Av Per Wallin, poddare och fd yrkessoldat
Jag tänker nu komma med en kritisk åsikt om Hemvärnet. Innan du blir arg av bara farten vill jag att du ska veta att jag inget hellre vill än att vi ska ha ett fungerande, väl utrustat, väl utbildat hemvärn fyllt med motiverade och dugliga individer. Men jag tror jag har hittat en bugg i systemet.
Fänrik på 30 dagar
Hemvärnet utbildar sina egna officerare på Hemvärnets Stridsskola. Det sker genom kurser. För att bli plutonchef i Hemvärnet ska du gå på kurs i sammanlagt 30 dagar (3×10 dagar) och förkunskapskraven är att du har gått gruppchefsutbildningen. Du får då fänriks grad. Denna fakta snubblade jag över av en händelse när jag jobbade med ett kapitel om Hemvärnet till vår kommande bok Folkhemmet at War som kommer i höst. Som jämförelse kan sägas att övriga Försvarsmakten tycker att det tar 3 år att utbilda en plutonchef [fänrikar i reserven, dvs reservofficerare, genomgår reservofficersutbildning på ett år, reds.anm] och då ska individen inte bara ha en värnplikt i ryggen utan även vara minst gruppchefsuttagen och -utbildad.
Borde inte graden betyda samma sak, och varför skiljer sig utbildningstiden så mycket?
Efter att ha varit frågvis på framförallt X, där arméförvaltare Kenneth Felldén hjälpte mig, fick jag reda på att en fänrik i Hemvärnet inte egentligen är en fänrik, utan klassas som en “officers vederlike” – det betyder att fänriken inte är officer “egentligen”. Vad det betyder rent praktiskt har jag inte förstått.
Fänrik eller icke-fänrik?
Det för med sig problem: för det första vet inte alla om att en hemvärnsfänrik inte är en fänrik ”egentligen”. En nära vän till mig som är på väg att bli plutonchef inom Hemvärnet menade att “när kriget kommer är jag officer som vilken som helst”. Sedan skulle jag vilja se en handuppräckning bland alla personalkategorier soldater hur många som ens hört uttrycket “officers vederlike”?
Ett argument jag hört för rådande system är att “det räcker” med en utbildning på 30 dagar för att i krig kunna leda en hemvärnspluton. “Officersprogrammet utbildar fredsplutonchefer/instruktörer, HV ligger närmare gamla värnpliktiga KB-systemet”
Enkla uppgifter?
Detta bygger på uppfattningen att uppgifterna är så mycket enklare i en hemvärnspluton än jämförbara förband, till exempel en inpliktad skyttepluton. Jag håller verkligen inte med: Hemvärnets huvudstridsuppgifter är bevaka, skydda, ytövervaka, störa och försvara, och en plutonchef ska kunna leda egna och tillförda resurser och förmågor (hundekipage, drönare, mm), samarbeta med förband från andra nationer, leda räddnings- och röjningsarbete, samverka nära med blåljusmyndigheter, kunna göra sekundsnabba avvägningar enligt IKFN och mycket, mycket mer. Ren skyttestrid i skog skulle jag säga är den minsta och lättaste delen av chefens uppgifter. Lägg därtill att Hemvärnet enligt Försvarsbeslut 25 kommer få ny materiel som kan vara mer avancerad än vissa reguljära förband, vilket ställer ännu högre krav på hemvärns-plutonchefen.
Dessutom: en hemvärnssoldat tjänstgör 4 eller 8 dygn per år. Det är väldigt lite, och enligt de jag har pratat med så är det som får stryka på foten allra mest är grupp- och plutonssamträning. Under Koreakriget inledningsskede var utbildningsnivån på amerikanska soldater usel, vilket tvingade högre chefer att leda, visa och göra rena skytteuppgifter på ett högst subotpimalt sätt. Exempel: i slaget om Daejeon i juli 1950 fick den amerikanske generalen William Dean själv greppa en bazooka och gå och jaga nordkoreanska stridsvagnar bland husruinerna – helt enkelt för att hans soldater var för dåligt utbildade. Alltså ännu högre krav på hv-fänrikens ledar-, utbildar-, och soldategenskaper, då han behöver uppväga för sina hemvärnssoldaters korta tid i uniform.
