På Försvarsmaktens hemsida så beskrivs officersyrket i tre delar: Ledarskap, pedagogik och kunskap. Av dessa tre delar brukar ledarskap och kunskap synliggöras mest. I denna debattartikel hoppas jag kunna lyfta fram förståelse för pedagogikens roll i Försvarsmakten, allt ifrån lägre taktisk nivå till den strategiska nivån samt vad jag ser att konsekvenserna kan bli om man glömmer bort just pedagogiken.

Enkelt kan vi översätta pedagogik till läran om lärandet. Förståelsen för hur den mänskliga hjärnan fungerar, tar till sig information, bearbetar den, skapar kunskap och kompetens genom medvetet handlande eller automatiserat handlande. Helt enkelt, hur jag får ut mesta möjliga lärande på kortast tid, i syfte att skapa de bästa soldaterna, officerarna och förbanden man kan önska sig.

Min uppfattning är att de flesta kopplar pedagogik till utbildning och då främst mot värnpliktsutbildning. Men för mig är det mycket mer och just förmågan att skapa ett gynnsamt lärande inom organiserad utbildning är endast en del av detta.

Ensamt är pedagogik inget värt. Men sätt ihop det med valfri kunskap så skapar det en synergieffekt. En synergieffekt som bidrar till motivation och effektivt lärande, antingen organiserat eller omedvetet. Här finns dock en baksida av myntet. Saknar du den pedagogiska förmågan så spelar det ingen roll hur kunnig du är. Eftersom hjärnan endast kan uppfatta saker som positivt eller negativt så är det betydligt lättare att det du gör, dina beslut som fattas eller den utbildning du håller kommer upplevas som negativ om du saknar pedagogisk förmåga. I längden påverkar detta även ditt förtroende och ditt ledarskap.

Låt mig ge några exempel på vad jag anser att vi kan se inom myndigheten idag och hur jag ser kopplingen till pedagogik i detta. Låt oss börja på strategisk nivå och jobba oss nedåt.

Införandet av flerbefälssystemet
Låt oss utgå ifrån att kunskapen och vetskapen finns om att detta är det bästa sättet för Försvarsmakten att lösa sina tilldelade uppgifter på. Låt oss även utgå ifrån att ledarskapet på alla nivåer är så pass bra som vi hävdar. Hur kommer det sig då att införandet inte lyckats bättre än vad vi upplever idag?

För mig är svaret brist på pedagogiskt kunnande. Med ett pedagogiskt synsätt, inför beslutet av detta införande, borde minst följande frågor vara besvarade och tydliggjorda innan beslutet togs:

• Vad är det för slutprodukt vi ser framför oss och när i tiden är vi där (målbild samt vision)?
• Vilken kompetens har de olika personalkategorierna och vilka problem ska de kunna lösa enskilt och tillsammans (vad ska kunnas och hur kompletterar de varandra)?
• Har vi skapat rätt förutsättningar för att nå dit (vilka metoder och incitament använder vi oss av)?
• Hur skapar vi motivation hos våra medarbetare så att detta beslut ses som positivt och inte negativt?

Vad vi ser nu är en undan för undan-planering där systemet formas efterhand av bland annat de NBO:are som gått från kapten till förvaltare/regementsförvaltare. Det vill säga att först så införs systemet och sedan börjar vi kolla på utformningen av det.

Bristen i pedagogik kan här resultera i tappat förtroende för myndigheten och dess ledarskap.

Vad gör officeren om dagarna?
I en myndighet som krympt under lång tid med nedskärningar samt effektivisering som ledstjärna har vi skapat oss ett, enligt mig, felaktigt fokus. Vi bör alltid fråga oss om detta beslut vi fattar gör oss farligare för fienden eller inte. När officerarna under nedskärningen fått ett ökat administrativt ansvar så är det här inom detta område deras kunskap och kompetens ökar. Gör det oss farligare för fienden i händelse av krig?

