Av @tolvfyrtiosju ”Hitman 2-1 Actual”

Förtroendekrisen i Försvarsmakten må börja med personalledningen. Men den slutar med Officersförbundet. 

Inledningsvis

Vi befinner oss i början av ett nytt säkerhetspolitiskt kapitel. Ett där vår försvarsförmåga inte längre är ett framtidsscenario utan ett här-och-nu-problem.

Samtidigt pågår ett internt narrativbygge inom Försvarsmaktens personalledning som riskerar att indirekt allvarligt underminera vår förmåga. Inte genom brist på mod, träning eller vilja i förbanden—jag hävdar bestämt, och utan att bli generad att Försvarsmakten har en av den mest engagerade personalen av samtliga myndigheter i Sverige—utan genom en djup förtroendekris mellan myndighetens personalledning och dess anställda.

I denna text vill jag belysa två centrala delar av detta problem:

1. Den aktuella personalledningens kommunikationsstrategi. Eller rättare sagt det faktum att det existerar en kommunikationsstrategi överhuvudtaget, när rotproblemet inte är hur det kommuniceras, utan att de underliggande problemen inte löses, eller har lösts, under en längre tid. Denna kommunikationsstrategi, eller egentligen ens förekomsten av den, motverkar i praktiken de anställdas intressen och riskerar att inte bara skada, utan redan har skadat, förtroendet för myndigheten. Kraftfullt. För att citera Herr Flax på X: ”Problemet med personal- och lönefrågan är verkligen inte att kommunikationen behöver bli bättre. Problemet är att det förefaller finnas en bakomliggande grundattityd och verksamhetsförståelse som har gjort att denna kommunikation känts rimligt att skicka ut till personalen.”
2. Officersförbundets långvariga oförmåga att leverera en reallöneutveckling, trots en för Försvarsmaktens personal ökande belastning på yrket och en drastiskt förändrad hotbild. 

Försvarsmaktens personalledning

Det är tur att Sverige, i en tid där ett fullskaligt krig pågår och människor avrättas med släggor 150 mil från svenska gränsen, har en dådkraftig myndighet som till varje pris kommer stå emot detta, försvara landets intressen, vår frihet och vår rätt att leva som vi själva väljer i frihet och demokrati.

Det hade varit illa nog om den myndighetens personalledning hade varit ”slarvig” i sin kommunikation när det kommer till de löner och ersättningar, som dessutom är bland de sämsta i klassen ur ett både historiskt och ett internationellt perspektiv, vilket verkar vara det nuvarande narrativet. Det hade varit ännu värre om personalledningen bara varit lite naiv (vilket jag faktiskt inledningsvis trodde). Men det visar sig alltså att diskrepansen mellan verkligheten och personalledningens uppfattning av personalläget är på en nivå som vi inte ens visste existerade: nämligen att personalledningen lanserat en avsiktlig kommunikationskampanj i syfte att skapa en bild av att allt är i sin ordning. Nuvarande personalledning hade (knappt) passat under den så kallade eviga freden. Och där är vi inte nu.

Vi behöver en framåtlutad personalledning. Nu. Detta är alltså direkt avgörande för Sveriges försvar. Detta kan inte understrykas nog. Det kan inte ens vara en fråga för diskussion längre. Vi behöver byta ut personaldirektören nu.

Officersförbundets roll

Med allt detta sagt: allt ansvar ligger faktiskt inte på personalledningen. Vi har en andra hälft, Officersförbundet, som varit väldigt tillbakalutade och medhummande över tiden. Den senaste 20 åren har lönejusteringarna motsvarat inflationen. I klartext: reallönen är i stort sett oförändrad. Med tanke på att vi betalar in till Officersförbundet varje månad undrar jag då: ”Vad f*n får jag för pengarna?”.

I bästa fall motsvarar min lönehöjning inflationen och min reallön är därmed oförändrad. Detta hade varit illa nog: att jag betalar varje månad för att få samma lön. Tyvärr är läget ännu sämre. De långdragna så kallade förhandlingarna resulterar ofta i förseningar av exempelvis RALS. Detta innebär att löneförhöjningen, om den ens motsvarar en inflationsjustering, hela tiden släpar efter. ”Men lönejusteringarna är ju retroaktiva, så det spelar väl ingen roll?” Jo, därför att även om lönejusteringarna är retroaktiva innebär detta en indirekt kostnad för personalen, i och med att det kapitalet som personalen skulle få tillgång till i form av högre lön släpar och personalen därmed går miste om möjligheten att exempelvis investera detta kapital och få avkastning på det. Alternativt skjuta upp att exempelvis köpa en bostad tills ”nästa år”, men då är det marknadsekonomiska läget annorlunda och när väl lönejusteringarna har trätt i kraft  har det marknadsekonomiska läget förändrats igen. Det är ett ekorrhjul som Försvarsmaktens personal under nuvarande system aldrig kommer att ha en ärlig chans under.

Med dessa ingångsvärden är det svårt att komma till en annan slutsats än att Officersförbundet spelat ut sin roll och inte längre är relevanta, eller ens varit det under en längre tid. Den svenska modellen är, i alla fall för Försvarsmakten, trasig och fungerar inte. Det är hög tid att Officersförbundet ställer sig frågan: Vill man vara en del av lösningen, eller fortsätta vara en symbol för problemet? Det är dags för Officersförbundet att steppa upp. Att agera med samma allvar som situationen kräver. Att förhandla som om vår försvarsförmåga hänger på det, för det är just det den gör. För om inget förändras, ser jag i ärlighetens namn inget alternativ. Då är det dags att lämna dagens modell och övergå till något som faktiskt fungerar.

Så vad är då alternativet? Att istället indexreglera samtligas löner hade inte bara gett samma resultat utan att vi hade behövt betala varje månad för det, vilket i sig hade varit ett mer än tillräckligt bra argument för att lägga ner nuvarande arbetssätt, utan det hade till och med gett ett ännu bättre resultat: lönejusteringarna kommer som på räls alltid i tid året efter så fort föregående års inflation är fastställd, och personal vet att deras lön alltid i alla fall kommer att motsvara denna. Utan långdragna förhandlingar. 

Avslutningsvis

Det handlar alltså inte om detaljer i ett avtal eller någon tillfällig kommunikationsmiss. Det handlar om ett systemfel. Den svenska modellen fungerar inte för Försvarsmakten. Den har inte gjort det på länge. Reallönerna står still. Förhandlingarna släpar. Och personalens förtroende urholkas varje gång något försenas, förminskas eller förskönas.

Det är dags att erkänna detta och göra något åt det. En indexreglering av lönerna vore ett första konkret steg. En modell som redan används i bland annat USA, Belgien och Italien. En modell som åtminstone säkerställer att den som försvarar landet inte halkar efter ekonomiskt varje gång inflationen rör sig.

Begreppet ”riskaptit” lanserades nyligen internt. Gott så. Att ta risker och ”fail fast” är bedömt helt rätt väg framåt. Men det finns en avgränsning i riskaptiten. Ett område som ligger utanför eldområdet: personalen. Just nu ligger skjutgränserna för långt ut, och resultatet är att vi slentrianmässigt vådebekämpar oss själva. Vi kan inte—får inte—ta risker med personalen. Varken under övning eller när det kommer till personalens framtid. Detta är inte längre en facklig fråga. Det är en fråga om försvarsförmåga. Och just nu har vi inte råd med fler risker på den fronten. Om vi menar allvar med totalförsvaret, måste vi också mena allvar med de människor som utgör det.