Även det enkla är svårt
Ett annat argument jag stött på är att utbildningsnivån inte är ett problem, då Hemvärnet inte ska hamna i strid (det är bland annat därför flera av deras hemvärnsspecialister inte är beväpnade – någon som i sig är helt bananer). Återigen: mellanstatliga krig är otroligt stökiga. Alla kommer blandas med alla, särskilt som en av Hemvärnets uppgifter kommer vara att understödja mobilisering, skydda övriga Försvarsmaktens förläggningar, flygfält, förtöjningsplatser och annan viktig infrastrukur. Du vet, sådana platser där det rör sig soldater och sjömän, alltså eftersträvansvärda mål för fienden. Det är inte ett långsökt scenario att ett svenskt retirerande förband (ta i trä) av någon anledning skulle välja att ta upp striden mot en efterföljande fiende i anslutning till en hemvärnsplutons grupperingsplats och/eller bevakningsobjekt. Koreakriget är återigen ett bra exempel, där kockar, stabsassistenter, lastbilschaufförer och andra vars huvuduppgift inte är strid fick kastas in för att hålla linjen (Chosinreservoaren till exempel). Givetvis kommer en hemvärnsfänrik förväntas leda den verksamheten minst lika kompetent som en fänrik i armén, inte minst för att officersförluster alltid i alla mellanstatliga krig tvingar fram fältbefordringar, nödlösningar och omflyttningar.
Gradens betydelse
Det är därför av stor vikt att högre chef kan omdisponera plutonchefer till platser där de behövs, det vill säga oftast skytteförbanden, vilket i sin tur kräver att dessa plutonchefer har en adekvat utbildning: alla framgångsrika moderna arméer har eftersträvat en syn på sina förband som utbytbara klossar – legobitar som alla har samma hållfasthet. Plutonchefer är obeskrivligt viktiga för förbands förmåga att hålla ihop under press. Amerikanska arméns otroliga förluster av – och personalomsättning inom – skyttekompanier under slaget i Hürtgenskogen hösten 1944 gjordes möjligt delvis av att plutonchefer och plutonssergeanter hade tillräckligt lång utbildning, tid i uniform och krigserfarenhet. Vi kan inte ge våra fänrikar, oavsett stridskraft, krigserfarenhet utan att riket är i krig. Men vi är skyldiga att ge dem de andra två delarna så att de är så farliga för fienden det bara går.
I diskussionen på X har jag stött på åsikten att problemet med att fänrik betyder två vitt skilda saker skulle i ad hoc-situationer (sammanblandade förband) lösa sig naturligt, då alla är “professionella individer” och så länge inte händelserna “föranleder åtgärder pga. dåligt ledarskap”. Detta är en väldigt fin tanke – och jag önskar att kompetens och en aura av naturligt ledarskap skulle dra till sig folk – men min uppfattning är att i den militära kontexten är det den med högst grad som tar och för befälet. Det betyder att svenska officerare – oavsett stridskraft – ska ha såpass bra grundutbildning att de kan fatta tillräckligt bra beslut tillräckligt snabbt i riktigt röviga situationer. Stressade och livrädda soldater i alla åldrar är utbildade att lyssna till och lyda närmaste officer. “Där är en plutonchef, jag följer hans exempel och order.” Ingen kommer minnas uttrycket “officers vederlike” i stålstormen.
