Förord: Krig i allmänhet och strid i synnerhet består av en mängd tillsynes slumpmässiga händelser och skeenden med oklar utgång. Skillnaden mellan seger och död, mellan framgång och fångenskap kan vara en enstaka granat, en blick i periferin, en vindpust, ett missförstånd. Denna artikel är ingen instruktion. Det finns ingen sensmoral, ingen slutsats och ingen direkt lärdom som serveras. Det är bara en av alla dessa miljontals händelser som utspelar sig under ett krig. Belägringen av stålverket Azovstal kan te sig långt borta, trots att den tog slut för bara två år sedan. Det är sinnebilden av självuppoffring där de ukrainska försvararna höll ut och fördröjde den ryska armén trots att läget var hopplöst. Idag är många av dem fortfarande i fångenskap. De är krigsfångar och ska behandlas i enlighet med internationella konventioner – men i realiteten har de inga rättigheter. De torteras, misshandlas och förnedras. Ukrainska krigsfångar har dömts till döden i rena skådeprocesser. Deras enda brott är att de löste sina uppgifter och försvarade sitt land.
/Redaktören
Kära svenska läsare, vi skulle vilja skriva och berätta oftare. För egen del har jag många bollar i luften, både när det gäller tjänstgöring samt hemma med familjen. Men jag har också blivit sjuk den senaste tiden – konsekvenserna av krig och fångenskap.
Nu ska jag berätta för er om en inte speciellt trevlig händelse i början av kriget, som ägde rum under försvaret av staden Mariupol. Det var under andra halvan av april år 2022 och jag, som en del av en blandad stridsgrupp, kom till själva anläggningen som vi försvarade. Fienden försökte ständigt storma anläggningens yttre försvarslinjer. Vårt team var underordnat en av Azovs befälhavare, en riktigt cool kille. Jag är glad att han fortfarande är i livet.
Så, en dyster aprilmorgon ryckte var och en av våra stridsgrupper framåt för att utföra tilldelat stridsuppdrag. Vår uppgift var att inta en av positionnerna och hindra fienden från att avancera djupt in i anläggningen. Men vi kunde inte nå positionen. Gruppen besköts av artilleri och flygplan. Vi blev tvungna att avbryta framryckningen och försöka överleva. Det brann överallt runt omkring, marken skakade och vi letade efter någon omedelbar öppning och skydd i närområdet. Fienden använde ständigt spaningsdrönare (Orlan 10), så han såg våra rörelser.
Vi hade tur vid den tidpunkten att alla var oskadda och vid liv. Efter at ha fått en ny order splittrades vår grupp och jag, som en del av dess andra del, gick för att hjälpa en annan grupp som försvarade terrängen. Vi var fem, och vi nådde fram till dem. I dessa byggnader träffade vi våra gamla bekanta. Vi fick kämpa tillsammans. Coola killar. Så efter att ha fått en lägesbild fick vi en stridsuppgift och även en guide som skulle ta oss till platsen. Vi gick genom ruiner till en liten byggnad, vars syfte jag aldrig förstod, ens i fredstid. Enligt uppgift skulle fienden inte vara där, eftersom byggnaden rensades från fiender dagen innan, men ingen egen trupp hade lämnats kvar på grund av brist på soldater.
Vi väntade ett tag. Jag bestämde at vi skulle gå in offensivt och snabbt i byggnaden. Så när vi rusade in i byggnaden i hög hastighet var det en överraskning för fienden, de förväntade sig inte en sådan fräckhet. Fienderna betalade med sina liv. Efter att ha kontrollerat kropparna tog vi deras position, vilket rapporterades till den högre befälhavaren. Och omedelbart hamnade vi i strid med fienden, som nu var i de närliggande byggnaderna. Min guide hade dock varit den sista som gick in i byggnaden och han sårades svårt under striden (han hade intagit en dåligt vald position som skydd). Eftersom han var sårad i båda benen kunde jag bara drömma om att släpa honom längre in i byggnaden. Det var mycket blod, träffen påverkade de stora artärerna och blodkärlen. Vi fick jobba i par, jag klarade inte av det själv. Den massiva blödningen stoppades, men vid noggrannare undersökning av den sårade upptäckte vi att han var bortom räddning – skadorna var för stora.
