”Never go full retard”

Tropic Thunder

Under mina 15 år i Försvarsmakten har vi genomgått ett flertal trender. Politiska nycker och militära moden har avlöst varandra. Det har i förvånansvärt stor utsträckning gett återverkningar längst ner i organisationen. Det har skapat förvirring, irritation och tagit orimliga mängder tid och resurser i anspråk.

När vi lajvade utlandsmission
Det första jag upplevde var anpassningen till internationella insatser. Detta var, till stor del, helt onödiga förändringar av den normala militära verksamheten. Vi förändrade soldatutbildning, övningsscenarion och i stor utsträckning även metoder för att allting skulle passa ihop i det mentala pusslet. Vi höll slutövningar med värnpliktiga där själva scenariot och uppgifterna i övningarna utspelade sig i fiktiva konflikthärdar utomlands. Detta fastän ingen i det övade förbandet stod i begrepp att genomföra internationell insats – och de som skulle utomlands fick likväl sex månaders extra insatsutbildning.

Under tiden med internationella insatser genomförde vi märkliga anpassningar. Under min tid som yrkessoldat och kadett genomfördes exempelvis radiosignaleringen på engelska, även inom plutonen och kompaniet. ”Sierra Hotel, this is Bravo Sierra. Stridskontakt stora bräsket söder om inbrytningspunkten. Over.” Min tolkning är att vi ville vara bäst i Afghanistan-klassen, och Afghanistan var ju faktiskt det som var huvudfokus för verksamheten ändå. Vi saknar känsla för proportioner och långsiktighet.

Systemet ljuger aldrig
Någonstans här beslutade vi oss också för att införa ett logistiskt system som var omöjligt att överblicka och ännu omöjligare att mobilisera, centrerat kring ett enormt lager i Arboga. Den fanatism med vilken System PRIO infördes och sedermera används är otrolig. Systemet har en enorm förmåga att alstra felaktiga värden, förmodligen eftersom gränssnittet är obegripligt för användaren. Anställda tvingas rapportera uppenbara fel i materielsaldon som om de har slarvat bort materielen, och kostnaden hamnar då på den anställdes kompani. Trots att det är helt uppenbart att förrådet aldrig skulle lämna ut sex enmanstält till en anställd. Nu står vi där, utan varken mobiliseringsförråd eller korrekta PRIO-saldon. Chefer sitter och kämpar i ett system som de varken förstår eller behärskar, och cheferna ses som någon slags lönehandläggare av sina underställda. Vad är det vi har gjort mot oss själva? Vad skulle det här vara bra för?

GMU-fanatism och återinförd värnplikt
Yrkesförsvaret innebar i sig en överanpassning som kan ha bidragit till konceptets fall. Vi införde yrkessoldaterna för att skapa insatsberedda förband, men krossade ett utbildningskoncept som byggts upp under årtionden och som redan levererade utmärkta yrkessoldater. Det är en sorglig historia av uppdragsglidningar och kontrollfanatism. Istället för att köra vidare på det gamla beprövade systemet för grundutbildning så gjordes allting om. Det hatade GMU-systemet infördes, och det fanns ingen som helst möjlighet för lokala avsteg. Alla skulle till varje pris genomföra en identisk tremånaders GMU, och Gud nåde den som försökte pressa in en pansarskottsutbildning i de tre månaderna. Allt, ner till hur långa utbildningsdagarna fick vara, reglerades – bisarrt nog – av Militärhögskolan Halmstad (MHS H). MHS H fick dessutom någon sorts tillsynsuppdrag, och åkte land och rike runt för att kontrollera att påbuden efterlevdes. Varför just MHS H ansågs vara lämpliga för det uppdraget har ingen lyckats lista ut.

Spåren av GMU lever fortfarande kvar, trots att den är avskaffad sedan länge. Det förekommer faktiskt fortfarande att värnpliktiga tror att de genomför GMU! Dessutom så innebar GMU-åren att vi sådde en rädsla för att göra fel i befälskåren. Men värnpliktsutbildningen återkom, tack och lov. Tyvärr med ännu en överdriven omsvängning. Det mesta av yrkesförsvaret gick initialt att rädda, men nu blev grundutbildningen av värnpliktiga huvudanfallsriktningen för många förband. Trots att behovet av dessa volymer värnpliktiga i krigsförbanden i många fall kunnat ifrågasättas – hur många flygbassäk-soldater behöver vi egentligen? – blev det nu en fråga om att maximera utbildningsvolymerna. Detta fick till sin följd att materielbrister och slitage på personal och materiel accelererade. Pendelrörelsen slog så hårt att en del förband av misstag befordrade värnpliktiga till fänrikar, som på 90-talet. Så kan det gå. Och så tog kängorna slut.

20 år av förvirring
Många av våra smärtsamma halv- och helomvändningar har varit helt onödiga. Vi har stressat befälen och soldaterna, blivit av med personal, lagt enorma mängder tid och ofta hamnat i interna konflikter om reformer som vi kunde ha klarat oss utan. Vi hade klarat utlandsinsatserna utan de förvirrande anpassningarna av grundutbildningen. Övergången till yrkesförsvar hade gått utmärkt utan ett nytt utbildningskoncept – man hade t ex kunnat kalla det för frivillig värnplikt och fortsatt som vanligt. Återinförandet av värnplikten hade kunnat ske med måtta och utan förhastade åtgärder.

Ta det lugnt nu
Nato-inträdet, när det sker, kan bli en tämligen odramatisk historia på lägre nivå i Försvarsmakten. Våra förband är redan mer välintegrerade i Nato än vad som är normalt i Nato-länder. Vi producerar utmärkta soldater. Våra nuvarande reglementen och handböcker duger. Vår förbandsutbildning behöver inte justeras på något sätt, vi behöver snarare implementera de beslut som vi redan har fattat. Manegen är redan krattad. Om alla bara tar det lugnt nu så kommer detta att gå finfint.

”Det tar tid att vända en oljetanker i Karlbergskanalen” är en bra gammal klyscha. Vad som gör det hela värre är om man dessutom försöker vända tillbaka när man kommit tre fjärdedels varv, för att sedan börja backa sönder Ekelundsbron och försöka ta ut en ny kurs när man kommit ut i Ulvsundasjön och då inse att man lik förbannat måste köra genom Karlbergskanalen genom rasmassorna av den förstörda bron, samtidigt som fartyget börjat läcka.

Ta det lugnt nu, så går allt säkert bra.

Andreas Braw
Redaktör, Militär Debatt