Av Oscar Karlflo, reservofficer och löjtnant vid K3. Tidigare politiskt sakkunnig på Försvarsdepartement

Försvarsmakten skiljer sig på många sätt från övriga myndigheter i staten. Det är inte bara uppgiften som är unik, utan även en märklig tondövhet inför uppenbara problem. Särskilt om dessa problem berör personal och/eller personlig utrustning. 

Låt mig börja med en disclaimer. Det finns inget beslut i livet som gett mig mer än beslutet att engagera mig i Försvarsmakten. Det har gett mig vänner för livet och en ledarskapsutbildning i absolut världsklass. Tagit mig från terrängen utanför Karlsborg, via snökan i Kebnekaise, till öknen i Sahel. Jag älskar jobbet, utmaningarna, kollegorna och uppgiften. 

Materiel, infrastruktur och personal är grundläggande för att lyckas med den historiska upprustning som påbörjats.  

Omfattande beställningar av materiel har lagts på kort/medellång sikt och planering för omsättning på längre sikt har påbörjats. 

På infrasidan har regementen (åter)etablerats och nya kaserner fortsätter att byggas. Så sent som i förra veckan fattade regeringen beslut om att samtliga miljötillståndsansökningar från Försvarsmakten, där vissa beslut fått vänta i över tolv år på att avgöras. 

Vad gäller personal är dock ambitionerna fortsatt låga, trots enorma utmaningar. Personalen är på inget sätt undantagna de mycket stora ambitionsökningar som åligger myndigheten, även om det kan te sig så om man lyssnar till Försvarsmakten. Det är här som myndighetens tondövhet kommer till uttryck.

Tondövheten märks i det rutinmässigt återkommande argumentet att Försvarsmaktens personal inte ska vara löneledande. 

En princip som myndigheten surrat sig hårt vid. En princip som i längden riskerar att tillväxten försenas eller inte kan genomföras på grund av att erfaren personal väljer att sluta. Det är en princip som tillkom för en annan tid, när militär personal fanns i överflöd och evig fred rådde. Den fick näring när Försvarsmakten blev en yrkesarmé och där huvuddelen av den krigsplacerade personalen var anställd, hade lön samt återkommande roterade till insatsområden med betydligt högre ersättningar som följd. 

Mycket har hänt på 20 år. Inte bara är freden ett minne blott, vi bygger nu en värnpliktsarmé där huvuddelen av den krigsplacerade personalen inte uppbär lön eller andra ersättningar från Försvarsmakten i fredstid.

Personalkostnader för den anställda personalen kan inte vara det som får myndighetsledningen på Lidingövägen 24 att skruva på sig. Det borde i stället vara personalbristen på kritiska befattningar som riskerar att stjälpa den av riksdag och regering beställda upprustningen. Detta gäller särskilt för – men inte endast – tekniska befattningar i alla tre vapengrenar.

För några dagar sedan publicerade Försvarsmakten sitt bloggsvar på Officersförbundets debattartikel i Aftonbladet. 

I texten återkommer personaldirektören till argumentet att den militära personalen visst har ett bra löneläge, då man utöver lönen har ersättningar och tillägg. Men att argumentera kring någonting annat än grundlön och en 40h arbetsvecka är ohederligt och ger en skev bild av det faktiska löneläget. Taktisk lyfter orimligheten i detta på ett föredömligt sätt.

Ersättningarna och tilläggen kommer av allt det du förväntas göra utöver din ordinarie 40-timmars arbetsvecka. Risker, beredskaper, övningsverksamhet och långa perioder borta från familj. Inte sällan med en ohållbar arbetsmiljö som följd. Stödet till Ukraina sticker här särskilt ut där soldater och officerare gjort enorma insatser, på bekostnad av både arbetsmiljö och ett hållbart familjeliv. För att sedan få höra från myndighetsledningen att den låga grundlönen kan fortsätta vara låg då andra ersättningar väger upp.

Grundlönerna är låga, ibland mycket låga. Undertecknad blev reservofficer år 2017 och har tjänstgjort som löjtnant och plutonchef för en GSS/T-pluton sedan dess. De första åren mer eller mindre på heltid, men sedan 2020 endast i krigsbefattning med ett antal veckors tjänstgöring per år. 

År 2020 hade jag en lön på 30 090kr. Min grundlön, åtta år efter examen, ligger efter 2024 års RALS på 33 389 kr. Mellan 2020 och 2024 ökade således min lön med i genomsnitt 2,6 % per år, samtidigt som inflationen under samma period i snitt låg på 5,4 % per år. 

