Av major Malcolm Lilliehöök, tidigare stridsgruppchef vid Södermanlands regemente 

Käre läsare!

Innan Du tar del av nedanstående betraktelse så vill jag utfärda följande, på våra lärosäten så populära ”trigger-varning” då många säkert kan finna att det jag skriver kan väcka anstöt, ja till och med kan någon känna sig kränkt. Det må vara hur det vill med den saken men så här ser jag på det ”stolle-prov” som våra folkvalda utsatte sitt folk för då den eviga fredens tid åter anlände!

Ytterligare en fråga som en kritisk granskare må fråga sig är om vad som har beskrivits nedan överhuvudtaget är relevant i dagens fullkomliga frosseri gällande uppbyggnaden av försvaret, officerens status och t.o.m. vänsterpolitikers vurm för denna, för inte så länge sedan förhatliga del av samhället!  

Mitt svar på denna hypotetiska fråga är att det kanske tål att minnas att minnet är kort (sic!)

Ett särintresse, eller ett särskilt intresse?

Folk & Försvar är väl en lysande och tydlig sammanfattning på hur ett land och dess invånare ser på, eller i vart fall borde se på försvaret av sitt land. Inkluderande och genuint förankrat i befolkningen.  Helt enkelt ett folk som försvarar sitt land! Tydligare kan det knappast bli! Idag är begreppet sedan länge förminskat till namnet på en årlig konferens i Sälen! Så gick det med den stolta devisen!

Ganska symptomatiskt dock att ”genomföra kriget” i bekväma konferenslokaler, nära baren, där man nog fortfarande skulle kunna ”knö in” stora delar av de förband som idag utgör de ynkliga resterna av den försvarsmakt som för mindre än trettio år sedan var närvarande i så gott som alla delar av vårt stora rike. Från Kalix-linjen i norr till de yttersta kobbarna i väst syntes tretungade fanor vaja över regementen, flygflottiljer, flottstationer, staber, och mer diskret var landet överstrött med mer eller mindre hemliga bergrum och mobiliseringsförråd.

Men… invänder den uppmärksamme läsaren, ”det var ju då – nu bygger vi ju upp försvaret igen, eller?”   T.o.m. vår nye ÖB Michael Claesson hävdade ju för kort tid sedan att ”våra förmågor är goda i alla domäner”.  Uppenbarligen har även rikets främste militäre företrädare uppfattningen att den noggrant, minutiöst genomförda nedläggningen av territorialförsvaret inte orsakade någon avsevärd skada, eller?   

Så i dagens läge efter ett par decennier av ”vi var naiva”, alternativt ”vi såg det inte komma” verkar nu ”alla” plötsligt har kommit till insikt om sakernas ”verkliga” förhållanden kan det tyckas vara ett uttjatat ämne det som jag ger mig i kast med, men jag kan helt enkelt låta bli att reflektera och förskräckas över hur snabbt och lätt det var att bokstavligen skrota det stora och i många avseenden starka försvar som mödosamt byggts upp genom generationer. 

Ankomst av den eviga freden

Hur kunde man då ens komma på tanken att lägga ner 94% av rikets försvar runt millenniumskiftet?  Var verkligen den eviga fredens tid nu kommen, igen? Den kom ju redan 1925 efter första världskriget och den gången varade den ju nästan 15 år!  I vårt östra broderland, i den tidigare östra rikshalvan, förstod man uppenbarligen ingenting av den nya världsordningen och behöll därför sitt försvar mer eller mindre intakt. Men vad begär Du av en lillebror som inte förstår sitt eget bästa?

Min egen bakgrund som officer i armén med drygt ett par decenniers tjänstgöring i olika fredsbefattningar, och framför allt i en mångårig meningsfull krigsbefattning som stridsgruppchef, gör att jag upplever mig som kvalificerad att från ett ganska fältnära gräsrotsperspektiv beröra de vansinnigheter som den nästintill fullständiga nedrustningen runt millenniumskiftet innebar rent konkret.

Följande mikro-exempel kan därför möjligen tjäna som exempel på hur man gick till
väga för att lämna Sveriges kuster oförsvarade från 1990-talet intill denna dag.

