad. Nämligen ett synsätt på rörlighet inom Försvarsmakten.
I Försvarsmakten förväntas du välja din specialistinriktning väldigt tidigt i karriären. För de flesta blir det i praktiken inte ett aktivt val. Detta då du troligast söker till specialistofficer inom samma område som du gjorde värnplikten inom. Detta av bland annat följande anledningar: Ett, du vet helt enkelt inte bättre och din bild av Försvarsmakten är så pass begränsad. Två, det är det enda du har provat på och sannolikheten att förbandet låter dig läsa för dem är större än att ett annat förband som du aldrig har tjänstgjort vid gör det. Förbandsandan kommer också troligen påverka ditt val.
Det som kan konstateras så här långt är att när du väljer ditt förhoppningsvis livslånga yrke och specialistinriktning, så har du inte mycket erfarenhet att gå på.
Flytta för att utvecklas
Att göra ett förbandsbyte i Försvarsmakten kan tänkas vara enkelt. Det borde inte vara svårare än att individen vill jobba på ett nytt förband och förbandet har ett behov av individen. En vinst både för Försvarsmakten som får en motiverad anställd och för yrkesofficeren som får jobba med något som vederbörande vill.
Men så enkelt är det tyvärr inte. När individen söker till ett nytt förband och förbandet vill anställa denna så skickas en hemställan via personalförsörjningsnämnden (PFN) till individens nuvarande förband. I svaret på hemställan kan förbandet skriva i stort sett vad som helst. Allt ifrån, bejakas, avslås, bejakas men bara under en kortare period (1-2 år) osv. Det kan bli en form av kohandel där avsändande förband har makten och inte vill bli av med sin anställd, vilket är vanligt förekommande.
Med ovanstående ingångsvärden kan vi bygga följande scenario. En individ har genomgått Specialistofficersutbildningen (SOU) och jobbat några år på sitt hemförband. Efter några år upptäcker individen att även om vederbörande trivs i arbetslaget så finns det en annan befattning i Försvarsmakten på ett annat förband som individen skulle vilja jobba med istället och söker dit. Förbandet vill ha individen och skickar hemställan och får som svar beviljas under två år, sedan ska individen återvända. Om förbanden inte är överens går det att lyfta till Försvarsmaktens centrala PFN där beslutet tas om förbandsbyte eller ej. Ska detta verkligen behövas?
Varför hindras förbandsbyten?
De förbandschefer jag pratat med som begränsar/hindrar individen att gå vidare brukar hänvisa till två saker.
Ett: De behöver personal och genom detta sätt så syns det även uppåt att de inte har råd att släppa den personal de har.
Två: De vill ha rätt individ på rätt plats. Och nu när vi har en specialist som jobbat flera år inom en funktion så är den kanske en av de mest kunniga i sitt område på sin enhet. Detta innebär även, kopplat till personalbristen, att individen i en nulägesbild är viktig för förbandet för att lösa de uppgifter förbandet har.
Utifrån ovanstående vill jag påstå följande:
Ett: Alla förband i Försvarsmakten har nu personalbrist och kommer att ha det under lång tid framöver då vi är i en tillväxt med ett begränsat antal värnpliktiga.
Två: Rätt individ på rätt plats är när individens inifrån styrda motivation stämmer överens med ett behov Försvarsmakten har (på lång och kort sikt), inte bara enskild organisationsenhet (på kort sikt).
Jag upplever detta vanligast förekommande när förbandet har en uppgiftsinriktad förbandschef, i kombination med en personalfunktion (HR-personal) som består helt av civilanställda och då saknar någon med militär kompetens. Med detta sagt så ska jag givetvis inte dra alla över en kam, det finns många goda förebilder också – förbandschefer såväl som civilanställd HR-personal med ett, enligt mig, sunt synsätt och bra avvägning kopplat mot personal och uppgift. Men för mig är varje förband som saknar denna avvägning, ett förband för mycket. Även detta är föränderligt då synsättet sitter i personalen på befattningarna som byts kontinuerligt.
