Av överstelöjtnant Thomas Vrenngård

I början av augusti reste jag med finansiellt stöd från Friedländerska fonden till Kalifornien och besökte under tre dagar Marine Corps Air Ground Combat Center. Syftet var att observera hur de använder små drönare på plutons-, kompani-och bataljonsnivå. Jag observerade tre olika kompaniers anfall i stadsmiljö, utan större inverkan från bataljonsnivån. 

Det går förstås inte att dra alltför stora växlar på vad jag upplevde, men det kan ändock tjäna som empiri för fortsatt utveckling av UAS-nyttjandet i Sverige – då jag inte hört eller läst att en liknande resa gjorts tidigare. Jag tjänstgör sedan ett antal (för många?) år som militär lärare på Försvarshögskolan och är därför inte insatt i alla utvecklingsprojekt som sker eller beslut som fattats, så ha överseende om jag skriver om saker som redan avhandlats och implementerats eller förkastats.

Föreliggande inlägg är en ”tvättad” version av den reserapport jag skrev efter besöket. Det jag rensat bort är relaterat till USMC stridsteknik och vissa tekniska lösningar som ännu ej är offentliga. Mina observationer fick mig att komma med niorekommendationer, varav de fyra viktigaste listas här nedan.

 – Upprätta en svensk Blue UAS-lista

– Anskaffa omgående FPV-drönare att öva med och mot (The Orb!)

– Öva mer – stäng luftrummet över våra övningsfält

– Sätt samman en arbetsgrupp och besök officiellt U.S. Army National Training Centre

Bakgrund

Idén till denna resa kläcktes i mars/april 2022 då jag på Youtube såg ett reportage som följde ett ukrainskt förband medan de återtog en by utanför Kiev. Videon visade hur en chef (oklar nivå) stod böjd över en skärm där en UAV-operatör (drönarpilot) visade honom något. Då jag tjänstgör som militär lärare vid Försvarshögskolans (FHS) Institution för ledarskap och ledning (ILL) tänkte jag direkt ”jaha, här står han och glor på en skärm i stället för att leda sina mannar!?”. Lite mer utvecklat kan tankarna sammanfattas som:

1. Vilket förtroende får soldaterna för en chef som tittar på en skärm, snarare än att dela soldaternas fara?

2. Hur benägna är underordnade chefer och soldater att anfalla ”över kullen” då de vet att förbandet har egna UAV, men väljer att inte använda dessa för att ”vinna kampen om tiden”?

Jag kontaktade kollegor på Markstridsskolan (MSS) i Skövde och fick klart för mig att det under det kommande året skulle genomföras försök med UAS på mekaniserade förband, men också att dessa försök inte föregåtts av något studiebesök i utlandet.

Jag valde då att söka ekonomiska medel från Stiftelsen Herman Friedländers militärstipendium och fick ansökan beviljad för ett besök under 2023. Mitt tänkta besöksobjekt var Marine Corps Air Ground Combat Center (MCAGCC) i Twentynine Palms (Kalifornien). Valet av denna plats byggde dels på att jag varit där tidigare och har en grundförståelse för vad de gör där, dels på att jag sedan mitt senaste besök 2008 hade kontakter som kunde underlätta att få besöket godkänt från besökarnas sida. MCAGCC är Marinkårens motsvarighet till MSS; det är också deras motsvarighet till den mera allmänt kända U.S. Army National Training Center (NTC), även den förlagd till Kalifornien (Fort Irwin).

Tyvärr ändrade MCAGCC sitt övningsschema med tämligen kort varsel och jag nödgades att ställa in resan som var tänkt till augusti 2023. Jag sände in en ny ansökan som beviljades och genomförde studiebesöket i augusti 2024.

I närtid har svenska Markstridsskolan (MSS) släppt en rapport om användning av UAV vid svenska mekaniserade förband, efter att ha genomfört stridstekniska och taktiska försök. Den rapporten finns tillgänglig i Försvarsmaktens IT-system för militär personal, och i denna artikel kommer jag att referera till den. Artikeln står och faller dock inte med att läsaren har tillgång Illman MSS rapport.

Besöket

Det syfte jag angav i min ansökan till såväl stipendiet som USMC var önskan att observera hur USMC använder UAS i infanteristriden på plutons-, kompani- och bataljonsnivå. Detta uppfylldes delvis, då de tre dagar de kunde ta emot mig genomfördes endast kompaniövningar utan inblandning från bataljonsledningen.

Bataljonens skyttekompanier roterade i ett stationssystem som bl.a. innefattade anfall i bebyggelse och försvar i bebyggelse. Dessa moment genomfördes på Range 220, vilket är en MOUT-anläggning som sträcker sig över ca 1350 x 1000 meter.  Momenten understöddes av simulatorer av samma typ som i Sverige och mot en tänkande B-styrka med en styrka på reducerad pluton.

