Av Förundrad underofficer i armén

Byråkratiska flaskhalsar och kulturhistoriska begränsningar gör att Försvarsmakten inte kan anpassa sina egna lokaler efter verksamhetens behov. Det är dags att omvärdera hur vi förvaltar våra resurser – och vad som faktiskt är viktigast att skydda.

Vi befinner oss mitt i en historisk tillväxt. Försvarsmakten ska bli större, mer välövad och krigsduglig – snabbt. Men medan vi försöker växla upp, sitter vi fast i en verklighet där varje skruv i väggen kräver ett godkännande, varje byggnadsändring kostar extra, och varje initiativ bromsas av byråkrati. Man kan undra: försöker vi bygga ett modernt försvar – eller bevara ett museum?

Ett konkret exempel: på mitt förband finns ett kallförråd vi vill konvertera till varmförråd för att lagra medicinteknisk utrustning. Utrustning som i praktiken räddar liv, men som kräver rätt klimat för att fungera. Det enda som krävs är el, isolering och värmekälla – åtgärder som både kan finansieras och genomföras lokalt. Men eftersom det räknas som en standardhöjande investering måste det först upp till Arméstaben för godkännande. Samtidigt ökar hyran från Fortifikationsverket, eftersom byggnaden blir “bättre”.

Medicinteknisk utrustning som förvaras fel riskerar att sluta fungera – med potentiellt dödlig utgång vid en beredskapshöjning eller i krig. Utöver det slits utrustningen ut i förtid, vilket tvingar oss att köpa nytt. Och det handlar inte om billiga saker – det är avancerad utrustning med hög prislapp som finns i små mängder.

Detta är inte ett unikt fall. Det är en systematisk flaskhals. Fortifikationsverket är en statlig myndighet med ett avkastningskrav – deras uppdrag är inte bara att tillhandahålla lokaler, utan att också generera ekonomisk avkastning till staten. Det innebär att varje förändring blir en förhandlingsfråga snarare än en operativ anpassning. Försvarsmakten betalar alltså mer, ju bättre förutsättningar vi försöker skapa för vår egen verksamhet.

Och det slutar inte där. På mitt regemente är det till och med förbjudet att ställa ut eller uppföra nya byggnader. Ett planerat utegym – en satsning för att uppmuntra fysisk träning bland både anställda och värnpliktiga, vilket direkt bidrar till bättre krigsförband – fick inte byggas som en permanent lösning. I stället valdes en portabel containerlösning som kan tas med till övningar. För att kunna använda den funktionellt krävdes att asfalt lades under – asfalt som måste brytas upp efter 10 år, enligt reglerna för temporära bygglov i kulturmiljöer.

Det finns också ett konkret behov av ytterligare vapenkassuner. På vår avdelning skulle en extra kassun minska onödig tidsförlust vid vapenutlåsningar och undvika logistiska problem vid exempelvis arbetstidsförskjutningar mellan avdelningar. Om vi har kvällstjänst, och de soldater vi utbildar behöver låsa in vapen, krävs att befäl på soldaternas ordinarie avdelningar har arbetstid som oss för att kunna öppna soldaternas ordinarie vapenkassuner – något som skapar konflikter, fördröjningar och minskar effektiviteten. Utbildningsmoment tar längre tid, planering försvåras och logistiken kring exempelvis vapenhantering blir en flaskhals. Detta genererar inte bara irritation – det gör oss mindre redo. Men även denna enkla lösning stoppas, trots att den skulle ha genererat bättre krigsförband – återigen trumfad av kulturmärkningen.

Även grundläggande faciliteter påverkas. På min avdelning utgörs omklädningsrummet för befäl av samma öppna kontorsyta där sju personer dagligen arbetar – blandat kvinnor och män. Det är en nödlösning som i praktiken fungerar, men som försämrar arbetsmiljön och inskränker de inblandades integritet.

Därtill finns endast två toaletter i byggnaden, trots att lokalerna under det kommande året kommer att användas av minst 70 personer. Det är helt enkelt inte tillräckligt – och konsekvensen blir längre raster, vilket leder till minskad utbildningstid och försvårad verksamhet – som i sin tur genererar sämre krigsförband.

Om utbildningstiden krymper och tillgången till rätt utrustning begränsas, tvingas vi sänka ambitionsnivån i utbildningen. Vi tvingas prioritera bort förbättringar som hade gynnat både personalens arbetsmiljö och utbildningskvaliteten – inte för att de är olämpliga, utan för att de inte ryms inom regelverket.

Jag menar att varje regemente borde ha större mandat att genomföra nödvändiga lokalanpassningar. Alternativt bör staten omvärdera Fortifikationsverkets roll, eller helt slopa avkastningskravet. Det är inte rimligt att vår operativa förmåga begränsas av samma logik som styr kommersiella fastighetsbolag.

Vi ska kunna följa order – men hur följer vi “Gå på marsch” när vägen blockeras av kulturmiljöregler, hyrespåslag och utdragna beslutskedjor? Vi bygger inte längre ett museum. Vi bygger krigsförband.

Vi står inför en växande osäkerhet i vår omvärld. Det är hög tid att säkerställa att vi inte bygger ett försvar med 1900-talets verktyg i 1800-talets lokaler.

För att citera min raljerande chef: “Vill man se på något gammalt – då kan man åka till Birka.”