Den korta utbilningen skvallrar också om en konstig syn på rekrytera och behålla-perspektivet: förtjänar inte hemvärnssoldaterna bästa tänkbara chefer? Och får de verkligen det genom denna korta utbildning? Självklart finns det ingen garanti att en tre år lång utbilning producerar en bättre chef än en 30 dagar lång, men det ökar åtminstone chanserna radikalt. Särskilt eftersom Hemvärnet, av olika anledningar, inte verkar ha samma utsållning angående vilka som ska bli chefer som övriga Försvarsmakten. Jag nämnde ovan att en kommentar jämförde en hemvärnsplutonchef med en KB-elev som utbildas som värnpliktig. Några skillnader: förutom att en KB-elev har tagit sig igenom ett digert urval så blir denne inte plutonchef med officers grad direkt efter muck (längre, så vitt jag förstår). Vilka urval har då HV på sina blivande chefer? Inte så många verkar det som: en soldat som jag och plutonsförtroendemannen under min GU gav NEJ-4-4 (motsvarande ungefär NEJ-1-1 i dagens betygsskala) är nu minst gruppchef i Hemvärnet. En annan anekdot jag hört var om en person som var handräckningsvärnpliktig under sin GU och som nu har kaptens grad i Hemvärnet. Det kan helt klart vara superbra andra chans för dessa individer, men om urvalsprocessen enbart är “de som vill får” kan det lätt bli galet.
Avslutningsvis
I kriget kommer inte uppgifterna eller påfrestningarna från en hemvärnsfänrik skilja sig nämnvärt från en slumpmässigt utvald arméfänrik, ändå verkar organisationerna som producerar officerare ha landat i radikalt olika utbildningslängd. Jag ställer frågan här liksom jag har gjort på X (där debatten förs), vad beror det på? Hur har de olika skolorna resonerat?
I Militär Debatts anda vill jag avrunda med lite konstruktiva förslag. Kom ihåg att jag inte är vare sig officer eller med i Hemvärnet, så ta det för vad det är.
Krigsplacering: krigsplacera reservofficerare in i Hemvärnet igen. Kalla in och öva dem. Detta kan kanske åtminstone avlasta organisationen så man kan fokusera på att höja sina egna officerare.
Nytt gradsystem: skilj Hemvärnets befälskader tydligare från övriga försvarsmakten så att vi slutar ha två helt olika fänrikar. Det finns säkert en uppsjö gamla grader som går att använda.
Anställ hemvärnsbefäl: anställ hemvärnsbefäl enligt GSS/T-avtalet. Då har arbetsgivaren helt andra möjligheter att ställa krav på bland annat deltagande vid utbildning.
Samkör officersutbildningen: Låt Hemvärnets blivande fänrikar gå delar av specialistofficers- eller officersutbildningen. Vilket som nu passar bäst.
Jag ser fram emot att debatten fortsätter och att fler kloka personer deltar.
Militär Debatt 
Nå, när jag var aktiv i Hemvärnet hade vi något som vi kallade för ”stjärnsoldater” (efter Robert Heinleins bok med samma namn). Det var folk som hade gjort sin värnplikt som kompanibefäl, ryckt ut med fänriks grad och sedan gått med i Hemvärnet där de blev placerade som skyttesoldater. Ofta under befäl av en furir eller sergeant som gruppchef. Vad vill jag ha sagt med det? Jo, Sverige har alltid haft ”andra klassens” fänrikar. Deras grad har ofta haft ganska lite med deras faktiska befattning att göra. Vilken befattning de faktiskt får avgörs av kompetens, färdighet och stundens behov.
När jag gick med i hemvärnet i mitten av 90-talet, så var de flesta Plutoncheferna gamla KB-elever från infanteriet.
Kompisen var också KB-elev med 15 månaders tjänst, var hemvärnssoldat i något år, blev sedan min plutonchef i hemvärnet.
Däremot kunde du inte bli gruppchef direkt i hemvärnet utan att gå gruppchefskurserna, även om du var utbildad gruppchef i lumpen.
Håller till del med.
