Fredsrörelsens Golgatavandring

I den snabba medielogiken, i synnerhet under pågående krig, kan det vara svårt att förstå varandra. Och den man inte förstår är det lätt att svartmåla. Jag kanske är naiv. Men jag tror att om någon som intagit en för mig svårbegriplig ståndpunkt bara får tid att förklara sig, då kommer jag att få se en konsekvent och logisk tankestruktur. I synnerhet när vederbörande upprörts över att vara missförstådd och illa behandlad av media borde en bok kunna göra det som tidningar, radio och TV inte lyckas med. Det var därför med vissa ärliga förhoppningar jag gav mig in på Svenska Freds före detta ordförande Agnes Hellströms bok med det klatschiga namnet ”Fredsfittan”.

Ganska snart visade det sig att detta inte var den sortens bok. Den utgör inte ett försök förstå eller att göra sig förstådd. Den är snarare en skildring av alla oförrätter som Hellström utsatts för, hur människor varit elaka på internet och hur lite mediatid hennes organisation har fått. För den som verkligen vill förstå hur en pacifist hanterar ett imperialistiskt krig och internationell solidaritet med den angripna parten så ger denna bok inte några svar. Massakern på civila i Butja tycks inte uppröra lika mycket som att Kodjo Akolor skämtar med Oscar Jonsson i P3.

Men så är ju inte detta en bok om kriget i Ukraina, om pacifismens värde eller om att ifrågasätta sina egna ståndpunkter när världen förändras. Resonemang om kriget och pacifismen finns förvisso. Krig är dåligt och fred är bra, är väl ungefär det som framträder i boken. Ukraina har förvissa rätt att försvara sig enligt Hellström. Men ingen ska bistå ukrainarna, för krig är dåligt. Några svenska pansarskott ska Zelensky och grabbarna inte ha, det är bara stridspittar som kan tycka att det är rimligt. Och om någon hjälp ändå ska ges så ska det ske genom FN. Att den krigförande part som rövar bort barn, mördar lokala politiker och systematiskt bedriver tortyr och sexuella övergrepp har vetorätt i säkerhetsrådet tycks inte vara något problem värt att resonera kring. Man undrar hur Hellström tänker sig att kriget hade gått utan Nato, vapenleveranserna och den övriga militära hjälpen. Hade hon varit villig att leva med de konsekvenserna? Med ett enda stort Mariupol, Butja och en FSB-ledd ockupation, med krossandet av det ukrainska folket?

Nej, boken handlar främst om den orättvisa behandlingen av Svenska Freds och Hellström under den svenska Nato-debatten. Att inget blev som de ville och att ingen lyssnade på dem. Hellström får inte vara i media tillräckligt ofta, och när hon framträder får hon kritiska frågor. Men hade man egentligen något att säga? I boken framgår inte det i alla fall.

På Svenska Freds Via Dolorosa mot Nato-medlemskapet är det istället alla andra som det är fel på. SVT och SR är dåliga på journalistik. Experterna är inkompetenta och driver en egen agenda. Debatten är enkelriktad. Industrin manipulerar demokratin. Människor som engagerar sig för Sveriges försvar förminskas. Sara Skyttedal och Linda Jerneck är krigshetsare. Och ingen kritik mot Svenska Freds är värd att bemöta. Hellström är för demokrati och fred. Alla andra är elaka och vill ha krig. När man lyssnar på henne är det tydligt att hon känner sig missförstådd – men hon verkar inte vilja förstå sina motståndare.

Hellströms bok tog i runda slängar åtta timmar att lyssna på. Trots att jag är besviken – för jag ville verkligen förstå Svenska Freds svårbegripliga ideologi – så tror jag att den är ett viktigt tidsdokument. Visst har hon en poäng i att media ibland gör för mycket re-writes, att man inte får tala till punkt och att åsiktskorridoren kan vara trång. Men framförallt så framstår boken som en sista suck från en ideologisk rörelse som tycks sakna djup – eller som i alla fall saknar förmåga att förklara sig.

Betyg: Ett av fem svenska pansarskott.

Andreas Braw