Av fanjunkare Kalle Kivi, Livgardet

Kadett Tuvelid driver i sitt skrivande om formell eller erforderlig kompetens en intressant frågeställning. Den är i högsta grad aktuell men denna text handlar inte om att hålla med eller säga emot Tuvelid utan snarare fortsätta resonera och förhoppningsvis provocera.

Vi börjar med två, förhoppningsvis, provocerande uttalanden:

1. Armén har, på systemnivå, slutat med traderat lärande.
2. Våra unga chefer på låg (pluton) nivå har inte tillräckligt med egen kompetens för att avgöra vad som är erforderlig kompetens.

Inget av ovanstående uttalanden är givetvis absoluta, det finns alltid undantag. Men mina påståenden är likväl sanna, hävdar jag oödmjukt efter 16 år i armén och tjänstgöring på fem olika organisationsenheter. 

Tuvelid har rätt i att vi ställer orimliga krav på våra chefer, framförallt när deras skolgång/officersutbildning inte förbereder dem för deras första befattning. Argumentet ”det där ska inte du kunna, det är det du har dina specialistofficerare till” kan vi väl för en gångs skull kasta på historiens soptipp och skämmas för? Det är inte konstigt att den unga skytteplutonchefen inte kan värdera erforderlig kompetens om denne inte själv vet hur ett granatgevär fungerar, vilka åtgärder som ska göras på kulsprutan när kommandot ”Förflyttning!” beordras eller vad som påverkar sannolikhetsvärdet för träff med pansarvärnsvapnen.

Specialistofficeren är nämligen inte automatiskt erfaren eller duktig på sitt jobb för att denne har gått SOU. I allt detta måste du, oavsett om du är officer eller specialistofficer, plutonchef, instruktör eller kompanichef skapa dina egna svar, systemet kommer nämligen endast i få avseenden att, i praktikten, göra det åt dig:

1. Är det tillräckligt bra? Ja, du kommer själv behöva bestämma och argumentera för vad ”tillräckligt” är. Inte bara ”är det här tillräckligt bra” utan ”är det här tillräckligt bra för att vi så fort som möjligt ska kunna gå vidare?”. 
2. Är jag beredd att ta risken? Ja, du kommer själv behöva både identifiera risken, hantera den och argumentera för varför du tog den. Inte bara ”är jag beredd att ta risken som följer av det här beslutet” utan kanske framförallt ”är jag beredd att ta risken om jag inte fattar det här beslutet”.

Försvarsmakten (eller åtminstone armén – jag har ingen till låg insikt i hur det ser ut hos våra bröder och systrar i marinen och flygvapnet) har att svara på samma två frågor. 

Vi är, som organisation, där vi är. Det går att skriva spaltmeter om personalförsörjning, strategiska beslut och arbetsordrar på Försvarsmaktsnivå. Det sitter som tur är åtminstone några kloka människor och gör just det men det förändrar ingenting här och nu. 

Lösningar då? 

Några, kanske, men vi måste nog komma till insikten att risktagningen på truppnivå redan automatiskt är högre nu än för 15 år sedan. Oavsett om vi tycker att det är en bra eller dålig sak. 

Några då, kanske:

1. Kompani/skvadronchefen, sluta ge din kompani/skvadronsfanjunkare uppgifter som låser denne till skrivbordet. Då kan denne agera på uppgiften ”följ upp och handled verksamheten” i ett år (minst) utan att få kompletterande uppgifter. Om denne inte kan det, byt kompani/skvadronsfanjunkare.
2. Gör färre saker, bättre. 
3. Stabsofficer, var inte rädd för vädret eller soldaterna. Ditt skrivbord är ett ok. Ring någon av kompani/skvadroncheferna och erbjud uppföljning av unga befäl. 
4. Organisationsenheterna: Varje mötesminut i onödan är en stöld av arbetstid. Kapa hänsynslöst i pappersexercisen. Sluta vara oroliga.
5. Vägra dumheter. Gör det krigsförbandet bättre? Om nej, skit i det. Du kommer inte få sparken och utskällningar är inte farligt. Förhoppningsvis tvingar du också din chef att argumentera för sina beslut, vilket gör att du i ökad utsträckning får möjlighet att förstå dessa.
6. Den som nu är ansvarig för liknande order: sluta med dårskapen att enskild instruktör ska behöva beställa ammunition i LIFT. Förstår man inte varför, ring mig, jag nås via Försvarsmaktens växel.