Av överste Carl Bergqvist, chef Luftstridsskolan och f d bloggare på Wiseman’s Wisdoms

Replik till ”Så här tränar man inte hockey”

Det känns ovant att skriva på en annan blogg än min egen – särskilt efter ett långt uppehåll, men kommentaren till Anders Björks artikel blev för mycket av en frestelse. Det har varit stillestånd på Wiseman’s Wisdoms de senaste fem åren sedan jag slutade som divisionschef och blev chef för Utvecklingssektionen på Flygstaben. Här kan jag faktiskt göra en koppling till Anders artikel. Tiden är begränsad för oss alla, och valet mellan att påverka genom bloggande eller via linjen i Flygstaben har varit enkelt. Det senare har gett mer utdelning, särskilt de senaste två åren som Flygvapnets planeringschef med ansvar för krigsförbandens förmågeutveckling, materielanskaffning, operationsplanering m.m.

Vad var då frestelsen med Anders artikel? Jag blev tvungen att pröva mina tankar kring det läge vi befinner oss i. Det är en brytningstid mellan förvaltningsmyndigheten Försvarsmakten, och dagens situation med krigsförband över tid insatta i allierade operationer med en tydlig motståndare som faktiskt anser sig vara i krig mot Sverige och våra allierade. Jag håller med Anders i vissa delar och förmodligen hade jag hållit med honom än mer för tio år sedan. De senaste åren har jag dock upplevt en stor förändring i Försvarsmakten och särskilt Flygvapnet som gör att det finns delar som jag inte håller med Anders om.

Som Anders pekar på så står valet mellan att göra rätt saker och saker rätt, särskilt när tiden är begränsad eller som Johan Hakelius skrev i sina minnesord över författaren Lars Gustafsson: ”Han var motsatsen till den svenska normen: den som stoltserar med att ha rätt i varje detalj, men ändå lyckas dra helt felaktiga slutsatser”. Det är från denna svenska norm som Försvarsmakten kommer och måste lösgöra sig från. Precis som Anders påpekar har vi alltför länge byggt system och processer där fokus legat på detaljer och exakta beslutsunderlag, där tiden har varit en oändlig tillgång till skillnad från pengar. Risker avseende operativ förmåga har accepterats, men ekonomisk risk har varit helt oacceptabel.

På vissa håll går transformationen snabbare, andra långsammare, men det är inte så illa som man kan tro. Risken är dock fortsatt att vi även på systemnivå fortsätter vara duktiga på nya detaljer, men saknar förståelse för helheten för att vi inte tillräckligt flyttar oss från gamla invanda tankemönster då vi under decennier utvecklat en skev referensram. Det är något helt annat att vara allierad och kontinuerligt insatt i operationer, än att vara alliansfri och samtidigt mer eller mindre aktivt ha valt bort mycket av komplexiteten i det moderna kriget.

När jag blickar bakåt mot min tid på stridsflygdivision så är faktiskt en av de sakerna som jag ångrar mest att jag inte tidigare tjänstgjorde i en högre stab. Det hade gett mig en större helhetsbild av luftoperationer som jag nu fick möjlighet att bygga först efter tiden som divisionschef. Att byta ordersalen mot en annan miljö med andra fokusområden, problem och lösningar under en period för att sedan återvända till divisionen, hade gjort mig till en bättre pilot. Det är genom att utmanas med nya perspektiv som vi ser annorlunda på problem och lösningar. Få saker var också så givande för divisionen som när vi under två år hade en fullt ut integrerad utländsk pilot. Här kan man verkligen tala om att ifrågasätta gamla sanningar, bidra med nya perspektiv och med all rätt kritisera nivån på vissa grundkunskaper. Min uppmaning är därför att våga byta stolar, få nya perspektiv och se nya horisonter. Jag kan t.ex. lova att den unga pilot som ska spela hockeylandskamp, kommer att bli en avsevärt bättre spelare om vederbörande istället för att bara fokusera på istiden även lägger tid på att studera mer taktik, komplettera med annan träning eller i sin tur assistera som tränare. I klartext, såväl som enskilda spelare och som lag kommer vi att bli bättre ju bredare erfarenheter vi bygger. T.ex. att man som pilot vågar ta en korttidsbefattning i Flygstaben för att förstå stridens helhet, att man håller nivån på personliga färdigheter i Individual Common Core Skills (vilka ju är grunden för att ens ta sig till matchen). Aktiviteter som dessa liksom mycket annat blir lätt att bortförklara med att det endast är den egentliga istiden som kan räknas. Det är inte bra att vid landskampen upptäcka att man inte bara tränat alldeles för ensidigt, utan att man också missat att det är nya rinkdimensioner och en ny uppsättning regler. Så mycket som vi har lärt oss som flygvapen under det första året som allierade är det länge sedan vi gjorde sist, och ändå är det sannolikt bara en försmak av vad vi har kvar att lära.