Tveksamt, i alla fall på lägre taktisk nivå. En effektivisering som skapar ett dolt lärande (om att vi vill ha yrkesofficerare som byter befattning oftare och jobbar mer administrativt) är för mig brist i pedagogiskt tänkande som resulterar i sämre officerare i krig. Oförmågan att se vilken kompetens som belönas och därmed eftersträvas kan få förödande konsekvenser.

En effektivisering som skapar ett dolt lärande […] är för mig brist i pedagogiskt tänkande som resulterar i sämre officerare i krig.

Detta går även tydligt att se kopplat till specialistofficerarna där kompetensdjup efterfrågas men inga incitament finns för att skapa detta. Ett incitament som fortfarande är som de var under nedskärningarna, är att du får högre lön när du byter befattning och går upp till en högre organisationsnivå, alltså inte för det arbete du utför och resultatet du levererar. Det är inte alls ovanligt att yngre, oerfarna officerare med mindre ansvar har högre lön än äldre, på samma organisationsnivå. Detta då fokus har legat på att uppdatera förbandens lönebild utan att omhänderta den personal som redan jobbar där, med svaret att det löser sig med tiden. Jag ser samma problem nu som 2010 i denna fråga. 

Bristen i pedagogik kan här resultera i att vi inte skapar så bra yrkesofficerare som vi kan, då organisationen inte är anpassad för att gynna, fokusera på och utveckla den kompetens som efterfrågas mest i krig på de olika organisatoriska nivåerna samt befattningarna.

Skapar vi de bästa officerare och soldater för att lösa uppgifterna eller försvann det fokuset då vi försökte få ihop ett organisatoriskt och administrativt pussel?

Utbildningspedagogik
På plutonsnivå är det tydligt när du jobbar som instruktör. Det spelar ingen roll vilken kunskap du har om du inte kan skapa förutsättningar för andra att lära sig den.

Jag ser pedagogik som murbruket mellan tegelstenarna på en husfasad. Det är det pedagogiska tänket som håller ihop byggnaden (organisationen) och det är frånvaron av detta som skapar svagheter i helheten. Men fokus ligger aldrig på murbruket, utan på teglet som i detta fallet representerar kunskap och kompetens.

Låt oss använda oss mer av pedagogiskt tänkande vid beslutsfattande på samtliga organisationsnivåer. Inte endast fatta beslut för vad vi tror är bäst ur ett organisatoriskt perspektiv och hur detta ledarskapsmässigt ska presenteras. Utan just vilken direkt och indirekt effekt förändringarna får på vår personal i sitt lösande av uppgiften.

Min bestämda uppfattning är att vi i Försvarsmakten håller en väldigt hög nivå i utbildning, pedagogiskt och metodiskt kunnande på lägre nivå relaterat till andra nationer. Detta innefattar bland annat värnpliktsutbildning, mentorering under insatser eller internationellt stöd så som utbildning av ukrainska soldater.

Hur det ser ut på högre operativ eller strategisk nivå har jag ingen praktisk erfarenhet av. Men resultaten av besluten kan jag däremot se, och de får mig ibland att ifrågasätta vårt pedagogiska kunnande och användande på högre nivåer. Ungefär som att pedagogik endast är till för att användas på de lägre nivåerna.

Ska vi utvecklas som myndighet och bli ännu bättre tror jag myndigheten skulle behöva se över besluten som tas. Tar vi beslutet ur ett ekonomiskt perspektiv eller för att få ut den bästa effekten. Detta kan inkludera upphandlingar, löner, utbildningshjälpmedel på krigsförband samt övnings- och skjutfältsavdelningar med mera.

Jag anser att vårt pedagogiska kunnande i de olika organisationsnivåerna blir avgörande för vår krigsduglighet på längre sikt.

Låt oss undvika undan för undan-planering på strategisk nivå.

Låt oss utbilda i pedagogik på samtliga nivåhöjande utbildningar.

Låt oss först tänka på vilken effekt vi eftersträvar för att sedan fatta beslut som gynnar detta.

Fanjunkare Tedenstad Svebring
Militärhögskolan Halmstad