Av Håkan Lindberg, Flottiljförvaltare, Ordinarie ledamot i Kungliga Örlogsmannasällskapet

Jag ställer mig allt oftare frågan om vi är på rätt väg med våra specialistofficerare kopplat till hur utvecklingen ser ut i den allians vi nu är en del av. Enligt mig bär varken våra egna styrande dokument i form av Försvarsmaktens Den militära professionen eller Natos styrande dokument mot detta just nu. 

Modeuttrycket just nu är Multidomain Operations. Inget konstigt egentligen. Det man gjort är att man kopplat till rymd och Cyber (informationsoperationer) till de klassiska mark, luft och sjö. Det intressanta blir däremot hur dessa domäner skall sättas ihop för att få ut mesta effekt för att krossa vår fiende. I min värld krävs det mycket funktionsexpertis kombinerat med djupa taktiska och operativa kunskaper för att skapa denna effekt. Detta skulle, rätt hanterat, kunna bli ett paradexempel på hur specialistofficerares och officerares kompetenser kan skapa krigsvinnande synergier. 

Hur ser vi då själva på detta med specialistofficerens kompetensdjup och hur ser Nato på hur vi skall skaffa de nödvändiga kompetenserna och hur dessa skall användas?

I skriften Vår militära profession omnämns förmågan att vara specialist nästan uteslutande i rollen som ledare. Att organisationen även behöver en ansenlig mängd specialistofficerare som är experter på materielsystem, metoder och olika komplicerade funktionskedjor som t.ex. samband, logistik eller indirekt eld omnämns inte överhuvudtaget. De följande två citaten ur den skriften anser jag vara tämligen talande för att den beskrivningen av en specialistofficers uppgifter inte bär mot framtiden vad avser samordnad multidomän strid.

”Specialistofficeren utövar chefskap på lägre förbandsnivå, främst för förband som kräver djup yrkeskunskap.”

”Försvarsmaktens högre specialistofficerare kan även bestrida chefsbefattningar på förband eller fartyg där omfattande praktisk kompetens är en förutsättning för att kunna leda förbandet eller fartyget.”

Fokuset på enbart chefsskap och inget om funktionskompetens är härvid mycket tydligt.

Även i Nato-dokumentet BI-STRATEGIC COMMAND DIRECTIVE 040-002 ACT/CG/CSEL/22-5424 NATO NON-COMMISSIONED OFFICER AND JUNIOR OFFICER Bi-STRATEGIC COMMAND EMPLOYMENT AND DEVELOPMENT STRATEGY lyser skrivningar och kompetensdjup vad gäller teknik och olika former av metodik med sin frånvaro. Tyngdpunkten faller nästan totalt på specialistofficerens duglighet i ledarskap och befälsföring. Det enda i det dokumentet som jag, någorlunda men inte fullständigt, anser bär mot det jag ser som nödvändigt är beskrivningen av Staff NCO

 ”Staff NCO: When assigned to the NCS, the Staff NCO performs technical duties and project or portfolio management based upon their education, training, and experience. Those selected for these duties should be granted the requisite authority or autonomy needed, commensurate with their grade and position. Examples could include link-management, personnel readiness reporting, logistics management, and cyber/space communications. Based on the depth of their tactical experience, Staff NCO should participate in relevant working groups across the higher headquarters or NATO organisations”

I denna text spårar vi vissa kompetensområden men i övrigt ligger tyngdpunkten i dokumentet på specialistofficeren som ledare. 

Min uppfattning är att i både Sverige och i Alliansen är det ett för stort fokus på specialistofficeren i rollen som stöd till chef som en del av en ledningstriad. Vi håller på att glömma bort att det även behövs kvalificerade experter på högre staber, skolor och centra. Experter som är sådana inom en funktion. 

Vi kan inte bara ha fokus på att producera specialistofficerare till ledningstriaderna. Skall vi få rejäl krigseffekt i gemensamma operationer, i flera samtidiga domäner då behövs det ordentliga funktionsspecialister ända upp till SO9 (regements- och flottiljförvaltare). När kriget kommer skall specialistofficerarna (SO) kunna stötta officerarna (OF) med detaljkunskaper även på både högre taktisk och operativ nivå. En sådan detaljkunskap kombinerat med helhetsförståelse hos specialistofficeren är en förutsättning för att officeren sedan skall kunna sätta ihop funktioner i olika domäner och sedan få ut maximal slagkraft på kortast möjliga tid.

Detta är ingen kritik mot dem som ingår i ledningstriaderna. De är också viktiga men vi får inte glömma bort att ett väldigt stort antal SO kommer aldrig att bli en del av en sådan utan måste få utvecklas inom eget fackområde till att bli en auktoritet där uti. Jag blir mer och mer övertygad om att vi i Sverige skall börja fundera på om inte vi specialistofficerare utbildningsmässigt skall hanteras två olika kategorier, truppspecialister och systemspecialister. Detta för att skapa bättre förutsättningar för båda kategorierna som idag till till stor del stöps i samma form oavsett framtida användningsområde. Den mulitidomäna striden hade definitivt tjänat på det.