Av Yossarian

ÖB:s mantra ”Allt och alla för krigsförbanden!” ekar genom Försvarsmakten och signalerar ett välkommet skifte i fokus. Efter decennier av nedrustning och ett utåtriktat fokus på internationella insatser återuppbyggs nu den nationella krigföringsförmågan i en ny Nato-kontext, med krigsförbanden i spetsen. Omställningen kräver dock mer än ökade anslag, ny materiel och personell tillväxt. Den kräver också en förändrad kultur och ett nytt sätt att tänka, där försvarsmaktspersonal tillåts hitta nya vägar framåt och vågar utmana invanda föreställningar. Dessutom måste vi bygga en organisation som kan exploatera och förvalta det nya som tar form när dessa nya innovativa tillvägagångssätt uppstår ute på förbanden. 

Utifrån ovanstående är begreppet ”desire paths” [på svenska: behovsstig, reds.anm.], de upptrampade stigar som uppstår när människor väljer en mer effektiv väg än den anlagda, intressant. Tittar du dig omkring på väg till jobbet eller när du besöker en park hittar du snart de upptrampade fulstigarna. De har vuxit fram över tid, ibland för att den anlagda vägen var för omständlig redan från början, och ibland för att omgivningen förändrats och behovet av att röra sig anpassats utefter det. Även om begreppet har sitt ursprung i utformning av publika miljöer och gångvägar är det tänkvärt att överföra till vardagen i Försvarsmakten. För oavsett om det handlar om ej fungerande regelverk, administrativa labyrinter, personlig utrustning, taktik- och teknikutveckling eller gåvor till utländska förband vet jag att du som jobbar i Försvarsmakten redan känner till ett antal väl upptrampade stigar utanför det officiella vägnätet. 

Med den kursändring det innebär att till fullo prioritera krigsförbanden kommer garanterat nya stigar att behöva trampas upp av de som faktiskt ska få Försvarsmakten att gå i en ny riktning. Dessa stigar kommer inte uppstå som ett resultat av att individer eller förband är lata, utan för att de vill lösa sina uppgifter på ett effektivt och logiskt sätt. Faktum är att de nya stigarna kan skapa en användbar karta över var friktionerna och omvägarna finns i tillväxtens vardag.

Det är dock väldigt viktigt att vi hjälps åt att tänka på rätt sätt när dessa ”fulstigar” identifieras. Vår första tanke får inte vara hur vi kan hindra folk från att använda dem. Istället måste vi först överväga om de är rimliga, och i så fall undersöka hur de kan omvandlas till säkra och effektiva vägar för fler att använda. Ett annat, betydligt sämre alternativ är att låtsas som att stigarna inte finns. Visst, förbanden och individerna kanske löser ut uppgiften, om än på ett annat sätt än vad som finns beskrivet, men genom detta blir aldrig det underliggande problemet med dåligt fungerande regelverk och rutiner synliggjort. En sådan taktik hjälper inte de som finns i organisationen, utan sätter dem istället i trängda situationer mellan vad som är tillåtet och vad som förväntas av dem.

Likt verklighetens fulstigar kanske dessa fungerar bra att använda på sommaren när gräset är torrt. När det sedan börjar snöa kommer de däremot inte att snöröjas, saltas eller sandas då de inte officiellt finns. De kommer inte heller vara upplysta för dem som försöker vandra stigarna på natten. Plötsligt kan de vara direkt olämpliga och farliga, men risken finns att folk fortfarande kommer att försöka gå där, för att de upplever att de måste.

Det är bättre att vi istället identifierar och bygger ut stigarna så att de mest effektiva kan användas säkert i alla väder. Här har våra högre chefer och stödfunktioner en stor roll. Jag vill vara tydlig med att målbilden givetvis inte är ett kaos där inga rutiner eller regler följs. För att åstadkomma rätt balans krävs ett ledarskap där fokusområden och syften gör det tydligt för alla var vi ska leta efter nya vägar framåt, samt en lyhördhet för rapporter underifrån om var vägnätet inte fungerar överlag.

ÖB nämner i sin intervju i Militär Debatt att stödfunktionerna ska ses som möjliggörare för krigsförbandens framgång. Att deras uppgift är att vara en ”plog” för krigsförbanden genom att arbeta förutsättningsskapande utan att fastna i onödig byråkrati. Utifrån konceptet ”desire paths” skulle jag även önska att deras uppgift blir att identifiera, ta hand om och bygga ut de stigar som ”plogats upp” av individer ute på förbanden när kraven som ställs på dem tvingat fram effektivisering och kreativitet.
Att hitta nya vägar hänger tätt samman med innovation. I sin artikel på Militär Debatt är Flygvapenchefen extremt tydlig med att innovationsförmåga utgör en faktisk krigföringsförmåga som i sin tur måste utvecklas och tränas hos våra krigsförband. Han beskriver det som en bottom-up driven process som kräver en kultur där initiativförmåga premieras, och där misslyckande ses som en del av lärandeprocessen.

Jag hävdar att ett sätt att träna och utveckla detta i vår vardag är att vi börjar lyfta på de stenar som handlar om hur vi faktiskt gör saker. Det är därifrån avstampet måste ske när vi sedan ska utvecklas vidare. För chefsleden kan detta dessutom vara en nyttig övning i att värna en kultur som främjar innovation och inte avskräcker från det. För det krävs mod från underställda att visa upp sina fulstigar. De behöver känna förtroende för att de inte bestraffas för att de hittat effektivare lösningar, och att organisationen är mottaglig för att saker kan göras annorlunda än regelverk och rutiner föreskriver.

Om vi börjar fundera över ”desire paths” i vår vardag kommer vi upptäcka att det redan existerar mängder av nya innovativa vägar och att vi nu måste ta till vara på dessa. Gör vi det hela rätt tror jag att vi snabbare kommer hitta nya vägar för att möta ÖB:s mantra ”Allt och alla till krigsförbanden!”.
Kanske är det så att det aldrig funnits någon bättre tid än nu för att faktiskt gå på gräset?