Av Överstelöjtnant Ola Sandberg

Inledning

Försvarsmakten har valt uppdragstaktik som ledningsfilosofi. Till skillnad mot centraliserad ledning där en chef högre upp i kedjan bestämmer allt, kan uppdragstaktik innebära en hög grad av autonomi för chefer på lägre nivåer, förutsatt att de arbetar mot sin chefs kommunicerade målbild. 

Militära organisationer väljer den ledningsfilosofi som överensstämmer med landets och organisationens strategiska kultur och därför går det inte att säga att den ena eller andra filosofin är bättre eller sämre. Även uppdragstaktik har svagheter som vi inte så ofta diskuterar. Uppdragstaktiken ställer krav på att underställda chefer känner sina överordnade och tvärt om för att den decentraliserade ledningsmodellen ska fungera. Den underställda chefen måste känna sin överordnade så bra att denne förstår vad som förmedlas i målbilden. Överordnad chef måste också känna sina underställda och lita på att de förstår och arbetar i chefens anda och på ett någorlunda förutsägbart sätt.

Ett inbyggt problem i detta förhållningssätt är att i stort sett alla chefer utbildas och tränas till att tänka på liknande sätt, annars minskar förtroendet och förutsägbarheten. Samtidigt skapar vi alltså ett ledningssystem där vi tänker och agerar på ett förutsägbart sätt. Kreativitet och oförutsägbart uppträdande begränsas av vår ledningsfilosofi samtidigt som våra doktriner säger att vi ska vara just det. 

Denna artikel undersöker vilka bakomliggande faktorer som påverkar denna motsägelse och vad vi kan göra för att bli mer kreativa och därmed mer överraskande.

Försvarsmaktens syn på kreativitet

Doktrin för gemensamma operationer (Försvarsmakten 2020 Doktrin Gemensamma operationer – DGO 20. FM2018-18369:30) anger att den svenska militära förmågan måste vara flexibel och kreativ. Den utgår ifrån att vi kommer att bli överraskade vid ett angrepp och att vi därför måste vara flexibla för att kunna återta initiativet. Vi ska dels vara konceptuellt flexibla och bygga upp en atmosfär som uppmuntrar till kritiskt tänkande och att tänka utanför boxen. Personalen ska också besitta en kognitiv flexibilitet där chefer uppmanas att tänka och agera flexibelt med de resurser som finns tilldelade. Detta kräver dock en balans mellan kritiskt och kreativt tänkande samt direkt styrning och uppdragsstyrning (DGO 20 ss. 113-115).

Försvarsmakten säger också att vi ska använda uppdragstaktik som grund för ledning. Uppdragstaktiken innebär bland annat att personalen har en hög utbildningsnivå, att disciplinen är god samt att det finns en gemensam värdegrund och att underställda cheferna känner till högre chefs vilja och stridsplan. Detta förutsätter också att den som ställer uppdraget kan förutse hur uppdraget kommer att lösas i stort. Syftet med uppdragstaktiken är att främja initiativ och skapa förutsättningar för att fatta beslut snabbare än fienden (Försvarsmakten 2013 Arméreglemente Taktik. Stockholm, 2013 ss 102-103).

FM ur ett socialpsykologiskt perspektiv

Liksom många andra organisationer har Försvarsmakten starka sociala strukturer som formar individer och grupper. De sociala strukturerna formar band mellan medlemmarna och har både tillitsskapande och reglerande funktioner. Försvarsmakten är också en konservativ organisation som ogärna förändras eller förändras mycket långsamt. Vikten av traditioner är ett exempel på detta. Beprövade metoder i strid eller allmänt accepterad ”best practice” reproduceras gärna och det tar ofta lång tid att skapa acceptans för förändring (Alvinius et al 2019 Do military leaders resist organizational challenges? Journal of Resistance Studies).

Sociala strukturer skapar också en stark vi-och-dom-känsla. Vi-gruppen formas av den sociala strukturen och dom andra som står utanför detta kollektiv. I Försvarsmakten är vi-känslan stark och de flesta kan gå ganska långt för att fortsätta vara en del av vi-kollektivet. Detta kollektiv kan tillskriva sig själva ett antal egenskaper som anses bättre än ”de andra” och stämpla dessa som avvikande. Det krävs dock ett socialt inre tryck i vi-gruppen för att bevara den sociala ordningen. Avvikare straffas genom hot om uteslutning ur gruppen och skambeläggande (Norbert Elias & John L. Scotson 2011 Etablerade och outsiders. Lund: Arkiv ss 17-61).

Begränsningar

En konsekvens av den starka vi-känslan är att den bidrar till att skapa en konformism, dvs att individerna i gruppen lägger större vikt vid att inte avvika från kollektivet än att vara så effektiv som möjligt. 

Även uppdragstaktiken innehåller också vissa inneboende begränsningar. Den gemensamma, höga utbildningsnivån och värdegrunden skapar en enkelspårighet som leder till en begränsad förmåga att tänka utanför boxen. Även om det finns en uttalad vilja att organisationen ska komma på nya lösningar är det inte alltid så att det finns en social acceptans för att faktiskt göra det. Detta leder också till en oförmåga att vara överraskande och hantera oväntade händelseutvecklingar (Andersson, I., Josefsson, A. & Svanborg, C. 2020 Avoid Predictability in COA Development for Missions Coping with Complexity)

En jakt efter den rena uppdragstaktiken riskerar att begränsa oss i förmågan att vara kreativa. På lägre taktisk nivå är hastigheten i beslutsfattandet och förmåga till högt tempo viktigt. Men på högre taktisk och operativ nivå krävs det mer kreativitet för att hitta nya och bättre lösningar samt överraska motståndaren. Ett för stort fokus på uppdragstaktik tillsammans med en stark vi-känsla, riskerar att leda oss till en intellektuell konformism. Erfarenheter visar att militära organisationer som ger efter för konformismen till slut havererar. Samtidigt är det värt att notera att just organisationer som leds genom uppdragstaktik (eller motsvarande) ofta tenderar till att vara mest kreativa när acceptansen för att tänka utanför boxen är hög (Vego M. 2013 On Military Creativity, JFQ).

Inlåsning i kollektivet

Med den utbildningsstrategi som Försvarsmakten idag tillämpar, ger uppdragstaktiken ramarna för det normativa uppträdandet och ”vi-känslan”. Det finns risk att denna blir viktigare än kreativiteten vilket gör att vi bara kan vara kreativa inom vissa gränser. Den som är mer kreativ än normen riskerar social uteslutning med motivet att detta beteende både riskerar den sociala integriteten och möjligheten att vinna striden med hänvisning till uppdragstaktikens mål och syfte.

Konsekvensen av detta är att vi alltid kommer att vara förutsägbara till viss del för att dra nytta av uppdragstaktikens snabbhet i beslut och inte riskera att uteslutas ur kollektivet. Men medvetenheten om dessa perspektiv kan skapa utrymme för att acceptera individers kreativitet och nyttja denna inom ramen för uppdragstaktiken.