Den underskönt vackra sörmländska kuststräcka som jag ansvarade för, med såväl kommersiella djuphamnar som med djupa lättforcerade havsvikar, ansågs så sent som i början 80-talet, under kalla kriget, vara av den dignitet att den skulle försvaras, och med taktiskt placerade värnförband skulle fienden med erforderlig eldkraft från våra pjäser hindras från att landstiga. Som alla vapensystem krävde även dessa ett antal stödförband i form av infanteri, luftvärn och underhåll, för att inte tala om de högt motiverade hemvärnsförband som kände varje kvadratmeter av den terräng som också var deras älskade hembygd! 

Stormen kommer

Så kom då beslutet om nedläggning. Inte bara av mitt förband utan av hela invasionsförsvaret! För mitt eget förband innebar nedläggningen att samtlig materiel; vapen; kanoner, kulsprutor och andra vapen bortmonterades och destruerades, värnen fylldes med betong och samtliga spår av ”militär verksamhet” utraderades.  Nu var det dock inte bara min lilla stridsgrupp som gick i graven – det hade i så fall varit ett mycket litet offer på marginalen.

Nu gick försvaret upp i stabsläge! Här skulle det läggas ner – och fort skulle det gå!

Låt mig ta några tydliga exempel för den som inte minns konsekvenserna särskilt av försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004:

– Bort med kustartilleriet! Ett strategiskt, synnerligen utvecklat, kompetent och slagkraftigt vapenslag med uppgifter att bekämpa landstigning längs hela vår långa kust. Förband med materiel och personal av yppersta kvalitet.  Från 29 kustartilleribatterier till dagens 0 på ett decennium! Det måste vara ett inte helt lyckat rekord.   

– Bort med arméns drygt 30 brigader! Närmare en halv miljon man rök! Idag kämpar vi med att få ihop två (om några år fyra) brigader, men det går trögt.

– Bort med världens en gång världens fjärde flygvapen! Från närmare 1000 stridsflygplan på 60-talet till drygt dagens knappt 100. 

– Bort med merparten av örlogsflottan och dess marinbaser!

– Bort med luftvärnets 22 bataljoner! Idag har vi två operativa bataljoner.    

– Bort med krigsmateriel, kaserner, baser och övningsfält! Försäljning av vår gemensamma egendom till uppenbara underpriser till bland andra vapenhandlare och fastighetsexploatörer som skrattade hela vägen till banken!  

– Bort med hemvärnsförbanden! Från 100 000 man till dagens drygt 20 000.

Med ett rungade ja i Sveriges riksdag den 16 december 2004 lyckades man så äntligen fatta det förödande beslutet om att lägga ner närmare 80 av rikets regementen, flygflottiljer, staber och andra militära enheter. Det tidigare rekordet i form av 1925 års försvarsbeslut var nu äntligen slaget, med råge!

Men återigen – hur gick det egentligen till?

Idag, och i det omvärldsläge vi befinner oss i, är det förmodligen inte särskilt svårt att samla majoriteten av svenskar kring uppfattningen att försvaret har en helt avgörande plats i vårt samhälle. Nu har kanske förflyttningen i människors medvetande skett från försvaret som ett ”särintresse” till att just vara ett särskilt intresse för landets fortsatta oberoende, ja kanske t.o.m. existens. 

Upphörande av värnplikten – yrkesförsvar på exotiska platser

Hur gick det då till att avveckla över 90 procent det välförankrade ”folkförsvaret”, inklusive den värnplikt som utgjort ett starkt kitt mellan en mycket stor del av befolkningen, hög som låg, under 100 år?  Jo ”lätt som en plätt” så valde den då borgerliga riksdagsmajoriteten den 16 juni 2009 att med röstsiffrorna 153 mot 150 att låta den allmänna värnplikten ”vila i fredstid”.  Nu ströps kranen och från att försvaret årligen tillförts ca femtio tusen man årligen under hela ”kalla kriget” hade den eviga freden nu brutit ut, i alla fall i vårt närområde. 

Försvaret av Sverige i Afghanistan och i Mali

Nu skulle det svenska försvaret bättre tillvarata våra säkerhetsintressen genom att med mer eller mindre hemliga specialförband verka i Afghanistan, i Mali eller på någon annan exotisk plats på andra sidan jordklotet. 

Att förklara denna nya doktrin för det svenska folket, de verkliga uppdragsgivarna, var det nog ingen som riktigt lyckades med. I alla fall förstod inte jag hur dessa s.k. insatser var till gagn för Sveriges säkerhet. 

