Av FV-kollega

I Försvarsmakten ska samma krav gälla för alla officerare, oavsett försvarsgren. Ändå finns det en uppenbar orättvisa mellan armén och flygvapnet när det gäller utbildning och befordran. En löjtnant i armén måste genomgå utbildning för att bli kapten (TAK-A) – i flygvapnet krävs det inte. Detta har skapat en situation där officerare byter från armén till flygvapnet för att slippa gå TAK-A.

Men det här handlar inte bara om en orättvis befordringsgång. Det speglar även ett större problem: flygvapnet har generellt sett för låga krav på sina officerare.

Armén utbildar rätt från början – varför gör inte flygvapnet detsamma?

Armén har en tydlig struktur för att utveckla sina officerare. Gruppbefälsutbildningen (GBU) utbildar soldater till gruppchefer, medan förberedande officerskursen (FOK) förbereder blivande officerare för minst rollen som ställföreträdande plutonchef. Det är en logisk uppdelning där utbildningen anpassas efter den nivå individen förväntas leda på.

I flygvapnet ser det annorlunda ut. Här innehåller FOK endast en GBU – trots att den ska vara steget mot en officerskarriär.

Vidare i officerskarriären inom flygvapnet finns det påbyggnadskurser inom vissa områden och funktioner, men dessa är frivilliga och styrs av individens intresse snarare än verksamhetens behov. Resultatet blir att få genomför dem, vilket i sin tur leder till att många officerare saknar utbildning och kompetens kopplad till sin krigsbefattning.

Det kan hävdas att truppföring och stabsarbete i flygvapnet skulle vara mindre komplext än i andra försvarsgrenar, eftersom vissa enheter i flygvapnet är mer autonoma och löser rutinuppgifter. Det finns dock inget som tyder på att detta skulle göra att verksamheten är lättare, snarare bidrar det till mer komplexitet. T.ex. ska en flygbasbataljonchef leda flera olika funktionskompanier vilket kräver förståelse för funktionerna och hur dessa arbetar ihop.

Att leda autonoma enheter, oavsett om det gäller en klargöringstropp eller en säkpatrull, kräver förståelse för system av system men också uppdragstaktik. Förståelse och kunskap inom dessa delar fås genom utbildning och övning.

Bristande kompetens och en orättvis befordringsgång

Låga krav på utbildning leder till låga krav på kompetens. Det märks i flygvapnet, där det idag finns officerare som knappt vet vad PUT är och hur det används som verktyg. Det är också ovanligt att flygvapenofficerare kan skriva en korrekt fempunktsorder.

Samtidigt ser många officerare möjligheten att slippa utbildning genom att byta från armén till flygvapnet – en situation som både är orättvis och skadlig för Försvarsmakten i stort. Argumentet att en ökad utbildningsinsats skulle leda till fler vakanser på förbanden är kortsiktigt. Visst kan det skapa luckor på kort sikt, men det ger också möjlighet att planera för succession. Personalrörlighet och utbildning är naturliga delar av en levande officerskår, och att offra långsiktig kompetens för kortsiktig bemanningsoptimering är knappast en lösning.

Vissa menar att officerare i flygvapnet inte ska jämföras med sina kollegor i armén eller marinen, utan att det är flygvapnets behov som ska styra. Det är just flygvapnets behov vi lyfter – och det behovet är högre kompetens. Flygvapnet har officerare som saknar grundläggande färdigheter i att leda förband.

Dags att höja kraven?

Om Försvarsmakten ska vara en trovärdig organisation kan vi inte ha en försvarsgren där officerare slipper skolbänken medan andra tvingas dit. Flygvapnet behöver utbilda med fokus på krigsbefattningens krav istället för det som benämns som ”PROD.”

Om vi fortsätter på detta sätt riskerar vi att producera officerare med bristfälliga kunskaper i det som är grundläggande för en officer. Framför allt kommer det bli en konflikt när officerare från olika försvarsgrenar tjänstgör tillsammans, t.ex. i en J-stab.

Varför ska flygvapnets officerare befordras på lösa grunder medan arméns löjtnanter måste slita för sin utveckling? Det underminerar hela systemet och skapar en onödig intressekonflikt.

Lösningen behöver inte vara att flygvapnet inför en direkt motsvarighet till TAK-A, men det måste finnas tydligare krav på utbildning kopplad till krigsbefattning. Att säkerställa att officerare har rätt kompetens är inte en administrativ fråga – det handlar om försvarsförmåga. Just nu riskerar vi att skapa en officerskår där vissa kan glida genom systemet utan att utvecklas i takt med ansvaret. Det har Försvarsmakten inte råd med.