Fram till år 1721 var Östersjön nästintill ett svenskt innanhav och i debatten kring Natomedlemskapet är någonting som ofta dyker upp att vi snart är där igen. Men denna gång är det inte Sverige som är den ledande suveränen. Vi är snart i en allians och som alliansmedlem ska vi respektera övriga medlemmar.

Ju mer kunskap man har om varandras kultur, språk och historia, ju mer respekt får man för varandra och ju mer kan man arbeta på ett friktionsfritt sätt. I vårt kommande Natomedlemskap är det av synnerligen stor vikt för vår operativa effekt tillsammans med andra att vi förstår och respekterar andra länders kultur och historia. Detta i syfte att på ett så smidigt och respektfullt sätt som möjligt kunna dra nytta av våra olika länders styrkor. Därför anser jag att det är av stor vikt att vi har god förståelse för historia och kultur hos våra närmaste grannländer. Alltså dem som vi förutsätts operera mest tillsammans med.

Man ser ofta i text att de baltiska länderna kallas de gamla östsvenska provinserna. Man kallar Finland den östra rikshalvan och man får intryck av att ett Natomedlemskap kommer att, på ett svenskt mentalt plan, innebära ett återupprättande av den svenska stormakten innan 1721. Jag skulle kraftfullt tillråda att vi inte talar i dessa termer när vi kommer att ingå i samma militärallians som länder som en gång har varit delar av Sverige. Dessa länder är idag självständiga stater men med en gemensam historia som vi ska låta vara just historia. Det bygger ingen respekt mellan vare sig länder eller organisationer och individer från dessa länder, att från ena landet kalla dem man ska samarbeta med för före detta delar av sitt eget hemland. Det är inte att visa respekt mot dessa stater som i alla fall kring Östersjön har uppstått genom enormt stora offer bland sina egna befolkningar.

I Sverige har vi inte alls haft den frihetskamp som Estland, Lettland, Litauen, Finland och Polen haft. Detta är någonting som vi måste ha kunskap om och respektera. Att ha kunskap om dessa länders kultur, tradition och historia anser jag är en framgångsfaktor när det gäller den militärt operativa verksamheten som vi står inför. Att inte visa respekt och förståelse för kultur, tradition och historia kommer direkt att inverka menligt på samarbetsklimatet med de här länderna, när detta samarbete blir kraftfullt fördjupat.

Det svenska stormaktsväldet tillhör det förflutna. Men ett militärt samarbete som liknar det historiska faktum att Sverige haft kontroll över stora delar av Östersjöns kust tillhör framtiden. Och det är mot framtiden vi ska agera – inte försöka klänga oss kvar vid något slags tanke om ett stormaktsvälde.

Låt oss istället lära oss mer om våra alliansländer kring Östersjön och hitta våra gemensamma nämnare i språk, kultur och historia. Låt oss nyttja humaniora för att skapa militär stridseffekt genom att bli respekterade av våra allierade och få en förståelse för deras syn på sakernas tillstånd. Detta kommer att stimulera kunskapen i fred och förbättra stridsmoralen och samverkan i krig. Att den svenske marinflygaren Olof Dahlbeck 1919 blev Litauens första flygvapenchef torde exempelvis vara underlag för bra diskussion och skapande av samhörighetskänsla. En samhörighetskänsla som bygger på respekt och inte på idéer om ett lands sedan länge försvunna stormaktsstatus.

Att ha kunskaper om kultur, historia, statsskick och språk rörande våra östliga grannländer och tillika Natoallierade tror jag kommer att bli en stor framgångsfaktor när vi kommer in i alliansen. Vi har arbetat tillsammans mycket nära tidigare men nu bör vi ta detta språng till helt nya nivåer, då vi på riktigt ska bli en pålitlig militär allierad som verkligen ställer upp när kriget kommer. Det är inte längre någon samkvämsallians à la PfP (Partnership for Peace, reds. anm.). Nu är det militärallians på riktigt och då behöver vi förstå och respektera varandra på djupet.

Håkan Lindberg
Flottiljförvaltare