Av Christoffer Annerfjärd, Tjänsteman i Sveriges riksdag och f.d. yrkesofficer

I dagarna har det bristfälliga personalläget inom Försvarsmakten hamnat i centrum igen. Många engagerar sig i diskussionen, och det som blir tydligt är att “personalen [inte är] i fokus när vi rustar försvaret”. Samma sak kan sägas om materielförsörjningen –  där är just nu en skev prioritering i materielpolitiken. Det är dags att se bortom prestigeprojekt och titta på vad personalen faktiskt behöver.

Sverige har en imponerande högteknologisk försvarsindustri. Multirole-flygplan, flygburen spaningsradar, robotsystem, drönarsvärmar, artilleripjäser, artillerilokaliseringsradarer, stridsfordon, ubåtar och ytstridsfartyg – det här är bara ett axplock av system från företag som SAAB, BAE systems och Hägglunds i Sverige. Med andra ord: Välkommen till Sverige; det avlånga landet med bred högteknologisk utvecklingsförmåga. 

Men var är de övriga soldatsystemen när vi behöver dem? Någon som vet när den nya (tillfälliga) stridsvästen kommer? Hur gick det med den nya kängan? Och två ord till: Vita blixten. Jag lämnar det där.

En materielförsörjning i obalans

Samtidigt som avancerade vapensystem utvecklas i snabb takt släpar produktionen av enklare, men kritisk, materiel efter. Sverige och västvärlden investerar tungt i nästa generations teknik, men frågan är om vi har tappat bort det som kan massproduceras snabbt och faktiskt påverkar stridsfältet omedelbart? 

Just nu står svenska styrkor i beredskap för skarp operativ tjänst (både på hemmaplan och utomlands) med brister i materielen de har på sig och med sig. Kriget i Ukraina har visat att stora mängder enkla vapensystem, ammunition och reservdelar ofta avgör strider – inte bara sofistikerad teknologi. Slitstyrka, sjukvård och logistik kan därför sägas slå avancerad teknik i ett långvarigt krig. 

Men ändå hör vi inte alls i samma omfattning det talas om införandet eller utvecklingen av livsnödvändig grundutrustning. Materielförsörjningen är i snedbalans och det behöver förändras.

Tekniken är viktig, men står inte ensam

Missförstå mig rätt. Högteknologiska system är fortfarande nödvändiga. De bidrar till att placera Sverige i framkant av industrin och stärker vårt strategiska avtryck internationellt. När vi nu skickar det 18:e stödpaketet till Ukraina, med bland annat 18 Archer-pjäser och tre artillerilokaliseringsradarer, visar vi vår kapacitet och vår vilja att bidra.

Sensorteknik och avancerade vapensystem har sina fördelar: de ökar överlevnadsförmågan, möjliggör asymmetrisk krigföring och minskar exponeringen för egen personal. Dessutom bidrar de till den strategiska avskräckningen. Ett tekniskt starkt försvar är därför en viktig pusselbit i att förebygga aggression från potentiella hot. Så det låter väldigt bra. Men vad händer när det saknas grundläggande materiel?

En skör struktur i praktiken

Det paradoxala är att vi, genom att sträva efter en teknologisk överlägsenhet, riskerar att skapa en militär struktur som i praktiken blir skör och dessutom onödigt dyr. 

Verkligheten i Ukraina har visat vad som håller – och vad som faller. När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina 2022 trodde många att det moderna kriget hade kommit. Men ganska snart blev verkligheten brutal; precisionsvapen tog slut, drönare stördes ut, fordon gick sönder. Samtidigt blev improviserade lösningar, grävda ställningar, terrängfordon och plastdunkar lika avgörande som satellitdata och pansarvärnsrobotar.

Trots att behoven är akuta ser vi långa ledtider på även enklare vapen och skyddsutrustning. Automatkarbiner, ammunition och pansarvärnsvapen tar orimligt lång tid att producera och färdigställa. Som exempel blev det ett stort bakslag med skjutförbudet av nya AK 24 som visade sig ha kvalitetsbrister.

Industrin drivs av tillväxt, innovation och differentiering. Det innebär att det sällan är lönsamt att tillverka lågteknologisk materiel i små serier för låga marginella vinster. Istället lockar avancerade system med hög utvecklingspotential och exportmöjligheter. Konsekvensen är att det saknas en industriell bas för det som i praktiken behövs mest i en utdragen väpnad konflikt. Försvarsmakten har inte efterfrågat det, politiken har inte ställt kravet, och när behovet väl uppstår… då är det redan för sent.

Fördelarna med låg komplexitet

Lågteknologisk materiel, det vill säga enkla, robusta och ofta billiga system, har spelat en avgörande roll. Spadar, grävverktyg, enklare optik, splitterskydd, radioapparater med kort räckvidd, transportfordon utan avancerad elektronik – det är dessa som möjliggör uthållighet i strid, överlevnad i fält, och fortsatt motstånd när högteknologin inte längre fungerar som det är tänkt.

Lågteknologisk materiel kräver inte specialutbildning, avancerad logistik eller kontinuerlig elförsörjning. Den fungerar som en andra (eller ibland första) linje när den avancerade tekniken fallerar. I långvariga konflikter tar till sist avancerad ammunition, reservdelar och system slut. Då måste enklare lösningar ta vid. 

Borde då inte en del av varje försvarsbudget (eller extra 300 miljarder-satsning) gå till det som ger störst operativ effekt per krona? Enkla, billiga lösningar som möjliggör mängd, spridning och lokal lagerhållning. Många av dessa system är dessutom dubbelt användbara, exempelvis fältkök, elverk, fordon, verktyg och skyddsutrustning stärker både det militära och civila försvaret som just nu behöver all hjälp den kan få.

Europa har vant sig vid “smarta” krig och försummat behovet av volymproduktion av billig, beprövad utrustning. Massproduktionen har nedprioriterats allt för länge. 

Så vad behöver vi göra? 

För det första måste Försvarsmakten inventera och erkänna bristerna i grundläggande lågteknologisk materiel; allt från verktyg till fordon. Detta måste därefter speglas i beställningar och upphandlingar. Ett positivt exempel är det stora inköpet av lastbilar från alla som kan leverera till FMV:s standard, exempelvis Scania och Volvo. Det är bra, men de hade behövts mycket tidigare.

För det andra måste staten, i sin roll som yttersta kravställare, styra industrin genom riktade investeringar och avtal för att säkerställa produktion av enkel materiel i Sverige i fredstid. En ny typ av ”beredskapsproduktion” bör övervägas.

För det tredje måste Totalförsvaret tänka större än Försvarsmakten. Civilförsvar, hemvärn, frivilligorganisationer och beredskapslager måste alla ges tillgång till enkel materiel i mängd, utan att konkurrera med avancerade vapensystem om varje krona.

En gynnsam balansering

Har vi alltså överfokuserat på “high-tech” och tappat förståelsen för det som faktiskt kan produceras i stora volymer snabbt? Borde vi satsa på en mer balanserad strategi där både avancerad teknik och robust, beprövad utrustning prioriteras?