Av Löjtnant i marinen

Sedan de första GSS/K (kontinuerligt anställda gruppbefäl, soldater och sjömän) anställdes runt 2010 har anställningens tidsbegränsning om 12 år varit ett ”senare problem”. Detta fram tills nu. De första soldaterna har sedan ett par åt tillbaka börjat falla för åldersstrecket på anställningsbeviset. Frågan har därför aktualiserats. På sociala medier och i Officersförbundets medlemstidning har problematiken kring detta lyfts; en problematik som ofta kantas av frustration och vanmakt från de soldater som själva drabbas av regeln samt deras chefer och andra vars verksamhet är beroende av att de fortsätter att komma till jobbet. 

Jag vill vara tydlig med syftet med detta debattinlägg. Yrkessoldaternas varande eller icke varande, i vilken omfattning och i vilken roll de ska finnas, systemets fördelar och nackdelar med mera ligger utanför denna texts omfång. Utöver att det är min fasta uppfattning att Försvarsmakten behöver både ett robust värnpliktssystem parallellt med stående förband väljer jag att inte utveckla mina egna åsikter vidare i just denna text. Diskussioner kring detta finns det redan gott om att ta del av. Oavsett var man står i frågan kring yrkessoldater är syftet med denna artikel att erbjuda en mellanväg; en lösning där vi kanske rentav kan äta kakan och behålla den. Jag kommer sedan resonera kring möjliga för och nackdelar med förslaget.

Slutligen kommer jag med varm hand lämna över förslaget till (förhoppningsvis) fortsatt debatt i olika fora. Jag är medveten om att förslaget varit uppe och vänt vid ytan på sociala medier, men jag har inte hittat någon text som diskuterar och analyserar detta vidare.

Förslaget i korthet är följande:

Möjliggör tillsvidareanställning av gruppbefäl.

Till att börja med kan vi konstatera att regeln om max 12 års anställning för GSS har sitt ursprung i det politiska spektrumet av frågan; man ville helt enkelt inte ha yrkessoldater anställda på livstid.

De exakta ideologiska, ekonomiska och praktiska anledningarna till detta äger jag personligen ingen kännedom om. Det får beslutsfattarna i fråga redogöra för. Återigen så får man tycka vad man vill om att 12-årsregeln existerar, även om min anekdotiska uppfattning är att en överväldigande majoritet av yrkesverksamma soldater och officerare i Försvarsmakten anser att den borde avskaffas. Detta är till ringa betydelse då det inte är vi som jobbar på marken i organisationen som beslutar om hur Försvarsmaktens övergripande personalsystem skall se ut. 

Så, hur kan förutsättningarna för detta se ut?

Historisk acceptans

Som bekant är korpral, furir och överfurir befälsgrader i försvarsmakten. Med det sagt är min tes att ”tillsvidareanställda befäl” är ett begrepp som skulle möta större acceptans på högre nivåer än ”tillsvidareanställda soldater”. Att framlägga ett förslag där samtliga befälskategorier i trebefälssystemet bereds tillsvidareanställning skulle möjligtvis tas emot annorlunda av beslutsfattare än en bredare motion där alla, från nyanställd menig till överfurir med 12 år i bagaget, tillsvidareanställs. 

Här görs också oundviklig avgränsning mellan det som historiskt benämnts som ”befäl och manskap”, något som kanske ger utslag i det kollektiva minnet. Går vi dessutom tillbaka till hur befälssystemet såg ut innan 1983 och NBO (Ny befälsordning), så är likheterna slående. I det förr-förra systemet fanns anställda regements-, kompani- och plutonsofficerare, där det sistnämnda utgjordes av det som idag motsvarar gruppbefäl. Detta är något som skulle vara mycket snarlikt en nutida lösning med officerare, specialistofficerare och gruppbefäl, där samtliga erhåller en tillsvidareanställning.

Med förslaget ”låt även gruppbefäl vara tillsvidareanställda” kan man hänvisa till hur tidigare system sett ut och samtidigt komma runt den politiskt känsliga frågan om ”soldat till pension”, som tycks vara ett motargument.

Gruppbefälets särställning

Gruppbefäl har visserligen inte genomgått officersutbildning, men har likväl genomgått gruppbefälsskola eller motsvarande (beroende på var i organisationen man befinner sig). Detta gör att de särskiljer sig tydligt för övrig personal som saknar detta. Arbetsuppgifterna, som namnet skvallrar om, innebär också en tydlig skillnad gentemot underställda kollegor.

Även om gruppbefälen inte åtnjuter en särställning i officersförordningen så är det samtidigt enkelt att inse, även för en person utan kunskap om Försvarsmakten, att detta rör sig om individer som ingår i befälssystemet och har till uppgift att formellt utöva ledarskap och chefskap. Detta oavsett om gruppbefälen verkar som lärare, operatörer av system eller truppförande av personal.

Varför inte tillsvidareanställa samtliga GSS/K?

Jag har svårt att se att 12-årsgränsen för GSS/K kommer att avskaffas i närtid. Den politiska nivån tycks inte se några tydliga skäl för detta, och frågan verkar vara sval i Försvarsmaktens ledning. Dessutom finns (rätta mig om jag har fel) inget annat utvecklat land i världen som har livstidsanställda soldater utan befälsstatus. Som jag nämnde i början är syftet med denna artikel inte att argumentera för eller emot yrkessoldatens varande, utan konstaterar enbart att incitamenten för tillsvidareanställda soldater i nuläget inte tycks finnas hos de som har mandat att ändra på reglerna. I och med detta återkommer vi till att en mellanväg med tillsvidareanställda gruppbefäl förmodligen är enklare att ”sälja in”.

Piska eller morot?

Det föreligger möjligen en risk att våra kollegor som inte är gruppbefäl skulle uppfatta tillsvidareanställning av dessa som orättvist och att deras personalkategori inte ses som lika viktig. Det är en reell risk som kan få negativa konsekvenser för hur man mår och presterar på jobbet, på samma sätt som att omgaloneringen av NBO-officerare i samband med implementeringen av trebefälssystemet på intet sätt togs emot med öppna armar överallt i organisationen.

Å andra sidan kan kanske lösningen ses som en morot för den som trivs med jobbet som GSS och vill stanna kvar, men kanske tvekar på grund av den visstidsanställning detta innebär med de privatekonomiska konsekvenserna.

Jag har flera gånger stött på argumentet att ”alla passar inte som, eller vill inte bli officerare” som svar när det kommer på tal att GSS/K vars kontrakt håller på att löpa ut bara kan söka SOU eller OP och på så vis fortsätta i Försvarsmakten. Det som åsyftas är att vissa individer inte har förmågan eller viljan att genomföra officersutbildning, men att de duger alldeles utmärkt som soldater och därmed fortfarande har en värdefull plats i organisationen. För en individ som inte vill utbilda sig till officer i 1,5 respektive 3 år kan möjligheten till att bli gruppbefäl och tillsvidareanställd möjligtvis vara mer lockande.

Avslutning

Denna korta artikel erbjuder en möjlig väg framåt för GSS/K-systemet. Detta skulle naturligtvis inte ske utan friktioner. Det har sina för och nackdelar, vilka jag gjort en ansats att diskutera här. Till sist är det viktigt att komma ihåg att inga befälssystem, personallösningar eller värnpliktsvolymer har ett egensyfte. De har enbart en funktion (åtminstone i en ideal värld), och detta är att möjliggöra produktionen av de krigsförband som ytterst sett skall försvara Sverige och våra allierade. 

Nu till det roliga: låt oss debattera!