Av kapten Erik Unogård Maxstad, studerande vid Högre officersprogrammet
Förra månaden bjöd på högintressant läsning om organisation och ledning, inte minst på marken. I sin proposition till försvarsbeslut 2025 anslöt regeringen sig till Försvarsberedningens förslag om att överföra militärregionernas produktionsansvar till armén. På Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg (och senare i Försvarets forum) diskuterade överstelöjtnant Tomas Nybom, I 19, ett mer långtgående förslag om att låta arméchefen ta (hela) befälet över militärregionerna, och militärregioncheferna över arméregementena. Och på Militär Debatt föreslog kapten Robert Johansson, P 4, till och med upplösning av grundorganisationen och dess regementen.
För det första anser jag att Johansson går för långt med sina förslag. Tanken om en helt krigsorganiserad försvarsmakt är vacker men orimlig. Förvaltningen ställer sina krav och produktionen behöver sitt understöd. Förslaget om [produktionsplattformens] förhållande till sina krigsförband är förvisso tänkvärt men i övrigt är skillnaden mellan Johanssons militärbas och dagens regemente i princip bara språklig.
Johansson sätter dock fingret på ett avgörande förändringsbehov: För krigsförbandens skull bör Försvarsmaktens dubbla indelning i grundorganisation och krigsorganisation en gång för alla överges. I praktiken innebär detta, menar jag, att upphäva kommandostrukturen.
Kommandostrukturen är lydnadsförhållandena mellan chefen för operationsledningen och cheferna för armén, marinen, flygvapnet, militärregionerna, P 18, FMTIS och FMLOG vid operationer och territoriell verksamhet. Motsvarigheten för övrig verksamhet, lednings- och lydnadsförhållandena mellan chefen för försvarsstaben och försvarsgrens-/stridskraftscheferna, är uppdragsstrukturen.
Till den dubbla indelningen i grundorganisation och krigsorganisation hör alltså dubbla lednings- och lydnadsförhållanden. Ur ett uppifrån-perspektiv är dessa förhållanden tydliga och användbara. Men eftersom krigsorganisationen ingår i grundorganisationen och eftersom kommandon nästan aldrig utesluter uppdrag blir strukturerna röriga ur ett nedifrån-perspektiv: Både den operativa verksamheten och den övriga verksamheten verkställs ofta av krigsförband som därmed behöver förhålla sig till lydnadskrav från flera olika chefer samtidigt.
Eftersom Försvarsberedningens förslag om att överföra militärregionernas produktionsansvar till armén ingår i regeringens proposition kommer det sannolikt också att ingå försvarsbeslutet. Detta bör innebära att militärregionerna och hemvärnet flyttas till armén i grundorganisationen. Enligt det förordade alternativet i Nyboms artikel bör denna förändring gälla även i krigsorganisationen: Militärregionerna och hemvärnet bör ha samma chef vid operationer som vid produktion! Därmed skulle den markterritoriella verksamheten bli arméns ansvar. Rimligt, eller hur?
Eftersom dessa förslag skulle innebära att en stor del av kommandostrukturen (hälften av cheferna under chefen för operationsledningen) ställs under arméchefen anser jag att strukturen bör upphävas. Av samma anledning bör operationsstaben flyttas till försvarsstaben och operationsledningen avvecklas. På detta sätt åstadkoms nämligen en annan viktig förändring: Avvägningen mellan den operativa verksamheten och den övriga verksamheten blir försvarsstabschefens ansvar – inte krigsförbandschefens.
Jag inser att dessa förslag, att ordna militärregionerna under armén och att avveckla operationsledningen, förutsätter obekväma beslut. Försvarsmaktens mest framstående kvinnor (Skoog Haslum och Swaan Wrede) skulle helt eller delvis fråntas sina befäl. Hemvärnet skulle, åtminstone formellt, bli en del av armén och befattningen rikshemvärnschef skulle bli mindre betydelsefull. Men lednings- och lydnadsförhållandena för både den operativa verksamheten och den övriga verksamheten skulle förenklas. Skillnaden mellan grundorganisationen och krigsorganisationen skulle förminskas. Och arméns och Försvarsmaktens möjlighet att fight tonight skulle förbättras.
Allt detta skulle tjäna krigsförbanden. Allt för krigsförbanden!
Militär Debatt 
Vem ska leda gemensamma operationer med insatser från två eller tre försvarsgrenar? Ska arméchefen göra det? Det verkar ogenomtänkt. Nej återgå till att dela upp verksamheten att ledas i två spår, utbildning/övning och insats.
Fortfarande operationsstaben men under försvarsstaben. Inte under egen generallöjtnant och inte i separat struktur. Läs sjunde stycket en gång till. 😉
Idén är intressant, men framstår med dagens verklighet som kontraproduktiv. Efter omorganisationen (L23) framstår försvarsstaben som en sämre fungerande enhet än operationsledningen. Förmågan att leda gemensamma operationer skulle därför inte vinna på att inordnas i försvarsstaben. Det är nog en övergångsfas som kommer att rätta till sig med tiden, men att göra ytterligare en omorganisation skulle inte gynna verksamheten i detta kritiska omvärldsläge. Förmågan att leda gemensamma operationer behöver för övrigt övas och utvecklas kontinuerligt för att leva upp till de krav som läget i omvärlden ställer på oss.
Det som har föreslagits är det enda effektiva sättet för armén att fungera under krigstid. Kommandoraden måste organiseras så att kommandoraden är rak. Jag säger detta från erfarenheten av kriget i Kroatien. Det är kanske inte jämförbart i dagens tid, utan bara för att förklara hur det fungerar i krig. I början av kriget i Kroatien var försvaret utformat på så sätt att man hade upprättat gardister, de så kallade A-brigaderna, som var professionella, och de regionala centra etablerade territoriellt de så kallade reservbrigaderna under ledning av territoriella försvaret och det så kallade krishögkvarteret. På så sätt uppstod dubbelkommando och taktisk disharmoni i genomförandet av defensiva och offensiva operationer. Tills alla militära enheter placerades under ett kommando, Försvarsmaktens huvudhögkvarter, förlorade Kroatien kriget på grund av kommandon, taktiska, manöver- och organisatoriska misslyckanden. Gada-armén var organiserad på ett sådant sätt att operativa zoner organiserades som befäl över taktiska grupper på slagfältet, och de stod under direkt befäl av generalstaben, sedan började Kroatien vinna kriget.