När har vi tid för utbildning?

Under Officersförbundets personalförsörjnings-seminarium i Almedalen den 30 juni 2023 uttryckte generallöjtnant Michael Claesson att Försvarsmakten var unik som myndighet att erbjuda kompetensutveckling i form av kurser samt utbildningar utomlands inom en rad olika ämnesområden. En del i påståendet var även att vi själva var för dåliga på att lyfta fram detta som ett incitament för att utveckla sig. Det är fullt möjligt att vi är unika, och att vi är dåliga på att framhäva utbildningsmöjligheterna. Men det finns nyanser i frågan.

Min invändning mot uttalandet ligger i kursernas funktion som incitament för att utvecklas i sin yrkesroll då det helt enkelt inte finns tid för eller möjlighet till utbildning. Det är ingen nyhet att tillväxten med utökad värnpliktskull och ett forcerat införande av olika system har skapat en belastning ute på förbanden. Därmed är det inte sällan en avgörande faktor hur lång en kurs är kontra belastningen hemmavid på förbandet. En kurs som är längre än en vecka, eller för den delen är utomlands, med de kostnader det innebär för förbandet, riskerar oftast att medföra att det inte blir någon kurs trots befattningskrav eller trots att det finns med i individens överenskomna utvecklingsplan.

Det är ingen nyhet att tillväxten med utökad värnpliktskull och ett forcerat införande av olika system har skapat en belastning ute på förbanden.

Osäkerhetfaktorer
Vidare är det tydligt att en del av våra skolor och centrum saknar kapacitet att omhänderta såväl utökad värnplikt och större kadettkullar som en utökad organisation med nya förbandsorter. Trots att vi har en bred utbildningskatalog är det inte säkert att kurserna överhuvudtaget kan genomföras, antingen saknas det lärare eller så uteblir eleverna helt enkelt på grund av annan verksamhet.

Ett annat problem med de formella kurser som incitament är att de helt enkelt inte är heltäckande och en hel del av utbildningen sker ”in house” utifrån enheternas egna behov. Dessa utbildningar syns inte sen, varken i Prio eller pappersform. De har därmed väldigt lågt värde utanför den specifika enheten och det blir därmed svårt att använda det för löneanspråk vid en så kallad ”lateral karriär”.

De teoretiska möjligheterna till vidareutbildning kan vara goda – men för många anställda är det i praktiken svårt. Vem ska då utbilda och leda förbandet? Foto: Bezav Mahmoud, Försvarsmakten

Tuffa prioriteringar
Generallöjtnant Claesson har rätt i att vi är för dåliga på att framhäva möjligheterna för utbildning, det hänger dock ihop med att vi också är för dåliga på att nyttja möjligheterna till utbildning då en kurs oftast ställs mot prioriterad verksamhet som grundutbildning, samt att vårt utbildningssystem är underdimensionerat för att omhänderta organisationens behov.

Därmed, om vi vill använda våra kurser som incitament för att stanna kvar och utvecklas inom sitt ämnesområde då behöver det tillföras incitament till förbanden för att i högre utsträckning tillåta personalen att gå kurser såväl nationellt som internationellt. Därutöver behöver resurser avdelas till utbildningsorganisationen för att den ska klara av att möta ett ökat behov. Som specialistofficer anser jag att det är av vikt att få till en fungerande utbildningsorganisation idag för att kunna möta morgondagens krav och kvalitetssäkra kompetensen inför kommande pensionsavhopp.

Michael
Fanjunkare i Försvarsmakten

Lämna en kommentar