Framför allt hade jag gärna sett att alla som vill bli någon sorts officér eller specoff i HV studerar till reservofficérare. Gärna på distans med väl valda delar praktik. Studietakten kanske lite lägre då det handlar om människor med faktiska betalande civila jobb som inte kan ge hur mycket som helst till firman. Skilsmässofrekvensen är illa nog i yrkesförsvaret, vi behöver kanske inte drabba HV med den också…
I övrigt bör det vara en naturlig karriärsproggression för en ung och hungrig yrkesmajor att göra 1-2år som bataljonchef i HV.
Ja men det är en bra idé som hemvän sd
Att reservofficerare (taktiska) utbildas under ett år är en sanning med modifikation. För att bli färdig taktisk reservofficer krävs i regel 1 års utb och 1 års tjänstgöring (det sk fänriksåret) därutöver krävs för att bli befordrad till löjtnant och uppåt en kandidatexamen (i normalfallet 3 år) dvs. sammanlagt ca 5 år.
Det stämmer ju inte riktigt. De flesta som är befäl i hemvärnet har gått en längre väg. Pga befälsbrist är det vissa som får ett litet snabbspår, men de har inte bara sökt och hamnat där utan blir oftast handplockade utifrån att de har kompetens.
Viktigt att komma ihåg är att HV inte är armén, de har skydd, bevakning och ytövervakning som sina huvuduppgifter – HV motsvarar inte en skyttebataljon i IB77. En ”officers vederlike” i det här fallet har bara befälsställning inom Hemvärnet. HV-befäl utövar inte någon lönesättning eller sådana administrativa uppgifter att det krävs en officersutbildning. Sedan finns det som i en tidigare kommentar ”stjärnsoldater”. Tidigare behöll man graden man hade haft vid muck eller under annan tjänstgöring när man kom in i HV. Det finns flera gamla plutonschefer som är uppåt 60-årsåldern som harvar på i packgrupper för att de inte vill sluta i HV (men har kvar sin stjärna på kragen). Fr om nyss ska det ensas upp. Grad följer tjänst och fastställs av FM. I HV är det dock lite si och så med graderna. Folk kallar varandra för förnamn, vi är hej och du med varandra och ingen kan marschera. Vilken grad någon har är i stort sett helt irrelevant, för du känner normalt dina befäl.
De flesta soldaterna i hemvärnet är tidigare värnpliktiga från armén. Många är som skribenten tidigare GSS/T eller GSS/K och har gjort utlandstjänst.
För att börja som soldat i HV är det ”Intro”, ca 4-7 dagar. Jag är som tidigare PB med 15 månades vpl i annan försvarsgren än Armén + anställning i FM hamnade däremot i specialistspåret, mer om specialisterna nedan. Sedan placeras man som soldat i en pluton (om man inte har relativt ny befälserfarenhet). Efter 2-3år kanske man kommer upp till gruppchef sedan går de gruppchefskurs 1-2 (14 dagar), IK1 + diverse andra utbildningar (KU) + övningar mm. Och så är man gruppchef 2-3 år eller 10 år. Så innan man blir plutonschef är det definitivt mer än 30 dagars utbildning. Plutonscheferna har mer utbildningskrav, plutonschefskurs 1-3, sedan flera andra utbildningar. Lägg till att många har en ganska omfattande civil utbildning. Har du en plutonschef som är lärare i det civila är de vana att leda 20 ”bassar” dagligen (och det är ju inte så stor skillnad mellan skyttesluskar och mellanstadieelever).
När det kommer till specialisterna är det en brokig skara. Dels finns det tidigare värnpliktiga med annan bakgrund än skyttestrid (som jag). Dels är det HV-soldater som blivit lite äldre, tröttare eller bara vill göra nåt annat. Å det tredje är det dem utan någon militär bakgrund sedan tidigare. De får då gå GU-F 14 dagar, HV-intro, före eller efter HV-intro går de befattningsutbildningar. Signalistspåret är t ex 3 veckor. Och det är lite liknande längd på utbildningarna för BV-förare, Stabsassistenter mfl. För min egen del har jag 15 mån vpl, 1 års anställning i FM, HV-intro (7 dagar), 3 veckors signalistutbildning. Och verkar som signalist med AK4 som beväpning, sover i tält, eldar i kamin och måste gå en veckas utbildning för att få köra PB8. Totalt annorlunda jämfört med min värnplikt. Det är endast MC-ordonnanser och sjukvårdare som har pistol, några obeväpnade specialister finns inte på vårt kompani.
