Av fanjunkare Mikael Tedenstad Svebring, elev på HSOU

Att ledarskap och pedagogik är viktiga delar i Försvarsmakten och inom ledningsfilosofin uppdragstaktik kan vi nog alla vara överens om. Kopplingen mellan pedagogik och ledarskap är inte helt lätt att se, men väldigt användbar om man vill utvecklas som yrkesofficer. Det är också väldigt lätt att tro att pedagogik är lika med utbildning, vilket inte är helt sant.

Jag hoppas med den här artikeln kunna bidra till ökad förståelse för dessa två begrepp som i utbildningsvärlden även kallas “ämnen”. Mitt mål med artikeln är att kunna bidra till enskild yrkesofficer/gruppbefäls möjlighet till egen reflektion och individuell utveckling. Detta i syfte att skapa en kultur och miljö som främjar uppdragstaktik.

Jag anser det vara av vikt att kunna skilja på ledarskap och pedagogik för att kunna se skillnad på, och kunna “bota sjukdomen, och inte symptomen”, i sina reflektioner. Låt mig ge ett exempel nedan.

Vi följer två instruktörer som har exakt samma övningsplan och trupp. 

Instruktör 1:
Den första instruktören anser att, eftersom vi utbildar soldaterna för krig och krig är psykiskt tufft och jobbigt, så krävs det att all utbildning är psykiskt påfrestande och så nära kriget som möjligt. Det bästa sättet att agera som instruktör är alltså att utsätta truppen för detta genom att skapa tidspress, göra dem hårda och tuffa genom språkbruk, volym i rösten, kollektiva bestraffningar och kanske en och annan fysisk tillrättavisning. Det behöver man klara av om man ska kunna hantera krigets krav!

Instruktör 2:
Den andra instruktören anser att, eftersom vi utbildar soldaterna för krig och krig är psykiskt tufft och jobbigt så behöver vi skapa en grupp som är trygga med varandra och har förtroende för sina befäl. Detta så det alltid finns en psykologisk trygghet hos individen och någon att vända sig till i de mest påfrestande av situationerna och osäkerheterna. Denna kultur skapas bäst genom att truppen lär sig att misstag händer alla någon gång och när de gör det så lär vi oss av dem tillsammans och tar hand om varandra efteråt. Instruktören förklarar syftet med utbildningen och varför viss utbildning behöver vara fysiskt och mentalt påfrestande samt vad det är vi övar mot. Instruktören är öppen och bidrar till att skapa en trygghet mellan trupp och instruktör. Vi ska öva hårt, men inte dumt!

Okej, vad skiljer då dessa instruktörer åt?

Pedagogik och didaktik

Skillnaden är individens pedagogiska grundsyn, det vill säga hur jag skapar en miljö för att människor ska lära sig som bäst. Båda har samma mål, att skapa den bästa truppen som finns, men de har olika synsätt på hur människor lär sig. Här får vi även skilja på didaktik och pedagogik. Didaktik kan kortfattat beskrivas som övningsplanen, hur vi organiserar lärandet och är en del av det större begreppet pedagogik. Didaktik kan svara på frågan: Hur undervisar jag bäst detta ämne?

Pedagogik i sin tur kan beskrivas som mer generellt och kan innefatta kulturskapande, relationen mellan människor och kan svara på frågan: Hur lär vi oss som människor?

Individers pedagogiska grundsyn resulterar sedan i beteenden mot omgivningen. Dessa beteenden kallar vi ledarskap. I ovan två exempel kan vi säkert föreställa oss vad vi tycker om de två instruktörernas ledarskap.

I Försvarsmakten är det väldigt vanligt att pedagogik och ledarskap särskiljs. Jag hävdar att det vanligaste är att man tror att pedagogik är det samma som didaktik eller utbildningsmetodik. 

Detta bidrar till att när reflektion görs eller feedback ges på individers beteenden, för att förbättra deras ledarskap, så försöker man ibland bota symtomen och inte själva sjukdomen. Att fokusera på att ändra ett beteende istället för att ändra en individs pedagogiska grundsyn kan leda till mer osäkerhet hos individen som istället försöker tänka på vilka beteenden hen inte fick göra eller skall göra. Medan fokuset borde ligga på att förstå hur vi skapar en gynnsam kultur som bidrar till uppdragstaktik. Förståelsen för varför olika synsätt gör truppen farligare för fienden, eller tvärtom; tveksamma och rädda för att göra fel.

I Försvarsmaktens Pedagogiska grunder, kapitel 1 kan vi läsa om Försvarsmaktens syn på lärsituationen. Utgår vi ifrån vad boken säger om människosynen ”alla människor är mer lika än olika men alla är unika”, anser jag att vi kan anta att människor responderar på utbildning på ungefär samma sätt. Det som är gynnsamma förutsättningar för en individ är troligen gynnsamma för nästa individ med.