I ett behålla-perspektiv så behöver vi tänka mer långsiktigt än vad vi gör just nu. Omvärlden är föränderlig precis som individen. Nya intressen kommer, en personlig mognad eller en chans att göra något annat uppenbarar sig. Utifrån detta perspektiv behöver Försvarsmakten kunna ta hänsyn till oundvikliga förändringar och inte anta att bara för att du läst SOU inom en viss inriktning så kommer du hela ditt yrkesliv stanna kvar i detta område. Det är i många fall först efter en 10 års-period i Försvarsmakten du har tillräckligt stora insikter om organisationen och dig själv som du vet vilken specialistinriktning du vill ha resterande del av karriären. Detta behöver vi vara öppna för och uppmuntra istället för att förhindra. Gör vi inte det så kommer det bara sluta med en förlust både för förbandet och för individen på längre sikt.
Kort sikt och lång sikt
Det är viktigt att förbanden löser sina uppgifter och ja, det är avgörande att ha personal med rätt kompetens på rätt befattningar för att lösa uppgifterna. Men det är ett kortsiktigt perspektiv som bara släcker behovet här och nu. Ett behov som aldrig kommer ta slut. I krig kommer vi ta förluster. Då måste vi vara robusta nog och ha kreativitet nog för att lösa uppgifter trots att personal på viktiga befattningar saknas. Jag uppmanar förbanden att se detta som en övning, en utbildning, ett sätt att hantera krigets problem och kunna prioritera. Att tillfälligt förlora kompetent personal i ett område innebär inte endast en förlust för förbandet. Fördelen är att vi bygger ett mer robust försvar på längre sikt. Vi tvingas utbilda nya medarbetare inom funktionen samtidigt som vi har medarbetare med erfarenhet inom funktionen fast nu på andra förband. Vi lägger inte alla ägg i samma korg, utan kan vid behov prioritera om personal om det skulle krävas.
Jag började själv min specialistkarriär 2009 med examen inom ledningssystem. Idag 14 år senare har jag jobbat med en annan inriktning under fem år och är fanjunkare. Skulle min ledningssystemskompetens behövas (även om den börjar bli rostig och en del av systemen är utbytta) mer än min nuvarande inriktning i en krigssituation, så kommer min startsträcka för att lära mig de nya systemen och få en helhetsförståelse vara betydligt kortare än att utbilda någon ny. Nu känns det som jag hittat hem och funnit min plats i Försvarsmakten. Jag jobbar inom ett område jag brinner för och vill vara en del av att utveckla. Jag hoppas alla anställda har samma känsla, för då är du rätt individ på rätt plats. Dessvärre upplever jag kollegor som hittar var de vill jobba men hemförbandet begränsar eller hindrar dem i detta. Detta gynnar inte förbandsandan, individen eller myndighten.
Individer med drivkraft, personlig integritet och hög initiativförmåga kommer lösa dessa situationer oavsett vad hemförandet säger. I vissa fall blir individen civil, i andra fall så säger individen upp sig för att sedan ta anställning igen. Men denna gång på förbandet individen vill tjänstgöra vid. Ska det vara nödvändigt att säga upp sig i Försvarsmakten för att få jobba i Försvarsmakten?
Att ha processer som möjliggör och tvingar individen att kringgå dessa är för mig ett tecken på ett tydligt fel.
Låt personalen röra sig
Jag vill se en Försvarsmakt där vi tänker långsiktigt. Det är dags att se över vilket synsätt vi har på specialister och andra personalkategorier. Att höja blicken till försvarsmaktsnivå, istället för enskild organisationsenhet. Låt inte hemförbanden längre bestämma om en individ ska få göra förbandsbyte eller inte. Låt detta vara mellan anställande förband och individen. Låt hemförbandet istället fortsätta bestämma kring placeringar inom eget förband och kommenderingar. Här önskar jag att Försvarsmakten hjälpte sina förbandschefer genom att se över vissa avtal som berör ovanstående. Trots allt är god anda (moraliska faktorer) också en en viktig del av krigföringsförmågan som man inte skall ta lätt på. En förmåga som byggs och där grunden läggs i fredstid men säkerligen multipliceras under krig. Låt oss då gemensamt nå ett så högt resultat som möjligt genom att ha rätt personal på rätt plats med inifrån driven motivation när kriget kommer. Både för Sverige, uppgiften och individens skull.
Mikael
Fanjunkare i Försvarsmakten
Militär Debatt 