Jag gjorde vad jag kunde. Det var förfärligt synd, han var en pojke i 20-årsåldern, och vår skickliga guide som jag tyvärr bara hann lära känna på riktigt under 30 minuter av mitt liv. När jag reflexmässigt tog hans ammunition, radio och mobiltelefon, råkade jag av misstag trycka på skärmen och en skärmsläckare tändes. Det var en ung flicka i 20-årsåldern som höll ett barn på några månader. Mitt hjärta värkte till lite extra.
Jag bröt av hans identifieringsbricka och slöt hans ögon. Jag drog honom åt sidan för att inte störa. Jag agerade reflexmässigt utan att särskilt fråga och utan att tänka. Det var länge sedan kriget började, 2014, och sedan dess var vi tvungna att hantera döden. Men döden var här nu. Mitt framför min näsa uppenbarade han sig, döden.
Det rapporterades till chefen för granngruppen angående 200 [koden för stupad personal, reds. anm.]. Det var hans soldat. Vi var fullt upptagna med att fortsätta att strida. Vid denna tidpunkt övergick jag nu till at arbeta intensivt med en kulspruta – det var en Kalasjnikov-kulspruta, som jag hade fått av min grupps kulspruteskytt som hade blivit skadad, och det var synd att han har blivit av med sina ben – jag var då tvungen att pendla intensivt mellan rollerna som en omgångschef, kulspruteskytt och sjukvårdare. Vilka olika roller ställs man inte för när man är instruktör med många kompetenser och kan ersätta många?!
Allt efter att striden gick fortsatte vi att hålla byggnaden. Fienden var 20 meter bort och började få överhanden mot oss. Vi använde allt vi hade, vi var arga, vi hatade dem, vi sådde död. Vi fick en order från vår högre befälhavare att dra oss tillbaka. Stridsuppgiften var nästan löst, men byggnaden höll knappt och skulle snart begrava oss under spillrorna, och fienden tillfogade fortfarande byggnaden artilleriskador. Därför var ordern att vi skulle dra oss tillbaka. Senare insåg jag att vi var till hälften omringade och att det inte var så lätt att ta sig till våra kamrater. Jag gick till andra sidan av byggnaden för att kontrollera alla in- och utgångar för att se hur vår vår urdragning kunde ske. Här dödades jag nästan av plötslig inkommande eld från högerkanten. Jag var tvungen att åla tillbaka och rapportera till den högre befälhavaren om strids- och artillerieldsituationen. Det var vår andra grupp som dök upp på vår högra flank som trodde att jag var fienden och nu sköt på mig. Jag hade ingen kommunikation med dem.
Här i kriget brukar man säga att vådabeskjutning är en del av vardagen. Som tur var blev det inga träffar. Högre befäl tog sig senare fram i radio och förvirringen som drabbat oss upphörde. Vid det här laget tänkte jag snabbt ut en plan för gruppens urdragning. Jag beordrade att avskärma terrängen vid utgången närmare fienden med rök, och att mitt team skulle starta vår urdragning medan jag nedhöll fienden med kulsprutan. Jag visste att fienden skulle skjuta in i röken och tro att vi rörde oss under rökens skydd. Men vi gick ut från andra sidan och med en snabb manöver av hela gruppen sprang vi bakom den vita väggen bredvid huset. Det fanns vid det här tillfället en stor möjlighet att vi alla skulle hamna under beskjutning med förödande verkan på hela gruppen. Så hastigheten var avgörande. Jag lyckades lura fienden som nu sköt på en annan plats. När fienden dock förstod vår manöver flög kulorna in i betongen och visslade över huvudet, men alla mina soldater sprang redan bakom muren.
Innan vi hade lyckats lämna byggnaden fick jag en order om att ta med vår 200 [den döde], men jag lyckades inte uppfylla den, trots att begäran gjordes två gånger av den högre befälhavaren. Jag kunde inte riskera flera människors liv för en 200:s skull som det i den specifika situationen hade inneburit. Vi kunde inte evakuera honom; jag skulle ha förlorat de andra. Det var därför jag tog ett beslut. Vägen ut till ett nytt skydd var svår. Vi nådde dock aldrig de våra, det var ca 10 meter kvar. Men ödet bestämde annorlunda för oss…
—-/—-
Av president Zelenskii hedrad, befordrad och medaljerad officer. Under 8 månader krigsfånge efter striderna i Mariupol.
Texten är inskickad genom Hans, en svensk volontär.
Militär Debatt 