Range 220 byggdes under ”counterinsurgency-eran” och är byggd som en stad ser ut i flertalet ”tredje världen-länder”. Staden är omgiven av ett antal FOB (Forward Operating Base) och COP (Combat Outpost) dit övande förband förläggs mellan momenten.

Vid anfallsstriden understöddes aktuellt kompani av en pluton med Amphibious Combat Vehicles (ACV). Bakgrunden till detta är att marinkåren är ”äkta” Light Infantry och saknar egentlig egen transportförmåga. En pluton ACV kan ”lyfta” ett helt skyttekompani.

Vid dessa övningsmoment följs övande kompani av en mängd stridsdomare/förbands-instruktörer vilka benämns Coyotes. Det är ca tre Coyotes per pluton och alla understödjande funktioner har minst en Coyote. Varje UAS följdes av en Coyote. Kompaniövningsledaren höll samband med B-sidan och såg till att det blev en lämplig svårighetsgrad.

Då syftet med mitt besök var UAS såg jag till att hålla mig nära de platser där operatörerna uppehöll sig, vilket oftast var med eller nära kompaniets eldledningsgrupp (mer om detta senare i rapporten). Den bataljon vars kompanier jag följde var inte rikt utrustad med UAS. På bataljonsnivå fanns FixedWing (FW) UAV i form av Puma hos bataljonsledningen och vid granatkastarplutonen. På kompaninivån fanns Rotary Wing (RW) UAV i form av olika quadcopters. Skytteplutonerna hade inga egna UAV. Vid de kompanianfall jag observerade understöddes anfallande kompani av bataljonens UAV och en dag även av en MQ-9 Reaper (vilket inte finns på bataljonsnivå). Utöver detta understöddes kompanierna av experimentella prototyper som flögs av SUAS Strike Teams. Eldledningsgruppen kunde med stöd av sin JTAC (Joint Terminal Air Controller) kalla in direktunderstödjande flyg. I luften fanns antingen AH-1Z Viper attackhelikopter eller T-6B propellerflygplan som symboliserade flygplan för markattack.

SUAS Strike Teams var grupper av soldater som fått särskild utbildning på UAV-prototyper. De tjänstgjorde hos MCAGCC på tidsbegränsade kommenderingar, vanligen i slutet av sin kontraktsperiod och leddes av en särskilt utsedd Coyote.

Reserapporten

Här måste jag åter tydliggöra att jag inte varit med i MSS försöksverksamhet och även att jag varit placerad på Försvarshögskolan i flera år – jag är helt enkelt inte insatt i allt som hänt, händer eller är planerat att hända. Alltså – varning för insparkning av öppna dörrar – ta rapporten/observationerna/rekommendationerna för vad de är och bortse från det som träffar fel av olika anledningar!

En annan omständighet att ha med i bakhuvudet är att jag bara såg kompaninivån arbeta och det i en väldigt specifik kontext. Man ska också komma ihåg att USMC är light infantry i dess näst intill extrema form och att deras erfarenheter från counterinsurgency parad med i varje fall västkustens förbands fokus på Kina och Silla Havet gör att de medvetet organiserar sig och arbetar decentraliserat.

Resten av detta inlägg är strukturerat med observationer, ”slutsatser” och rekommendationer upphängda på DOTMLPF (doctrine, organization, training, leadership & education, materiel, personnel, facilities) följt av TURVLUS (tillgänglighet, underrättelser, rörlighet, verkan, ledning, uthållighet, skydd) för att avslutas med en kortare diskussion inkluderande en sammanställning utav samtliga rekommendationer.

DOTMLPF

Doctrine

USMC säger själva att de ligger “ljusår” efter armén både avseende utveckling och reglementsskrivande. I oktober 2023 gavs det dock ut en SUAS-manual. Den är belagd med sådan sekretess att jag inte kunde få den i handen, men jag har senare via marinattachén i Washington D.C. fått den och överlämnat till representanter på MSS, SSS och LSS.

Organization

Bataljonen jag såg agera hade inte mängder av egna UAS. De hade Puma FW UAS (Group 2) på bataljonsnivå, men vem mer än granatkastarplutonen som flög dessa vet jag inte. De hade RW quadcopters av olika typer (men Group 1) på kompaninivån. Plutonerna hade inte egna UAS. Det sades mig att andra bataljoner som genomfört dessa övningsmoment haft fler egna UAS och då även på plutonsnivån. 

