Förord: Temat med artiklar om Försvarsmaktens utbildning av yrkesofficerare fortsätter. Specifikt handlar det här om specialistofficersutbildningen, SOU. Men flertalet längre utbildningar inom Försvarsmakten tycks dras med samma problem: Frånvaron av tydliga utbildningsmålsättningar. Samma fenomen upplevs nämligen på både Officersprogrammet och Reservofficersutbildningen. Det finns säkert mängder av förklaringar till detta. Kan det vara så att vi fastställde utbildningens längd innan vi var klara med att analysera vad den borde innehålla? Syftet med denna artikelserie är att resonera kring hur saker BORDE vara. Så: Nu gläntar vi på locket. Låter tankarna vandra fritt utan att begränsas av dagens kursplaner och beslut som fattats tidigare. Till dig som läsare – oavsett om du är kadett eller general – vill jag ställa frågan: Vilka mål tycker du att våra yrkes- och reservofficersutbildningar ska sträva mot? Och för att nå till de målen, vad borde utbildningarna innehålla? Och för att säkerställa det innehållet, vad behöver förändras?

/Redaktören

---

En hotad förmåga

Det svenska flygvapnet har en stolt tradition av telekrigsförmåga. I synnerhet den telekrigsförmåga som återfinns i våra stridsflygplan. Men 2000-talets nedskärningar och fokus på internationella insatser mot en teknologiskt underlägsen motståndare har lett till en drastisk nedgång i förmåga. Samtidigt kan nedgången i förmåga inte enbart tillskrivas externa faktorer så som politiska beslut. Vi lider även av att få i Flygvapnet har kunskap om vad telekrig är och hur det fungerar. Det finns inte heller en fastslagen utbildning som uppfyller Flygvapnets behov. 

Detta har lett till att chefer inte har haft insikt i vad telekrigsbefälen utför för arbete. De har inte kunnat rekrytera tillräckligt med personal eftersom det saknas ett naturligt inflöde. Chefer har inte heller kunnat definiera vilket stöd som krigsförbanden behöver utifrån respektive division eller skvadrons huvuduppgift och struktur. I stort har Flygvapnet passerat en kritisk massa där vi har svårt att utbilda, bibehålla och utveckla telekrig parallellt. Detta leder inte sällan till att enskilda individer förväntas lösa samtliga tre delar vilket i praktiken kan innebära lösandet av uppgifter motsvarande två heltidstjänster.

Tröskeleffekt i tillväxten

Lösningen på det här problemet för Flygvapnet är inte att förlänga anställningen för pensionärer, rekrytera från övriga försvarsgrenar eller att fortsätta på inslagen bana med en hög säkerhetsskyddsnivå som standard då detta effektivt begränsar möjligheten till att utbilda såväl chefer som övrig personal. Sett till hur slagfältet och luftrummet utvecklat sig i krigets Ukraina, där telekrig bedrivs i olika former med olika syften, är det tydligt att fler behöver förstå vad telekrig är och hur det kan användas för att skydda såväl som attackera. Den historiskt höga tröskeln finns in till telekrigsfunktionen behöver hyvlas ner. I synnerhet för att på sikt kunna växa och tillse att telekrigskompetens finns på samtliga ledningsnivåer.

Flygvapnets telekrigsbefäl återfinns idag inom divisionernas och skvadronernas Mission Support Elements (MSE). Det är här de, tillsammans med underrättelsebefäl, tillser att våra piloter och besättningar är redo att möta olika typer av hot. Såväl fientligt luftvärn som fientlig jakt. En svaghet är att det saknas en naturlig kunskapsöverlappning mellan funktionerna. Har vi tur har ett underrättelsebefäl vidareutbildat sig för att bli telekrigsbefäl. Telekrigsbefäl som går över till underrättelsebefäl är mer sällsynt (även om det har skett på sina håll). Det lägger en börda på telekrigsbefälen att kontinuerligt försöka utbilda underrättelsebefälen och chefer (utöver den flygande personalen) för att täcka de kunskapsluckor som personalen behöver för dagens samt morgondagens hot.

Lärs rätt saker ut?

Idag består inflödet till MSE av specialistofficerare examinerade vid SOU MSE. Sett till hur det ser ut med specialistofficersinriktningar i övriga Försvarsmakten bör vi se oss som lyckligt lottade att det finns en dedikerad utbildningsinriktning. Samtidigt framstår den utbildningen som lätt splittrad mellan att skapa GU-befäl och att skapa underrättelseofficerare. Den splittringen är inte till gagn för Flygvapnet eller Försvarsmakten då det blir varken ”hackat eller malet” vad gäller att skapa en specialist. 

Även om sergeanten är välutbildad när denne kommer till sin enhet finns det utrymme för förändringar för att utbilda individen ändamålsenligt. Till att börja med finns ett behov av att SOU MSE helt genomförs av och på Luftstridsskolan (LSS) istället för att kadetterna befinner sig i Halmstad under ett halvår för en generisk utbildning. Om vi frigör tiden som idag spenderas med att bli skjutbaneledare eller liknande kan vi istället få med såväl plattformstaktik som telekrig på schemat. Två områden som i allra högsta grad påverkar flygvapenförbanden operativa effekt. Det sker förvisso arbeten där underrättelsepersonal på sikt kommer få viss tillgång till utbildningsunderlag för att kunna, på egen hand, höja sin kunskapsnivå. Vi kan däremot inte lämna det till individen att själv försöka sätta sig in och förstå alla delar, i synnerhet inte när tillgången till uppdaterat utbildningsunderlag är skralt.

Dags för omtag

Dagens brist på utbildad personal och utvecklingen av kriget i Ukraina visar på att vi inte kan fortsätta leva i stuprörsfunktioner såsom vi gjort historiskt om vi vill vara redo att möta fienden i alla domäner. Kunskapen om telekrig och dess roll behöver spridas bredare inom organisationen för att höja grundnivån. Därefter kan vi vidareutbilda personal för att skapa funktionsspecialister inom telekrig, exempelvis genom fortsatt utveckling av den telekrigsutbildning som sker vid Sjöstridsskolan. Vad som däremot saknas är en tydligt formulerad inriktning från flygvapenledningen och funktionsansvariga om hur vi vill att utbildningen ska se ut i framtiden samt var vi ska lägga fokus för utbildningsinsatser av MSE-personal.

Det har skett mycket arbete under de senaste fem åren för att skapa ett öppnare klimat inom telekrigsfunktionen och underlätta spridning av kunskap till andra funktioner. Det är av vikt att vi inte tappar farten eller för den delen reverserar nu när fokus hamnat på att producera värnpliktiga eller att köpa in högteknologiska flygplan. För även om smartare flygplan innebär ett minskat behov av mänsklig interaktion, kommer det även i framtiden behövas människor som förstår vad de tekniska systemen har för möjligheter och begränsningar. Just nu är det långt ifrån säkert att de människorna kommer finnas i tillräcklig omfattning i framtiden.

”Mike”

Fanjunkare i flygvapnet