I jämförelse med mina soldater är dock min lön bra. Efter 12 år som anställda tjänar de meniga soldaterna i min pluton cirka 25 400kr/mån. Det är 1400 kronor högre än ingångslönen för nyanställda.

Personaldirektören skriver att personalen står i fokus när vi rustar försvaret. Det oklart vilken personal som står i fokus och hur detta fokus tar sig uttryck. Varken vi eller våra kontinuerligt tjänstgörande kollegor känner oss nämligen träffade. 

Det är i de faktiska grundlönenivåerna ovan som en hederlig lönediskussion bör föras. Inte att vi får tillägg när vi tjänstgör dygnet runt under övningar, insatser eller beredskap. 

”Vi gör det inte för lönen” är ett påstående som ibland kommer från arbetsgivaren. Det är korrekt. Som tidvis anställd betalar du de facto för att tjänstgöra när du tar ledigt från den civila arbetsgivaren. Inte heller den 22-åriga GSS/K:n gör det i huvudsak för lönen. Men för teknikern med många års studier bakom sig eller kompanifanjunkaren som roddar kommenderingar, övningar och beredskap vid sidan av småbarn och huslån, för dem är lön en avgörande parameter. Något annat vore otänkbart. 

Våren 2023 fattade regeringen beslut om att höja kadettersättningen, från 140kr/dag till 175kr/dag. Syftet var dels att inflationsjustera, dels höja attraktiviteten i utbildningen hos dåvarande och blivande kadetter. Som kadett på specialist- och reservofficersutbildningen kan du läsa med särskilda förmåner, med mer eller mindre bibehållen grundlön. Syftet är att få erfarna soldater att ta steget att läsa vidare.  Förmånerna gör det praktiskt möjligt, även om du har kommit längre i livet med både barn och hus (till skillnad från kadetter på Karlberg som ofta kommer direkt från värnplikt). Målgruppen för de höjda kadettersättningarna var således alla kadetter, oavsett skola och officersinriktning. 

Även här visade sig myndighetens tondövhet när man som en direkt följd av de höjda kadettersättningarna, väljer att sänka de särskilda förmånerna med motsvarande summa. Den överväldigande majoriteten av kadetterna på specialist- och reservofficersutbildningen träffades därmed aldrig av regeringens reform. Samtidigt som detta beslut fattades, stod ett stort antal platser på utbildningarna tomma på grund av för få sökande.

Hur hamnade myndigheten här? 

En förklaring är att Försvarsmaktens personal är mycket lojal. Vi är lojala mot både arbetsgivare, kollegor och uppgiften. Vi kommer alltid att dyka upp när myndigheten kallar, oavsett löneläge.

Vi klagar hos varandra och ibland hos chefen, men framförallt knyter vi näven i fickan och fortsätter lösa uppgift. Det ligger oss inte för att i det offentliga ta strid mot vår arbetsgivare för bättre lön. 

Det har däremot andra stora offentliga yrkesgrupperna gjort: lärare, poliser och sjuksköterskor. Alla tre har på olika sätt under de senaste 10-15 åren uppmärksammat politikerna på orimligheten i deras lönestruktur och därefter fått till förändring.

Lärarnas lyft började med det statliga lärarlyftet i mitten av 00-talet. Poliser tog till gatorna med sina budskap och fick till riktade statliga lönesatsningar från 2015 och framåt. Sjuksköterskorna gav sig även de ut på gatorna och låg i mitten av 10-talet högst i reell löneökning av yrken med fler än 10 000 anställda. Ingen hävdar att yrkesgrupperna ovan har höga löner, men riktade åtgärder från politiken gjorde dem i alla fall rimligare under en tid. 

Någon motsvarande satsning på den fjärde stora offentliga yrkesgruppen, militär personal, har aldrig skett. Inga stora kliv, ingen rimlig justering, inga riktade statliga medel. Vi är fast på en permanent (för) låg nivå. Och detta i en tid när krig råder i vårt närområde och trycket och förväntningarna på Försvarsmakten och dess personal är enormt. Men det speglas inte i den nuvarande lönebilden.

Att vara officer och soldat kan aldrig bli ett låginkomstyrke där en känsla av fattigdom riskerar att infinna sig efter en utbetalning av slät lön utan tillägg. Det är ovärdigt oss som nation och det är ovärdigt Försvarsmakten. Och på sikt hotar det också vår förmåga. 

Det är kanske är dags att gå på marsch – grundlönemarsch.