Training

Just MCAGCC är lyckligt lottade så till vida att de har en ständig luftrumsbegränsning lagd över sitt övnings- och skjutfält. Den är lagd på hög höjd, så viss civil långdistanstrafik kan passera över. Under gränsen är det motsvarigheten till ”Övnings- och skjutfältsdetaljens” luftrumsavdelning som äger luften. Fältet är sektionerat. Det innebar att till övningen på Range 220 medföljde ett automatiskt luftrum. Upp till en viss höjd var det fri flygning för UAS. Det fanns en särskilt avdelad Coyote som bevakade luftrumssamordningen ”fredsmässigt”. Inom övad bataljon fanns en Air Officer i bataljonsstaben, som var den som satte de interna gränserna. Därefter var det JTAC på respektive kompani som koordinerade luftrörelserna.

Luftrumssamordning löstes genom att separera:

1. I höjd (t.ex. UAV under 100 m och FW/RW däröver).

2. I sida (t.ex. inga UAV flyger söder om ”stadion”).

3. I tid (t.ex. att alla UAV landar och är på marken mellan kl X och kl Y).

4. En kombination beroende på verksamheten.

Alternativ 3 används så sällan som möjligt. Medan jag var där hände det en gång och det var när en soldat på en annan övningsplats kollapsat i värmeslag och sjuktransporthelikopter sänts ut. Då ställdes all verksamhet på hela fältet! Alla skjutningar fick ”eld upphör”, alla fordonstransporter stannades och alla UAV landades. Anledningen till detta var att a) sjuktransporthelikoptern var kontrakterad och alltså inte en USMC-helikopter som kunde luftrumssamordnas ”taktiskt” och att b) den enda transportresursen då var insatt och att det inte fanns någon annan som kunde hantera eventuellt nya händelser (trafikolycka, vådaskott, etc.).

Rekommendation: Att vi i högre grad stänger även luftrummet upp till en viss höjd även på våra övningsfält (alltså inte bara skjutfälten) för att möjliggöra en naturlig integration av UAS vid våra övningar. Det behöver inledningsvis inte vara att blå sida alltid är utrustad med UAS, men vi borde alltid ha en motståndare som har UAS. I det mest reducerade alternativet borde detta vara en FBI som flyger.

Leadership and Education

Just ledarskap, som ju var min huvudsakliga anledning till att genomföra resan, var tyvärr något som jag inte fick någon större inblick i. Truppförande chefer hade fullt upp att planera, förbereda, genomföra och utvärdera sina stridsmoment och var inte gripbara för diskussioner. Samma sak på NCO- och soldatnivån. 

Avseende utbildning fokuserade jag på UAV- operatörernas specifika utbildning. Jag fick ingen inblick i vilken information officersaspiranter får under sin grundutbildning.

USMC skiktar operatörsutbildningen huvudsakligen i två nivåer. Dels de som ska flyga Group 2 UAS (vanligen FW på lite högre höjder och med högre krav på luftrumssamordning); dels de som ska flyga Group 1 SUAS (vanligen quadrocopter under 400 m flyghöjd). De som ska flyga Group 2 genomgår en längre utbildning och ska ha Military Occupation Specialty7316 Small UAS Operator. De som ska flyga Group 1 kan vara ”vem som helst” och de genomgår en kortare utbildning. Jag passade på att fråga en av ordinarie UAV-operatörer vid ett av kompanierna och han beskrev sin Group 1-utbildning som ca en vecka. En till två dagar grundläggande säkerhetsbestämmelser och luftrumssamordning (datorstödd distansutbildning), två dagar enklare manövrering med drönare, två dagar med nattflygningar och planering och genomförande av flygning för att avslutas med två dagars ”examination” – där han fick spaningsuppdrag och sen självständigt fick planera, flyga och återrapportera. Efter detta var han kvalificerad att flyga (när kompaniet hade tillgång till luftrummet). Soldaten i fråga togs från en av plutonerna.

Detta kan kontrasteras mot de mera omfattande utbildningskrav som framförs i MSS-rapporten. Det som i rapporten skrivs om samlad RPAS-utbildning vid K 3 synes rimlig och rimmar väl med hur USMC gör med sina Group 2-operatörer. Att det skulle kräva 160 h att flyga Group 1 kan däremot ifrågasättas, givet USMC erfarenheter. Sen ”beror det på” förstås – kommer UAV-förare att vara en egen befattning eller en tillikabefattning? Om det är en egen befattning torde det vara klokt att harmonisera utbildningstiden med krigsförbandets övriga befattningsutbildningar. Om det är en tillikabefattning kanske vi får bita i det sura äpplet och acceptera något lägre kvalitet på förarna (och mera efterlikna USMC:s hållning).

Rekommendation: Överväg att låta UAV-förare ha en kortare utbildning än vad som förs fram i MSS rapport.