Med ”Nit men utan Redlighet” 

Det märkliga i sammanhanget, och det som egentligen var, och fortfarande är det mest upprörande i sammanhanget, var dessutom att just denna märkliga idé att formligen förgöra mödosamt uppbyggda, mycket komplexa, mycket kostsamma vapen- och logistiksystem, omedelbart slog rot, inte bara bland politiker av olika färger utan bland påfallande många i de högre militära sfärerna, som ängsligt och räddhågset sneglade snett uppåt för att försöka få viss vägledning i vad som var det ”politiskt korrekta” förhållningssättet visavi överheten i form generaler och politiker.    

Hade det inte varit klädsamt om flera officerare i ledande befattningar hade höjt sin röst mot detta vansinne? Hade inte fler kunnat ta rygg på exempelvis på Michael Heseltine, minister i Storbritannien, eller för den delen på vår tidigare försvarsminister Mikael Odenberg, som tydligt markerade sina avvikande uppfattningar genom att lämna sina befattningar, även om de båda hade eller var förvissade om att det fanns en kommande ”dra åt helvete-kassa” att luta sig mot. Säkert finns det i ytterligare ett antal officerare som förtjänar ett erkännande, dock oftast på lägre nivå. Kuriöst är att antalet generals- och amiralspersoner förblev intakt under denna näst intill totala dränering av försvaret!

Så nog kunde flera officerare med reellt inflytande ha tagit rygg på exempelvis den osedvanligt klarsynte och integritetsfulle generalen Carl Björeman som på sin tid med tydlighet, kraft och civilkurage, även under sin aktiva tjänst, markerade sitt avståndstagande mot den totala avlövningen av försvaret och mot avvecklingen av värnplikten. Läs gärna hans bok ”Försvarets förfall: Konsten att lägga ner försvaret utan att någon bryr sig”. 

Möjligen kan fortfarande någon eller ett par tidigare statsministrar (idag godsägare och styrelseproffs, eller som just avsatt fotbollsbyråkrat) fortfarande ha uppfattningen om att försvaret av riket fortfarande är en belastning, och som fortfarande i budgetarbete alltid utgör en möjlighet att som ”budgetregulator” bidra med en eller flera miljarder till annan mycket viktigare samhällelig verksamhet. 

Att denna egentligen totala avveckling av Försvaret orkestrerades av aningslösa politiker i Riksdagar och Regeringar är illa nog men att den genomfördes i en ”ohelig allians” med samma officerare som tidigare vikt sina liv åt att vårda, värna och utveckla vårt stolta försvar så framstår påfallande många i Sveriges högre officerskår som ”nyttiga idioter” vars integritet och yrkesstolthet rimligen borde ifrågasättas?  

Som en tjänsteman vid försvarsdepartementet uttryckte det med osedvanlig klarsyn och integritet: ”Försvarsbesluten i slutet av 1996, 2000 och 2004 var värre än nederlaget vid Poltava”! 

NATO

Att Sverige 75 år efter ”alliansens” bildande Sverige skulle inträda i denna klubb var ju, som följd av såväl omvärldsutvecklingen som vår egen självpåtagna eftersatta förmåga, inte bara ett medlemskap som var ”nice to have” utan i högsta grad ”need to have”.

Hade det inte varit mer hedersamt att inte behöva stå med mössan i handen och skrapa med foten och krumbukta sig för diverse tveksamma despoter och i stället med högburet huvud, med gott självförtroende och med förvissning om den egna förmågan, kunna erbjuda NATO ett försvar som det en gång såg ut, eller åtminstone en rimlig del av det,
i stället för de spillror som idag återstår!

Slutsats och lärdom

Oaktat allt som anförts så är vi idag där vi är, men det får inte ”bli som det blir” och som utvecklingen ser ut i omvärlden kan vi bara hoppas att ”mycket pengar slår liten tid” vid upprustningen av försvaret. 

Möjligen finns det också minst ytterligare en lärdom av allt detta monumentala elände som den formliga slakten av försvaret innebar.  För även om avvecklingen skedde i god demokratisk ordning kan det vara befogat nu när vi befinner oss på ett ”behörigt tidsavstånd”, som knappast kommer att kunna leda till något personligt ansvarsutkrävande, vågar oss på att i form av en sanningskommission eller en tribunal som kliniskt och osentimentalt rannsakar de händelseförlopp som ledde till detta gigantiska och monumentala misstag som nedrustningen av försvaret innebar för bara drygt tjugo år sedan.