Så bör plutonerna ledas

Av GU-sergeanten

Den här artikeln bygger på min erfarenhet av GU på två olika förband – ett i armén och ett i flygvapnet. Den vardag och de förhållanden jag beskriver berör alltså den delen av grundorganisationen som fokuserar på grundutbildning och övning av de mobiliserande krigsförbanden. Jag förstår att de stående K- och T-förbanden har andra förutsättningar och andra behov, och därför ber jag om överseende om det jag skriver inte är tillämpbart i de delarna av firman. Hur det ser ut i marinen har jag inte heller någon aning om, så applicera inte heller det jag skriver i den kontexten när ni läser texten. I texten använder jag också ordet ‘officer’ för att benämna alla kategorier av yrkes- och reservofficerare. Detta i syfte att hålla det generellt och brett tillämpbart.

Tradering av kunskap från äldre till yngre kollegor i befälslaget är en förutsättning för befälens utveckling. Foto: Västernorrlands regemente.

Fanjunkare Kivi skriver i sin artikel från 22 mars att dagens chefer saknar kompetens att värdera kompetens. I texten beskriver han hur han har sett det traderade lärandet försvinna och hur risktagning sakta har smugit obemärkt in på truppnivå. Kivi har många fler år i försvaret än jag och denna text syftar till att ge mitt perspektiv, baserat på vad jag har sett i Försvarsmakten under bara fyra år.

Eftersom fanjunkaren började med två påståenden så börjar jag med tre:

  1. Officerare ska inte vara plutonchefer dag ett efter examen.
  2. Officerare kan idag inte vara plutonchefer dag ett efter examen.
  3. Officerare ska kunna vara plutonchefer dag ett efter examen.

Jag menar att dessa tre påståenden inte är ett dugg motsägelsefulla. Ordet ‘plutonchef’ betyder nämligen olika saker. Å ena sidan har vi befattningen i grundorganisationen. PRIO-raden. PROD-tjänsten. Det dagliga arbetet med personalansvar, budget, PRIO och annat som de flesta helst hade sluppit.

Å andra sidan har man (i min högst personliga åsikt) det finaste man kan vara i vår profession: krigsplutonchef.

Det är väl knappast någon kontroversiell hållning att våra krigsbefattningar är det vi egentligen “ska” syssla med. Det vi ska vara bäst på. Grundorganisationen (GRO) är trots allt bara underhållsladdning för den krigsorganisation (KRO) Försvarsmakten ytterst är till för, men aldrig ska behöva övergå till. Men samtidigt behöver GRO vara bemannad med sådan personal i sådana befattningar att den levererar den ström som behövs för att inte batteriet sakta men säkert ska degraderas.

Precis som Kivi skriver i sin artikel, och VerusMedical i sin replik den 24 mars, så krävs det kompetens för att förmedla kompetens. Om grundorganisationens uppgift är att skapa bästa möjliga förutsättningar för krigsorganisationen så måste cheferna i GRO ha en djup förståelse för vilka förutsättningar som måste skapas. Chefen ska förstå behoven, identifiera hindren och i möjligaste mån undanröja dem, och fördela resurser i form av personal, materiel, och tillgänglig tid för att nå högsta effekt.

Det är ingenting för en nybörjare.

”Det viktigaste här och nu är nämligen att nyexade fänrikar och sergeanter blir hänsynslöst duktiga på det de ska vara bäst på: sin befattning i krig.” Foto: Skaraborgs regemente.

För länge sedan (innan 90- och 00-talens slakt) satt kaptener som plutonchefer runtom i landet. Men i KRO var de kompanichefer. Under honom (för på den tiden var det i princip bara män) hade han en eller två löjtnanter, nån fänrik och kanske en sergeant (kadettgrad på den tiden). Det enda fänriken och sergeanten behövde göra var att utbilda truppen och leda densamma under övning. Löjtnanten och kaptenen såg till att det inte ballade ur, och vägledde de yngre så att de kunde fostras och formas till självsäkra och kompetenta officerare. Så småningom kunde chefen sedan kliva upp i befattning och hans nu mer erfarna underställda kunde ta över taktpinnen.

Det är i alla fall så det gamla gardet får det att låta. Det är förstås en väldigt förenklad utopi som beskrivs ovan. Det jag vill förmedla är att kärnan i det hela – att den oerfarna plutonchefen i KRO handleds av en erfaren plutonchef i GRO, som har begått samma misstag och genomfört liknande övningar – är något vi bör eftersträva.