Materiel

Teknikutvecklingen rör sig framåt i en rasande fart och traditionella anskaffningsmetoder och –organisationer hinner inte med. Att hålla fast vid ”det gamla” riskerar att nyanskaffade materielsystem är förlegade redan innan de tillverkats, än mer så när de anländer till användarna. Inom aktuellt materielområde hanterar USA detta genom att anskaffa i två olika spår. Det ena är det traditionella med idé, försök, tillverkning, anskaffning och tilldelning. Det andra är vad de kallar Blue UAS. Blue UAS ser till att det finns en lista av godkända (såväl säkerhetsmässigt som ”rådighet” över tillverkningsprocessen, m.a.o. att produkterna inte innehåller komponenter från Kina e.d.). För att göra en svensk liknelse finns det alltså en lista med UAS vilka har Beslut Om Användning (BOA), men de tilldelas inte förbanden inom ramen för materielprocessen. Förbanden kan köpa in dessa UAS och öva med dem, för att på så vis hålla sig á jour med teknikutvecklingen och även utveckla sin taktik/stridsteknik utan att vänta på att anskaffningsprocessen ska hinna i kapp.

För att vara övertydlig:

1. Traditionell anskaffning = tilldelning via förbandens officiella utrustningslista.

2. Blue UAS = en lista med BOA:de UAS som förbanden kan köpa in för egna pengar.

Rekommendation: Upprätta en svensk Blue UAS-motsvarighet och BOA ett flertal UAS som förbanden kan köpa in och öva med i närtid. Se dessa som en förbrukningsvara, alltså inget som det behöver upprättas vidmakthållandeplaner e.d. för.

Något som imponerade på mig var det nära samarbetet mellan krigsförbanden, utvecklingsenheterna och industrin. Jag fick några timmars förevisning av de prototyper utvecklingsenheterna/industrin testar under fältförhållanden. De är med vid samtliga övningstillfällen på MCAGCC under året. De integrerar sig med krigsförbanden som understödjande enheter. Antingen bemannar de själva prototyperna eller så arbetar de enligt metoden jag tidigare benämnt SUAS Strike Teams (SST). De SST jag observerade flög minst fyra olika UAV som inte fanns på utrustningslistor eller var med på Blue UAS-listan. En svensk motsvarighet vore om exempelvis om MSS Utvecklingsavdelning tillsammans med FOI (och FMV?) understödde en bataljon ur P 7 genom att integrera smågrupper av särskilt avdelade GSS/K som fått utbildning på COTS/MOTS UAS som modifierats av FOI. It is a marriage made in Heaven!

En variant av ovanstående (FM, FMV, FOI & SAAB) verkar ha använts under 2024 på värnpliktiga vid I 13.

Rekommendation: Använd anställda soldater för att testa nya idéer och låt utvecklingsenheter och FOI (och FMV) arbeta närmre avnämarna och oftare.

En av de viktigare prototyperna (tycker jag) och som jag fick tillåtelse att skriva om (dock inte fotografera) är den som kallades ”The Orb”. Ett försök till beskrivning är att det är en liten UAV vilken de byggt kring en genomgående axel. Ändarna av denna axel var startpunkten för ett nät av 4-vägsleder/länkar vilka tillsammans med små plaststag skapade en skyddssfär kring själva UAV:n. Axeln, länkarna och stagen var av plast och vägde inte alls mycket. Huvuddelen av själva sfären var….luft. Denna prototyp kunde flyga in i väggar, råka slå i marken etc. utan att ta skada, den bara studsade vidare. The Orb flögs som en FPV; m.a.o. satt/stod operatören och tittade genom ett par små Virtual Reality Goggles och styrde med en liten handkontroll à la Xbox/Playstation.

Bilden ovan visar en av flera olika modeller av leksaksdrönare som till del liknar The Orb. En utvecklingsenhet tillverkade The Orb i olika storlekar för olika ändamål. De mindre modellerna var till för att simulera de FPV-drönare vi dagligdags ser på filmsnuttar från Ukraina – de som flyger in i materiel, fordon och soldater och exploderar. De hade även större modeller som kunde släppa tennis-bollar eller vattenballonger för att simulera den typ av drönare som släpper granater. De har flugit The Orb i svärmar om upp till 50 drönare från en enda handkontroll.

Jag uppfattade The Orb som en helt fantastisk prototyp och ser tre omedelbara användningsområden:

1. Flygutbildning för drönarpiloter. Såväl FPV- som vanliga quadcopters. F.f.a. attackdrönare kan bli dyrt att utbilda på, då det kommer att innebära en hel del krascher. Med The Orb kan du misslyckas kapitalt hur många gånger som helst; The Orb bara studsar.

2. Som attackdrönare angripa och flyga in i fordon (alltså träffa dem, inte nödvändigtvis in genom rutan). Fordonet tar ingen skada; The Orb tar ingen skada.

