Av kadett Felix Tuvelid, Logistikskolan

Jag skriver denna artikel för att skapa en diskussion om begreppet erforderlig kompetens – särskilt inom sjukvård, som är mitt specialistområde. Erforderlig kompetens har en viktig roll i Försvarsmakten och kan i vissa fall eliminera onödig byråkrati och effektivisera verksamheten. Men när det gäller sjukvård måste vi vara extra försiktiga. Om fel person får mandat att utbilda soldater i medicinska åtgärder utan tillräcklig kunskap kan konsekvenserna bli katastrofala.

Idag går vi mot en försvarsmedicin utan formella instruktörsutbildningar, där kompetensen att utbilda i stället bedöms på individuell basis genom erforderlig kompetens. Men är detta verkligen en säker och effektiv lösning?

Kvalitetssäkring av instruktörer

När ny personal anländer till en pluton vill jag kunna integrera dem i verksamheten omedelbart. Om instruktörens förmåga enbart bygger på individuell erforderlig kompetens är det svårt att avgöra om deras kunskap är aktuell och tillräcklig. En formell instruktörsutbildning ger tydliga referenser: När genomfördes utbildningen? Är den fortfarande relevant? Behövs en repetitionskurs? Utan ett intyg har jag enbart instruktörens ord på att de är lämpliga att undervisa.

Personer som påstår sig ha kunskaper de egentligen saknar avslöjas ofta snabbt i vår verksamhet. Problemet är att skadan redan kan vara skedd innan det upptäcks. Felaktigt lärda medicinska åtgärder kan vara livsfarliga och riskerar att underminera soldaternas förtroende för organisationen och ledningen. Med erforderlig kompetens blir det individens eget ansvar – tillsammans med dennes chef – att avgöra om instruktören är kvalificerad.

Orimliga förväntningar på chefer

Bedömningen av instruktörer läggs på närmaste chef, ofta en truppofficer. Chef OrgE (regemente, skola, flottilj etc.) kommer knappast kunna granska varje officer eller gruppchef som vill hålla en utbildning.

Hur ska detta fungera om en plutonchef får in en reservofficer och plutonen har behov av fler gruppsjukvårdare? Om reservofficeren själv anmäler att den kan hålla utbildningen ställs plutonchefen inför ett dilemma: Ska den lita på reservofficeren, eller måste utbildningen följas upp för att säkerställa kvaliteten?

Har chefen själv kompetens att bedöma instruktörens förmåga? Innan förtroende har byggts upp faller detta ansvar ofta på en redan högt belastad löjtnant. En instruktörsutbildning från exempelvis Försvarsmedicincentrum (FöMedC) skulle innebära att instruktören är kvalitetssäkrad och har dokumenterad förmåga att undervisa.

Risk att förlora kontrollen

CLS-utbildningen i Sverige är en framgångssaga – den producerar skickliga stridssjukvårdare tack vare att den leds av utbildade instruktörer som följer en standardiserad utbildningsplan. Det gör att en stridssjukvårdare från Skåne kan placeras i Norrland och direkt samarbeta med en kollega från I19 utan problem. De talar samma medicinska språk, följer samma livräddande varv och utför triage enligt samma metod.

Men om erforderlig kompetens blir det enda kravet riskerar vi att förlora denna samordning. På lägre nivåer kan personal som anser sig veta bättre börja skapa egna lösningar och avvika från standarden. Resultatet? Sjukvårdspersonal från olika förband arbetar plötsligt olika. I13 och Lv6 har inte längre en gemensam metod, och den nationella samordningen går förlorad.

En lockande men riskfylld lösning

Jag förstår helt varför förbanden vill använda erforderlig kompetens. Att snabbt kunna utbilda soldater utan att vänta på instruktörskurser låter som en effektiv lösning. Men är det verkligen en förbättring?

Om vi tar bort instruktörsutbildningens kvalitetssäkring riskerar vi att förlora den struktur och standardisering som gör våra sjukvårdsutbildningar så effektiva. En kompromiss kan vara att modernisera och effektivisera instruktörsutbildningar istället för att ta bort dem. Vi behöver säkerställa en balans mellan flexibilitet och kvalitetssäkring, så att utbildningarna förblir både effektiva och tillförlitliga.