Tyvärr är officersbristen ett faktum. Vi måste lösa fler uppgifter med för lite personal. Så fort man hinner bli duktig i en befattning sparkas man uppåt till nästa nivå för att fylla vakanser. Det traderade lärandet från forna dagar ligger kvar och pyr som en liten glöd i form av begreppet HYB (handledning av yngre befäl). HYB:andet faller oftast på kompanifanjunkare eller annan erfaren personal som för tillfället är tillgänglig, men tyvärr kan människor bara finnas på en plats i taget, och HYB tvingas ofta bort av andra arbetsuppgifter. Det går inte att följa upp hur många kadetter, sergeanter och fänrikar som helst, vid sidan av ens ordinarie arbetsuppgifter. 

På något sätt behöver vi försöka hitta tillbaks till det traderade lärandet.

“Men du säger ju själv att officerare hela tiden måste uppåt för att fylla vakanser! Vi hinner inte ha personal i samma befattning i flera år!” ropar någon säkert. Och ja, officerare förväntas göra karriär och röra sig uppåt. Först några år på pluton, sen upp till nån stab, gå skola, bli kompanichef, gå skola igen etc…

Men finns det inte en till kategori av yrkesofficerare? En som förväntas stanna många år på samma nivå, skaffa sig ett kompetensdjup och bli experter inom sitt område? Är det inte just det vi har specialistofficerare (SO) till?

Jag ser framför mig en modell för hur vi kan försörja grundorganisationen med just de erfarna befälslagen som behövs, för att kunna ge krigsplutonerna de förutsättningarna som behövs:

Chefen – en SO7. Har sett det mesta, gjort det mesta. Expert inom plutonens verksamhetsområde och duktig utbildare.

Ställföreträdaren eller ”steffen” – en OF1. Två-tre år på nacken, har stenkoll på hur plutonen funkar. Har själv övats en-två övningsserier som krigsplutonchef och är ett bra stöd för den som nu går som krigsplutonchef. Skuggar chefen i vardagen och lär sig av denne hur man är plutonchef i GRO.

Krigsplutonchefen – en OF1 eller SO6. Går som Plutch under övning, och instruktör till vardags. Är både utbildare och under utbildning.

Instruktören – en OF1 eller SO6. Blågul under övning. Kan ha gått som krigsplutonchef tidigare eller helt nyexad. Till vardags instruktör för truppen varvat med kompetenshöjande vidareutbildningar.

När Steffen har blivit varm i kläderna byter chef och ställföreträdaren plats ett sista år. Nu får den erfarne OF1 leda plutonen med stöd av den trygga SO7 som ställföreträdare. Efter ett år har OF-plutonchefen fått erfarenhet av allt vad det innebär att vara chef med personalansvar (CPA) m.m. och är redo att kliva uppåt, till högre grad och befattning, med en mycket god färdighet i trupputbildning, truppföring, förbandsutbildning, och fostran av yngre kollegor.

Då kliver SO7:an upp som chef igen, krigsplutonchefen eller instruktören blir ny Stf, den andre byter roll, och en ny, fräsch OF1 eller SO6 kommer in i befälslaget.

Och så fortsätter det. Så småningom har plutonen en väldigt rutinerad SO som kan ta över som chef (efter att först ha varit ställföreträdare, förstås) och den gamle räven kan tacka för sig och bli kompanifanjunkare, eller dylikt.

Med denna modell kommer vi åt mina tre punkter som nämndes i början av texten.

  1. Officerare ska inte vara plutonchefer dag ett efter examen.

Officerarna får göra det de vill och är utbildade till – att leda trupp i befattning.

  1. Officerare kan idag inte vara plutonchefer dag ett efter examen.

Det finns ingen kurs på OP eller SOU som förbereder en på det jobb som en GU-plutonchef ska göra, och så ska självklart inte heller vara fallet! All utbildningstid som går åt till något annat än det individen ska kunna i krig är en stöld från krigsorganisationen.

  1. Officerare ska kunna vara plutonchefer dag ett efter examen.

Vid examen från OP, ROU och SOU ska officeren ha tillräcklig förmåga att kunna leda en krigspluton, inom sitt fack- och funktionsområde, och de ska få möjligheten att göra just det under övning.

Det viktigaste här och nu är nämligen att nyexade fänrikar och sergeanter blir hänsynslöst duktiga på det de ska vara bäst på: sin befattning i krig.

För att möjliggöra det måste de handledas och övas när de kommer ut på förband, inte drunkna i kontorsarbete som de inte är utbildade för, och inte vill göra, medan deras skarpa färdigheter tynar bort som en oanvänd muskel.

Allt och alla åt krigsförbanden!

Lämna en kommentar