3. Som attackdrönare angripa och flyga in i enskilda personer. The Orb tar ingen skada; det räcker med att inblandad personal har skyddsglasögon (och det har vi ju ändå alltid vid stridsövningar) så tar de ingen (fysisk) skada.

Med The Orb kan du öva att ha tillgång till attackdrönare och du kan öva att fienden har tillgång till dem – allt detta utan risk för skador. Jag såg filminspelningar från när de jagade enskilda soldater inne i ett hus och slutligen flög in i dem. Mer om The Orb i avsnittet om Verkan i TURVLUS.

Rekommendation: Uppdra omgående till FOI (?) att skyndsamt ta fram och producera en svensk Orb för erfarenhetsuppbyggnad kring att använda och skydda sig mot attackdrönare.

Ovanstående beskrivning av marinkårens utvecklings- och anskaffningsprocess rimmar väl med det arméchefen fört fram i blogginlägg hos Krigsvetenskapsakademien och som där kallas prototypkrigföring. Blue UAS och integrationen mellan utvecklare och användare är konkreta exempel på hur detta blogginlägg kan operationaliseras och användas!

Personnel

Intet utöver det som skrevs under rubriken Ledarskap och utbildning.

Facilities

Som tidigare nämnts är Range 220 ca fem gånger större än SPÅNG, men inte alls lika ”perfekt”. Tillgången till fönster och dörrar är mindre. USMC var lite ”snåla” när de köpte simulatorutrustningar från SAAB, så de kan bara instrumentera ca 15 byggnader. Under de stridsmoment jag bevittnade användes inte de extra ”effekter” (rök/ljus/ljud) som jag sett STA MOUT använda i SPÅNG. 

Ett hörn av Range 220 är byggt så att det påvisar stridsmiljön efter det att flygunderstöd eller indirekt eld träffat staden. De svårigheter som följer med förstörd infrastruktur är något som lyfts i en rapport från RUSI som beskriver Israels erfarenheter från Gaza. Rent konkret svårigheterna med att ta fram tydliga utgångspunkter i terrängen och även hur gränser mellan förband är svåra att upprätthålla visuellt.

Med tanke på hur städer ser ut där Ryssland strider borde detta vara något som i hög grad återspeglas i svenska MOUT-anläggningar.

Rekommendation: Bygg ut svenska MOUT-anläggningar med förstörd infrastruktur.

TURVLUS

Tillgänglighet

USA har ett fullt ut anställt försvar med alla de friktioner det innebär avseende rekrytering, personaluppfyllnad och -omsättning. Än så länge verkar positionerna för UAS-operatörer inte vara de första som förbanden ser till att fylla. Men, när det ska övas inser de nyttan av UAS och ser till att snabbutbilda operatörer.

Även i USA är materielprocessen ”seg”. Blue UAS är ett sätt att minska de negativa effekterna av detta. Det är bättre att öva med en icke-perfekt UAS än att vänta på att maskineriets kvarnar ska mala och det tilldelas materiel!

Det innebär i sin tur att de UAS förbanden hade var en blandning av ”reglementerad utrustning” och inköpta Blue UAS. Blue UAS hade begränsad mängd ersättningsmateriel och reservdelar. I sig ser jag inget konstigt med detta då min uppfattning är att erfarenheterna från Ukraina visar att små UAS (quadcopters) har kort livslängd och är att se som förbrukningsvara.

Underrättelser

Nu observerade jag bara kompaniers strid och dessa var knappt att se som i bataljons ram. Kompanierna använde sina egna quadcopters och bataljonens tillförda Puma för att spana på djupet i anfallsmålet innan striden påbörjades. Syftet med detta var att lokalisera (och bekämpa) fiendens granatkastare, vilket var ett kriterium för att ens påbörja anfallsrörelsen. Under själva anfallsstriden fanns över tiden mer än en UAV i luften som observerade minst ett kvarter bort från egen trupp. Detta innebar att de förstärkningar i form av fordon som fienden fick alltid upptäcktes innan de nådde fram till den blå sidans främsta enheter. I de flesta fall lyckades anfallande kompani med direktunderstödjande flyg slå ut fordonen innan dessa kunde nå verkan mot kompaniet.

Nyttan av egen UAV i luften kan inte nog betonas i aktuell stridsmiljö (stadsbebyggelse), som ju annars karakteriseras av korta upptäckts- och stridsavstånd.

Rörlighet

Avseende UAV:ernas påverkan på förbandens rörlighet tar jag inte upp det här, då det säger för mycket om deras stridsteknik.