Förbandsanda och egen stil

Sedan kommer typen av förband in och med det didaktiken. Det blir inte så gynnsamt att bara utbilda teoretiskt på ett jägarförband till exempel. Men det har inte så mycket med just pedagogiken att göra som är mer kopplat till synsättet hur människor lär sig (eller hjärnan fungerar), medan didaktiken beskriver själva skapandet av utbildningen. Ska den vara teoretiskt eller praktiskt lagd? I vilken ordning lägger jag upp utbildningsmomenten? Pedagogiken blir de mer mjuka värdena – hur skapar jag en lärande kultur inom min utbildning eller organisation?

Det är av ovanstående anledning man inte kan döma eller försöka härma någon annan yrkesofficer för att hitta sitt ledarskap. Som exempel så kan en instruktör som upplevs som hård och avståndstagande (beteenden inom ledarskap) ifrån sidan ändå vara uppskattad hos truppen då individen har en väl utvecklad didaktisk förmåga. Detta skapar bra utbildningar som utvecklar individer fast de inte lär känna instruktören och inte får viljan att öppna sig för denna med tankar och idéer. I detta fall kan det vara just ledarskapet/pedagogiken instruktören behöver reflektera kring och se vilka begränsningar detta skapar hos gruppens kultur. Men gruppen blir riktigt bra på det de gör och når målsättningarna i utbildningen. Gruppen är byggd för att klara kommandostyrning men kanske inte mogen nog för att möta uppdragsstyrningen krav på självständigt tänkande och handlande inom sin ram. För att nå hit behövs kulturen formas med en psykologisk trygghet. Det är detta mjuka värdet som är så svårmätt som ändå är helt avgörande i slutändan.

Pedagogik som ledningsverktyg

Detta var på instruktörsnivån, men lika viktigt anser jag att det är för högre yrkesofficerare som inte jobbar direkt med truppen att se detta. Pedagogik bör vara en viktig del av nivåhöjande utbildning. Men varför? Vi som genomgår de nivåhöjande utbildningarna kommer ju i många fall aldrig mer att arbeta som instruktörer.

Detta kan vara helt sant – du kanske inte ska utbilda men du ska istället skapa gynnsamma organisatoriska förutsättningar för andra kollegor. Du ska nu bidra till en lärande organisation och den psykologiska tryggheten på förbandet.

På denna nivå anser jag att förståelsen för pedagogikens betydelse i skapande av en gynnsam kultur vara ännu viktigare än i den direkta instruktörsrollen. Det är här förutsättningarna för uppdragstaktik och möjligheten att leda genom uppdragsstyrning skapas. I misslyckade organisatoriska kulturer kommer detta istället bidra till ett ökat behov av kommandostyrning. Det gör oss mindre flexibla och mindre farliga för fienden.

Som exempel, låt oss börja i slutet och jobba oss bakåt.

• Syftet med uppdrag är löst.
• Alla ingående förband har varit flexibla, tagit initiativ i högre chefs anda och förstått målbilden
• På förbandet har uppgifter tagits emot, förståtts och prioriterats. Alla friktioner som uppstått för att lösa sina uppgifter har mötts och lösts på lägsta möjliga nivå utifrån givna resurser. Positiv rapportering sker löpande och de gånger det blivit fel har förbandet lärt sig utan att förlora ansvarsglädjen tack vara en psykologisk trygg förbandsanda där alla stödjer varandra och jobbar mot ett gemensamt mål.
• På kompaniet finns en stark samhörighetskänsla med vetskap om att kompaniet är en del av bataljonen med ett högre syfte.
• Plutonen har hög kompetens och stort förtroende för varandra. Klimatet är öppet, idéer och förslag för att förbättra verksamheten tas emot av plutonsledningen och erfarenheter över sprids. Plutonen strävar alltid efter att bli bättre.
• På gruppen finns den största psykologiska tryggheten med tillit och förtroende för varandra som personer och kompetenser. Här kan man vara öppen med tankar och känslor utan att riskera utanförskap eller kommentarer som skapar en psykologisk otrygghet.
• Under utbildningstiden har instruktörerna jobbat hårt med att utveckla en hög kompetens hos truppen. För att nå hit har en kultur behövt skapas med förtroende för instruktörerna, en tillhörighetskänsla, en trygghet att våga ta initiativ och ge/ta emot feedback samt en tävlingsinstinkt att bli bättre själv men även i grupp. 
• Instruktörerna har enskilt och tillsammans reflekterat över sin pedagogiska grundsyn, sina beteenden (ledarskap) och sin förmåga att organisera utbildningar utifrån förbandets behov och målsättningar.

Eller som Meir Finkel beskriver det i sin bok “On Flexibility”. Där delar Finkel upp flexibilitet i olika kategorier men nämner att den viktigaste är  “Konceptuell och doktrinär flexibilitet” för det är där en kultur skapas där lägre befälhavare uppmuntras att komma med idéer.

Så nästa gång du reflekterar kring din personliga utveckling: Fundera på vilket område det faktiskt är du vill utveckla. Är det ditt beteende (ledarskap), din människosyn (pedagogiska grundsyn), din förmåga att organisera övningar (didaktik) eller kanske ditt bidrag för att skapa en lärande organisation som bidrar till ovanstående delar.