Om utbildnings- och övningstiden för HV ska ökas behöver ersättningarna ses över. Idag får soldaterna dagpenning, 90% av sin SGI under avtalsdygnen om det är vardag. Men ”råkar” övningen hamna på en söndag blir det dagersättning. Gör HV-soldaterna 30 dagar åt HV med 20 dagar dagpenning och 10 dagar dagersättning så tappar man mycket i lön, semesterdagar och pensionsavsättningar. Och arbetsgivare behöver inte bevilja ledighet för HV-utbildningar, bara avtalsdygnen.
Idag är nog inte det främsta problemet utbildningstiden för HV befäl och huruvida de är B-lagsfänrikar, utan att avtalsuppfyllnaden är så låg (ca 65-70%) och att det är för många tomma befattningar. Det behövs fyllas på med soldater och det behövs fyllas på med soldater som kommer på övningarna.
Jag tror inte på att sätta nya RO som befäl i HV, eftersom kulturen krockar. Däremot skulle FM kunna skapa en RO-utbildning för Hemvärnssoldater – om målsättningen är att HV ska bli bättre? Idag ska det ju skapas lokalförsvarsförband och HV kommer inte utvecklas till strid som huvuduppgift. Istället är det nog mer framkomligt att HV får 30 dagars pliktdygn med dagpenning + utbildningsbidrag 1000 kr/dygn. Då hade motivationen ökat och vi hade blivit än mer välutbildade. Istället för ”ska du iväg nu igen?” hade det kanske låtit ”Älskling jag drar iväg på HV-utbildning nästa vecka. – Ja vad bra, då kan vi ju lägga undan de pengarna till en bra semester”. Ökar utbildningskraven behöver morötterna bli fler och större.
Hej
Alltid bra med drivna individer som vill framåt.
Att du hittat en bugg i systemet är ju bra men bara en av många kan jag informera om.
Första reflektionen kring ditt inlägg är att din åtgärd kommer långt ner i prioriteringslistan gällande Hemvärnet. Tror att denna åtgärd kommer vara dyr, dålig och ge sämre operativ effekt jämfört med andra åtgärder.
Att istället utöka antalet avtalsdagar från 8 till sexton per år skulle enligt mig troligen ge en större förmåga. Tänk vilken utveckling på alla befattningar. Då kommer vi ändå ligga lågt jämfört med Britterna och Jänkarna, väldigt lågt. Problemet är idag att för få procent fullgör sina avtalsdagar. En bättre åtgärd skulle vara att reformera ersättningssystemet. Om denna uppgift stämmer att befattningspengen senast ändrades 2011 så har vi ju en betydande inflation sedan dess. Då kanske man skulle ändra den? Sedan pratade jag med en driven hemvärnssoldat relativt nyligen och denne hade kommit på ju mer aktiv han var med frivilliga utbildningar ju lägre ersättning fick han då SGI:n sjönk, det extra tråkiga i detta fall är att denna individ befinner sig i situation med barn där SGI nyttjas i fler fall. Detta borde ses över igår enligt mig och ändras snarast.
De få plutonchefer jag träffat i hemvärnet har gedigen kunskap samt erfarenhet som i vissa fall överstiger en nybakad fänrik. Gedigen erfarenhet inom försvarsmakten, hemvärnet, civilt i form av utbildningar, utlandsmissioner och ett större frivilligt engagemang än reservofficerare jag mött.