Avseende rörlighet för själva UAV frågade jag kring deras erfarenheter i olika miljöer. Här tror jag att deras svar inte levererar något som inte redan är känt i Sverige. USMC har en ”vinterenhet” (Mountain Warfare Training Center i Bridgeport, Kalifornien) och erfarenheter därifrån är att batteritiden (och därmed räckvidden) halveras i kyla, små drönare har svårt att uppnå lyfteffekt på hög höjd samt att vind och regn/snö påverkar rejält. Det blåser ofta på MWTC och de har störtat med i stort sett alla UAV-typer de har tillgång till däruppe.

Verkan

Stadsmiljön, med dess korta upptäckts- och stridsavstånd, tenderar också att resultera i att eventuell indirekt eld (eller CAS) hamnar på fel sida om beräknat säkerhetsavstånd. I denna miljö visade FPV-attackdrönare verkligen sitt värde. När en pluton blev nedhållen och inte kunde manövrera, skapa eget direktunderstöd eller få understöd från sidopluton anhöll de om stöd från FPV-drönarna. Plutonen med problem kunde sen på kompainledningsnätet (eller annat nät) “prata in” drönaren till rätt byggnad, rätt våning och rätt fönster. 

Användandet av FPV-drönare gav ett alternativ till indirekt eld, eller GBU (Guided Bomb Unit) från FW eller Hellfirefrån RW; alltså en skalbar bekämpning och därpå graderad förstörelse av den fysiska miljön (husen). 

De quadcopters jag observerade var alla tämligen enkla – förvisso med kvalificerade kameror och IR-kameror, men få av dem var utrustade så att de kunde göra måluttag (koordinater) för indirekt eld eller CAS.,

Infanteriet på både blå och röd sida undvek att gruppera på taken, vilket innebar att jag inte såg några exempel på drönare som flög ut och släppte tennisbollar.

Ledning

Min hypotes (eller förutfattade mening) inför resan till MCAGCC var att cheferna skulle dras till skärmarna (alltså det som UAV-operatören såg) som flugor till sockerdricka. Denna hypotes var helt fel!

De skärmar som chefsskiktet drogs till var snarare ATAK (Android Team Awareness Kit), som utvisade kompaniernas stridsplaner med olika “oleat” (och en detaljerad karta överstaden där den var sektionerad i ett rutnät och där alla strukturer var littererade). Papperskartor fanns och medfördes, men användes mera sällan än ATAK. 

Min observation kring detta är tudelad. Till att börja med, de ATAK som marin-kåristerna använde bygger på att det finns ett GSM-nät att koppla upp sig mot (och även “gömma sig elektromagnetiskt i”), något som kanske inte alls finns i insatsområdet. Dessutom, ATAK kan störas då de aktuella frekvenserna är kända av alla inblandade. Samtida israeliska erfarenheter visar hur det elektromagnetiska spektret tenderar att “fyllas” till den milda grad att de stundvis tvingats stänga ner sitt eget digitala ledningsstödssystem (BMS) och återgå till papperskartor.

En inflytelse som kan tänkas ha påverkat chefsskiktet att inte dras till UAV-skärmarna kan ha varit att ATAK hade den detaljerade kartbilden med rutnät och varje byggnad med enbeteckning (t.ex. U-5). I planeringsskedet hade kompanicheferna angivit intresseområden (Named Areas of Interest – NAI) vilka utgjorde grunden för uppgiftsställningen till egna och stödjande UAS. Detta ledde till att cheferna var fullt tillfreds med att få in rapporter på kompaniledningsnätet av typen “fientlig skyttegrupp med RPG samlas i NAI 5”. Min observation kring detta är att det är mycket möjligt att cheferna varit mera intresserade av UAV-video om de inte hade haft lika lång planerings-/förberedelsetid som i detta övningsmoment. En annan faktor som skulle kunna spela roll är om stödfunktionerna inte hunnit skapa lika detaljerade kartor som fanns över just denna ”stad”, något som jag har svårt att se hur det ska hinnas med i en anfallsstrid (men det kanske är något AI kan understödja med). 

Ett annat talande exempel på hur liten vikt som lades vid videofeeds var när det anfallande kompaniet inte hade understöd från bataljonens Puma, utan istället hade tillgång till en MQ-9 Reaper (från högre hierarkisk nivå) som på hög höjd cirklade över staden. Jag frågade den Coyote som följde eldledningsgruppen om dess Joint Terminal Air Controller (JTAC) kunde ta emot video av vad UAV:n såg? Han kontrollerade och återkom med beskedet att JTAC skulle kunnat ta emot video om han hade haft med sig rätt “pryl”. Det faktum att han inte ens bemödat sig att ta med denna materiel till övningen indikerar att han var nöjd med att få sig till del vad Reaper såg i form av talkommunikation med piloten. 

