Förord: Hur leder man ett militärt förband på bästa sätt? Det är en omöjlig fråga att svara på. Det beror på nationell militär kultur, förbandets uppgift och komplexitet och inte minst på chefernas utbildning. Det man kan säga med säkerhet är att det inte finns ETT sätt, och att vårt svenska sätt att leda kan förbättras. Skribenten Stabssergeanten söker efter utveckling i två böcker.
/Redaktören
Jag kommer i denna text lägga fram två böcker som jag anser alla chefer och stabsmedlemmar bör läsa. Jag har själv tjänstgjort i kompaniledning i ett flertal år samt även bataljonsstab, både nationellt och i utlandsstyrkan.
Something Rotten, av Jim Storr
Innehåll: Boken handlar om hur västerländska arméer staber skriver för långa ordrar och att de kommer ut alldeles för sent. Exempelvis gavs NATO:s formella order för insatsen i Kosovo ut en dag efter att operationerna hade avslutats.
Författaren, Jim Storr, är en brittisk officer som har en gedigen bakgrund inom brittiska armén. Hög igenkänningsfaktor kan lovas för alla i svenska armén inom de problemområden han tar upp.
Bokens huvudsakliga budskap är att staberna är för stora och ordrar som ges är för långa och detaljerade.
Varför ska du läsa den? Storr ger tydliga exempel på hur man skulle kunna minska staberna, t.ex. använda sig av ett ledande lag istället för två. S6 (ledningssystemssektionen) utgår och deras uppgifter löses av ledningsplutonens officerare. Planerande lag ska vara max ett par erfarna officerare. Stabschefen är tillika ställföreträdande chef för enheten. Låter det sistnämnda bekant från ett land vi brukar ha som målbild?
Författaren trycker på att staberna måste vara rörliga – tältförläggningar är ett arv från utlandsstyrkan. Vid manöverkrigsföring torde tältförläggningarna utifrån min erfarenhet snabbt bli antingen överkörda eller ifrånkörda.
Storr ger även exempel hur vi borde kunna skriva kortare och mindre omständiga ordrar. Vi skrattar idag åt general Haigs order 1916 vid Somme, samtidigt måste jag erkänna att hans order inte känns särskilt lång om man jämför men en brigadorder på en svensk brigadövning idag.
Författaren ger exempel på hur lång tid det får ta att skapa en order. För ett kårhögkvarter anger han fyra timmar. Idag får man många gånger vara glad på bataljonsnivå om ett bedömande tar fyra timmar. Storr trycker på att vi i väst har låst oss vid metod och processer.
När jag läste boken var igenkänningsfaktorn enorm, jag håller med om i stort sett allt som författaren har observerat och föreslår som förbättring. Till sist är det värt att nämna är att författaren är emot att göra omorganisationer för ofta, något som jag tror att de flesta svenska arméofficerare hade hållit med om.
Heights of courage, av Avigdor Kahalani
Innehåll: En bataljonschef ur israeliska armén beskriver sin stående bataljons försvar av Golanhöjderna under Yom Kippur-kriget 1973.
Varför ska du läsa den? Utöver att boken är väldigt bra skriven och beskriver manöverkrigsföring utförligt tar författaren upp saker som vi utifrån min erfarenhet har glömt bort att öva i dagens armé.
Utan att gå in på alltför mycket detaljer beskriver han följande områden som borde övas och tänkas på mer i svenska armén: Fångtjänst. Omhändertagande av stupade. TOLO. Reorganiserin och ersättning av personal och materiel i stridspauser. Återhämtning.
Vid ett tillfälle tas en pluton syrier tillfånga. Inledningsvis får en stridsvagn avdelas för att bevaka dem, därefter får en hel skyttepluton ta hand om dem.
TOLO tar bataljonchefen ett stort ansvar för personligen i boken. Många gånger idag när det är dags för TOLO släpper ledande lag sin passning på radionätet och förväntar sig att allt löses av bakre ledande lag. Vi missar att tänka kring hur vi ska genomföra TOLO vid stridspauser eller med del av förbandet samtidigt som bataljonen är i strid.
Även värt att nämna är synergin med ett stående förband (författarens enhet) som tar första smällen innan mobiliserade enheter följer upp. Och författaren leder sin bataljon från vagnchefsplatsen i sin stridsvagn – det påminner också kanske om en armé vi brukar ha som målbild.
Slutligen, var är debatten om att minska staberna, göra våra ordrar kortare? Många är medvetna om problematiken – men är det så att vi är för låsta i produktion och osmidiga stödsystem och tillväxt för att orka bli bättre på vår huvuduppgift, att skapa krigföringsförmåga med dugliga krigsförband? Det måste väl finnas officerare med grad över OF-2 och OR-7 som vill ta del av den debatten? Var är nästa general Björeman? Eller är alla idag för rädda om sina karriärer för att våga ha en avvikande uppfattning?
Stabssergeanten
Specialistofficer i Armén
Militär Debatt 