Inledning

På Twitter (X) fördes nyligen en diskussion kring förvaltningsuppgiften inom Försvarsmakten och våra militära chefers roll i den. Nu har diskussionen avstannat där, men jag har inte kunnat släppa ämnet. Med denna text vill jag bidra till att hålla diskussionen vid liv samt sprida den till Militär Debatts forum i en förhoppning om att bredda deltagarkretsen. 

Flugan i pissoaren

Vi ska dock börja inne på herrarnas toalett. Kommer ni ihåg de små ditmålade flugorna i pissoarerna inne på Schiphols internationella flygplats? Märkligt nog har den senaste tidens diskussioner fått mig att tänka på dem en hel del. För er som inte minns eller hört talas om dem, var de små flugorna ett enkelt och genialt sätt att undermedvetet påverka besökarna till att sikta rätt i pissoarerna. Detta ledde i sin tur till att flygplatsen kunde dra ner ordentligt på städningen vilket sparade stora pengar. Utan att tänka på det gjorde besökarna plötsligt som flygplatsens sanitetsansvariga ville.

Det har fått mig att fundera. Vilka incitament, både uttalade men även undermedvetna, existerar för chefer i vår organisation och hur påverkar detta vår profession? Jag vill hävda att det där finns en obalans i hur vi till vardags fostrar våra chefer kontra hur vi vill att de ska agera i kriget. Självklart borde vi ha ett system som är framtaget så att de kvaliteter som professionen kräver också är de som, naturligt och okonstlat, odlas och premieras. Detta så att även när chefen inte aktivt tänker på det, leds i rätt riktning av systemets utformning. Där är vi dock inte.

Chefen som administratör

Vid en reflektion över hur förvaltningsuppgiften inom Försvarsmakten ser ut, kan det snabbt konstateras att vi dras med följderna av en HR-transformation som inom vissa delar, exempelvis lönesättning, succesivt transformerat chefen till en administratör, utlämnad till beslut fattade av en stödfunktion. Vi har alltså lyckats vända förhållandet mellan chef och HR-funktion uppochner. Till detta har vi sedan ett stödsystem i form av PRIO, vilket genom krånglig och invecklad logik placerar chefer framför skärmen med de administrativa uppgifterna, istället för att fokusera på att fatta de beslut som tjänsten egentligen kräver. Förutom att skapa en felaktig bild av att det viktigaste för en chef är att vara en vass administratör, är det en form av resursslöseri att binda chefer i outsinligt arbete med massregistrering av arbetstider, löneadministration och dokumentation av personalärenden. Det är nästan som att begreppet personalansvar för chefen till stor del kommit att handla om administration, istället för ansvaret att leda och utveckla sin personal.

Vi behöver därför på allvar fundera över hur detta påverkar våra chefers handlingskraft och initiativförmåga.

Vilka effekter kan detta få? Ser vi till vår profession utgörs den av en, inte okomplicerad, dynamik mellan förvaltning och militär förmåga till väpnad strid. Det är något som vi alltid kommer att behöva förhålla oss till och hantera. Jag är dock rädd för att vi har skapat en så pass osund förvaltningslogik att den i hög grad riskerar att spilla över och påverka våra chefers militära hantverk på ett negativt sätt. Om vi kan enas om att kärnan i vår profession ändå utgörs av den väpnade striden, innebär detta att vi halkat av banan. Vi behöver därför på allvar fundera över hur detta påverkar våra chefers handlingskraft och initiativförmåga samt vilka konsekvenser det får på sikt. Om ett agerande som vi anser önskvärt i krig, låt säga handlingskraft, ständigt motarbetas och vingklipps till vardags, gör vi då rätt saker? Och hur rimligt är det att förvänta sig en omedelbar omställning till uppdragstaktik och agerande i chefens anda, när beslut i fredstid där inga liv står på spel, inte tillåts?

Avslutning

Tillväxt med stridsflygplan, nya eldhandvapen och artillerisystem i all ära. Det behövs i allra högsta grad. Jag tror dock inte att vi kan överskatta den positiva effekt en reformation av HR-systemet kan ha i byggandet av vår försvarsmakts krigföringsförmåga. Ur mitt perspektiv är det inte heller några särskilt kontroversiella reformer som ska till för att skapa förändring. Vi måste hitta enkla former för att låta chefen bestämma och att stödfunktioner sedan stödjer med administration, och vips har vi vänt allting på rätt köl igen. En bra start kan vara att öka möjligheterna att på lokal nivå delegera detaljadministrativa uppgifter för att lätta bördan och flytta chefen från PRIO-skärmen ut i verkligheten. Istället för en fluga i pissoaren handlar det för oss således om att skapa en röd tråd i professionen som går genom förvaltningen in i kriget. Det ska vara lätt att göra rätt!

Jag vill avsluta med att bjuda in till replik. Om dagens system faktiskt fungerar precis som Försvarsmakten vill, får någon gärna förklara dess förtjänster. Det kan mycket väl finnas något jag inte ser. Och oavsett om jag håller med eller inte, hade en förklaring åtminstone bidragit till en känsla av att det finns en plan över vilka beteenden vi kultiverar. Är det istället så att vi upplever oönskade effekter av en HR-transformation designad för en annan tid, behöver vi på allvar fundera över att reformera systemet till något som både löser förvaltningen, men också bygger de chefer vi behöver i kriget.  

Kapten Yossarian