Uthållighet

Group 1 quadcopter UAV:er är batterislukande med kort räckvidd och kräver täta batteribyten, vilket i sin tur kräver batteriladdningsförmåga om man inte har med sig mängder av batterier. Jag frågade en av kompaniernas UAV-operatörer vilket stöd han hade avseende detta. Han svarade att han normalt sett själv laddade sina batterier. Förstahandsalternativet var att koppla in laddaren i ett eluttag i ett hus, men när sådana inte fanns tillgängliga kopplade han in laddaren i något fordons 12V-uttag. Här är min observation att givet mängden “prylar” (ATAK, mörkerhjälmedel, radioapparater, etc.) som är i bruk vid dagens förband kommer det troligen att bli kö vid fordonen för att kunna ladda. En lösning på detta visades av understödjande SUAS Strike Teams som hade med sig stora power banks som användes för att kunna ladda på uppehållsplatsen. Det satt mer eller mindre hela tiden en soldat och växlade batteri vid powerbank. Dessa power banks kunde sedan fyllas upp via solpaneler (det självklara valet i Twentynine Palms) eller via elnätet eller via ett fordon. Den modell som jag såg användas var en vanlig civil power bank, ruggad för friluftsbruk. 

Rekommendation: Om vi inte redan har sådana bör FM omgående köpa in stora power banks till de förband som övar med UAS (kanske via en svensk Blue UAS-funktion).

Skydd

Genom att ständigt ha UAV i luften med observation över stridsfältet ökade blå sidas lägesuppfattning och de fick alltid några minuters extra förvarning när röd sida introducerade nya förmågor in i staden. 

Blå sida var emellertid också under röd sidas (UAV-)observation huvuddelen av tiden – oftast utan att vara medvetna om detta faktum. Min upplevelse är att det är näst intill omöjligt att upptäcka fientlig drönaraktivitet med blotta ögat/örat. Det finns ett kritiskt behov av att upptäcka fientliga UAS, utan att själv se ut som en blinkande julgran i EMS. En utvecklingsenhet testade ett sådant system under dessa övningsmoment, men det är inget jag kan skriva om.

Som tidigare nämnts är det trångt i EMS och dedikerad EW-ansträngning behövs för att upptäcka fientliga UAS och eventuellt kunna störa dem. Utöver detta behöver UAV-operatörer stöd med egen frekvensplanering för att 1) inte störas ut av egen störning, 2) separera egna UAV-styrsignaler från sina kollegor och 3) taktisera mot fientlig störning.

Diskussion

Innebär möjligheten att ta en titt ”på andra sidan kullen” döden för uppdragstaktik och manövern? Det kan jag förstås inte säga något om efter detta korta besök, men jag passade på att fråga en rutinerad Coyote som mentorerade kompanicheferna (och som var med redan innan dess att UAS började användas på bredden) om han uppfattade att momenten gick långsammare? Svaret var försiktigt jakande. Nu är det förvisso så att man inte alltid kan se över kullen med UAS t.ex. p.g.a. väderförhållanden eller fientlig telekrigföring, men den tanke jag hade när jag inspirerades till besöket, hur underlydande ser på chefer som väljer att inte flyga före anfall, kvarstår. Denna skulle med fördel kunna undersökas strukturerat av någon till några forskare vid FHS eller FOI.

UAS är ett faktum på dagens stridsfält och kampen mellan verkan och motverkan är intensiv där viss materiel, frekvensnyttjande eller taktik kan vara ineffektiva inom två veckor. Vi behöver öva med och mot UAS hela tiden. Även om teknikutvecklingen pågår i rasande fart ligger den hela tiden efter. Traditionell materielanskaffning och lagerhållning lägger en hämsko på vår verksamhet. Jag tror på Blue UAS-metoden för att kunna öva på bredden medan forskning och industri får upp farten. MSS tydliggör problematiken och RUSI framhåller behovet av att industrin får upp volymerna, och att UAS byggs modulärt så att delar kan moderniseras utan att ta fram en helt ny produkt. Här behöver vi nog gå samman med andra nationer för att uppnå kostnadseffektivitet. Medan vi väntar behöver vi dock öva!

Det jag kunde observera var motoriserat skyttekompanis anfallsstrid i stadsmiljö utan direkt inblandning från bataljonsnivån. USMC har inte längre stridsvagnar och de har inga riktiga stridsfordon (ACV är som en Pansarterrängbil 360).

Rekommendation: Sätt samman en arbetsgrupp och besök officiellt U.S. Army National Training Centre (NTC) på Fort Irwin i Kalifornien. Marinkåren säger själva att armén ligger långt före dem i drönartaktik och på NTC övar de med strv/psk. Ett officiellt besök kan föregås av tidigare insända frågor på ett sätt som jag inte kunde inom ramen för en stipendieresa.