Liksom Anders funderar jag också mycket över den tysta kunskapen, kärnan i professionen (den väpnade striden) och dess permanenta tillstånd av förändring och utveckling, där den enda konstanten tycks vara överraskningen. För att bäst hantera denna överraskning så krävs det att vi ständigt utvecklar oss och vårt kunnande, lär oss mer och drar erfarenheter av både eget agerande liksom vad som händer i omvärlden. Det naturliga urvalet är skoningslöst i kriget – den som inte lärt av tidigare krig överlever inte. Historien har gång efter annan visat att stater som slarvat med förmåga mot hot som bedömts irrelevanta p.g.a. ålder, ändå fått betala dyrt mot just mot dessa förmågor – t.ex. skyttegravsstridens återkomst i Ukraina. Visst håller jag med Anders om att den enda riktiga mätningen endast kan göras skarpt i krig, men vårt största problem är att vi i decennier mätt för lite – och dessutom mätt fel saker. Likt den tidigare citerade svenska normen har vi också dragit fel slutsatser om vår egen förträfflighet och förmåga. I ljuset av omvärldsutvecklingen och vårt medlemskap i Nato borde dock denna självbild vara mer ifrågasatt på alla nivåer och känslan av brådska vara större. Hade vi mätt mer och på större allvar, så hade vi också haft ett mindre efterläge att hämta igen idag. Mätningen som vi tagit alldeles för lätt på är krigsförbandens förmåga, liksom kravställningarna som utgör grunden att mäta mot. Som allierade med externa förväntningar på förmåga och beredskap kan vi nu inte längre gömma oss bakom peacetime clean-ups för att bortförklara bristande färdigheter på lägsta nivå i Individual Common Core Skills och upp till andra tillkortakommanden på högre nivå inom vår förmåga. Ställ dig själv t.ex. frågan när ditt krigsförband senast övade sanering och fortsatta operationer efter en kärnvapendetonation? Det finns inget som håller oss tillbaka att bli bättre inom dessa områden förutom vi själva. Det är längst ut i krigsförbandet som man tydligast kan och bör se problemet. Det är också där man snabbast kan skapa förändringen i utbildning, övningsmönster, samt sluta kopplingen mellan utvärdering och utveckling. 

Jag håller därför inte helt med Anders vad avser New Public Management. NPM är en företeelse på utdöende i Försvarsmakten, vilket är en förändring jag kunnat bevittna från första parkett under åren i Flygstaben. Fokuset på effekt och leverans utifrån tidigare okonventionella lösningar har bara ökat och det som tidigare var omöjligt, är idag verklighet. Här ser jag t.ex. mycket fram emot framtida kommunikation av några av de forcerade förmågeutvecklingar och operationer som Flygvapnet genomfört det gångna året, vilka bl.a. lett fram till pågående operationer i Polen. Bland det sista jag gjorde som planeringschef var att beställa nya bildförstärkare av främsta modell till samtlig personal i Flygvapnets säkförband, men även andra delar av krigsorganisationen. Ett beslut som vi fattade på någon dag utifrån ett snabbt uppkommet läge och som möjliggjordes av att vi vågade agera och inte utgick från tidigare processer framtagna under den strategiska timeouten, varken i Flygstaben eller på FMV. Vi var också säkra i beslutet utifrån tidigare prov och försök som flygbasjägarna gjort genom egna, lokala initiativ och nu blir det tillförsel i krigsförbanden redan i höst. Under vintern drev vi fram LOKE som ytterligare ett snabbt spår inom anskaffning och utveckling för att snabbare fylla glapp i krigsförbandens förmåga. Ej heller detta enligt den gamla tidens processer, där det var viktigt att upprepade gånger kunna avbryta ett positivt beslut och spara pengar, snarare än att få leverans. Här ligger vi nu långt fram i Försvarsmakten och kämpar med att dra med oss våra stödmyndigheter att nå samma tempo. Det illustreras också i Anders beskrivning av upplägget på officersprogrammet, där helt andra regelverk reglerar ”produktionen” av stora delar av den komponent som Försvarsmakten är i störst behov av, nämligen personal och i det här fallet officerare.

Likt det tidigare var omöjligt att göra något åt materielanskaffningen, påverka ramar för personalantal, sega infraprocesser och allt annat som vi upplevde band fast oss i den försvarsmakt som den strategiska timeouten skapade, så är jag övertygad om att vi kommer att lösa upp även det här och skapa en snabbare, mer ändamålsenlig officersutbildning med bibehållen akademisk höjd. Som chef för Luftstridsskolan och Flygvapnets utbildningschef sedan en dryg månad så tänker jag också göra mitt för att så blir fallet.

Vi behöver inte bli Lars Gustafsson och ha fel i detaljerna på vägen mot rätt slutsats vad gäller beslut, men vi behöver däremot på bredd förstå att det finns inte längre något krav på att ha alla detaljer på plats på vägen mot målet. Däremot behöver vi bli ännu bättre på att mäta mot målet för att sedan utveckla oss själva och vårt krigsförband. Det är idag inte administrationen som mest håller oss tillbaka. Det är vår bristande förståelse för brådskan och omvärldssituationens krav, i kombination med vad vi uppfattar att vi kan påverka. Förändrar vi oss i detta kan vi ha rätt i både detaljer och slutsatser. 

Det ovanstående är skrivet utifrån perspektivet som pilot eftersom det utgjorde centrum i Anders Björks artikel, men pröva gärna att byta befattningskategorin till din egen, ordersalen till ditt arbetslags vardag eller Flygstaben till din egen högre stab, skola eller annan verksamhet.