Jag tror också att plikta in reservofficerare idag skulle ge en kulturkrock som inte skulle gynna utvecklingen. I dag behövs rader tillsättas och inte minskas.
En annan sak man skulle försöka prioritera är att alla stridande chefer samt soldater har fyskrav. Idag finns inte det då Hemvärnet bygger på frivillighet. Att införa detta hade signalerat vikten av god fysisk förmåga och att drivit utvecklingen i rätt riktning.
Innan du blir arg av bara farten vill jag avsluta med att din reflektion är adekvat och att jag också välkomnar alla satsningar på Hemvärnet. Dina givna förslag är bra men idag finns det viktigare utmaningar som bör ses över före för att ge större effekt på kort och lång sikt. Mer utbildning är välkommet både för chefer och soldater men anslagen bör prioriteras efter bästa förmåga.
Bra tanke, följts upp av fler läsvärda artiklar. Dock håller jag med andra som kommenterat: problemet är inte ett B-lag officerare i Hemvärnet utan att ersättningsnivån (vpl/kadett/Hv) och rätt till ledighet för totalförsvars utbildning behöver ses över. Rätt till studieledighet är inte oinskränkt, utan start kan skjutas upp av arbetsgivaren.
Tänk på att det finns fyra stridskrafter inom Försvarsmakten: Armé, Marin, Flygvapen och Hemvärn. Dessa fyra stridskrafters officerare delar inte samma vardag ute i terrängen. Ej heller samma karriärsmöjligheter (jämför https://militardebatt.com/2025/03/29/flygvapnets-rakmacka/).
Så en fänrik är en fänrik, en fänriks jämlike.
Artikeln lyfter fram en viktig och komplex fråga om ledarskap och utbildning inom Hemvärnet, och jag delar uppfattningen att reservofficerare (RO) är bäst lämpade att leda hemvärnsplutoner. Argumenten som framförs belyser tydligt de utmaningar som Hemvärnet står inför, särskilt när det gäller att säkerställa att plutonchefer har den kompetens och erfarenhet som krävs för att leda i krävande och oförutsägbara situationer.
Det är svårt att bortse från den stora skillnaden i utbildningslängd mellan en hemvärnsfänrik och en reservofficer. Även om en längre utbildning inte automatiskt garanterar bättre ledarskap, ökar den sannolikheten för att cheferna är bättre rustade att hantera de komplexa uppgifter som en hemvärnsplutonchef ställs inför. Som artikeln påpekar är Hemvärnets uppgifter långt ifrån enkla, och i en krigssituation kan de bli lika krävande som för reguljära förband. Att då förvänta sig att en hemvärnsfänrik ska prestera på samma nivå som en arméfänrik, utan motsvarande utbildning, är orimligt.
Att åter krigsplacera reservofficerare i Hemvärnet framstår som en logisk lösning. Dessa individer har redan genomgått en gedigen utbildning och har en grundläggande förståelse för militärt ledarskap och taktik. Genom att integrera RO i Hemvärnet kan organisationen dra nytta av deras kompetens och samtidigt avlasta befintliga strukturer, vilket skapar utrymme för att höja utbildningsnivån för hemvärnsfänrikar.
Ett annat intressant förslag är att samköra delar av officersutbildningen mellan Hemvärnet och övriga Försvarsmakten. Detta skulle inte bara höja kompetensen hos hemvärnsfänrikar, utan också bidra till en mer enhetlig syn på graden och dess innebörd. Det skulle minska risken för missförstånd och stärka förtroendet för Hemvärnets ledarskap, både internt och externt.
Slutligen är det avgörande att Hemvärnet får de bästa möjliga cheferna, inte bara för att möta dagens krav, utan också för att bygga en organisation som är redo att hantera framtidens utmaningar. Att stärka kopplingen mellan Hemvärnet och reservofficerare är ett steg i rätt riktning för att säkerställa att våra hemvärnsplutoner leds av de mest kvalificerade individerna.