Färska studier från RUSI och ISW framhåller telekrig som viktigt. Det gäller såväl Israels erfarenheter mot Hamas och Hezbollah som utvärderingar av den ukrainska sommaroffensiven 2023 och framåtblickande analyser. EMS är avgörande och f.n. allt mera fyllt. Watling et al. framhåller vikten av att både manöverförbanden och ”signalisterna” utbildas och integreras för att uppnå effekt. Ryska förband upplever sig vara för centralstyrda inom telekrig. Här upplever jag från utsidan av FM en spänning mellan viljan att centralisera telekrigsförmågan på högre hierarkiska nivåer och att pressa den nedåt. Jag tror att vi behöver en dedikerad förmåga på bataljonsnivå för att 1) taktisera i EMS, 2) inte bli ett enkelt mål för fientlig störning eller 3) undvika att störa ut oss själva. Förmågan kan vara enstaka stabsofficer och att resurser (förband och materiel) tillförs från brigadnivån vid behov (i kraftsamlingsriktning e.d.). Detta leder mig till en avslutande rekommendation.

Rekommendation: Upprätta EW-förmåga på bataljonsnivå.

Sammanställning av rekommendationer, utan inbördes prioritetsordning

• Att vi i högre grad stänger luftrummet även på våra övningsfält.

• Överväg att låta UAV-förare ha en kortare utbildning.

• Upprätta en svensk Blue UAS-motsvarighet och BOA ett flertal UAS.

• Låt utvecklingsenheter och FOI (FMV) arbeta närmre krigsförbanden och oftare.

• Ta fram och producera en svensk Orb.

• Bygg ut svenska MOUT-anläggningar med förstörd infrastruktur.

• Köp in power banks för laddning av batterier som en interimslösning för att flyga Blue UAS.

• Sätt samman en arbetsgrupp och besök officiellt NTC.

• Upprätta EW-förmåga på bataljonsnivå.

---

Referenser:

Arméstaben. (2024). Arméns taktiska koncept (FM2024-16671:2, 2024-06-26). Försvarsmakten.

Bronk, J. & Watling, J. (2024). Mass Precision Strike: Designing UAV Complexes for Land Forces. Royal United Services Institute (RUSI). https://static.rusi.org/mass-precision-strike-final.pdf

Defense Innovation Unit. (2024). Blue UAS. Department of Defense. https://www.diu.mil/blue-uas

Kagan, F.W. & Kagan, K. (2024). Ukraine and the Problem of Restoring Maneuver in Contemporary War. Institute for the Study of War (ISW). https://understandingwar.org/sites/default/files/Ukraine%20and%20the%20Problem%20of%20Restoring%20Maneuver%20in%20Contemporary%20War_final.pdf

Lindfors, J., Bovet Emanuel, P., Lundberg, J., Reimer, H., Scheynius, F. & Ziegenfeldt, A. (2024). Implementering av ny teknik och taktik – perspektiv på utveckling. Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg. https://kkrva.se/implementering-av-ny-teknik-och-taktik-perspektiv-pa-utveckling/

Markstridsskolan. (2024). MSS Rapport RPAS vid pansarbataljon (FM2024-14971:1, 2024-06-12). Försvarsmakten.

Officerstidningen. (2025). Försvarsmakten och Saab i nytt projekt: Utveckling av autonoma drönarsvärmar. Officersförbundet. https://officerstidningen.se/forsvarsmakten-och-saab-i-nytt-projekt-utveckling-av-autonoma-dronarsvarmar/

System for Award Management. (2024). M67854-24-I-0134 Dismounted Counter small Unmanned Aircraft System (CsUAS).  U.S Government. https://sam.gov/opp/d2b7e08241544efeba486186a75f949a/view

USMC. (2024). MARADMIN 284/24 Clarification of Group 1 and 2 Unmanned Aircraft Systems (UAS) Policy for the Operation of USMC Small UAS (SUAS). USMC. https://www.marines.mil/News/Messages/Messages-Display/Article/3810224/clarification-of-group-1-and-2-unmanned-aircraft-systems-uas-policy-for-the-ope/

USMC. (2023). Marine Corps Reference Publication 3-10.3 Small Unmanned Aircraft System Operation. USMC.

Watling, J., Danylyuk, O.V. & Reynolds, N. (2024). Preliminary Lessons from Ukraine’s Offensive Operations, 2022–23. RUSI. https://static.rusi.org/lessons-learned-ukraine-offensive-2022-23.pdf

Watling, J. & Reynolds, N. (2024). Tactical Lessons from Israel Defense Forces Operations in Gaza, 2023. RUSI. https://static.rusi.org/tactical-lessons-from-idf-gaza-2023.pdf