Av kapten Malin Smith och kapten Daniel Smith

Under första terminen på Högre Officersprogrammet (HOP) kom ÖB och föreläste. Han pratade som väntat om omvärldsläget och sina prioriteringar, men lämnade en liten stund för frågor. Den första HOP:aren som räckte upp handen och fick ordet ställde ingen fråga, utan tog tillfället i akt att påtala hur viktigt det är för vår generation att förutsättningarna förbättras, så att vi kan kombinera familjeliv med officersyrket. Just nu, menade HOP:aren, är villkoren för exempelvis tjänstgöring utomlands (URA) för dåliga för att det ska gå ihop att ta en utlandsbefattning. ÖB tackade, sa att de tittar på det, och tog nästa fråga. Nästa HOP:are ställde inte heller någon fråga, utan tryckte på det föregående talare sagt. Det var inte ett uns förvånande att frågestunden inleddes med två krassa konstateranden. För det här är vad vi pratar i vår officersgeneration – vi som är födda på 80- och 90-talet.

Även om vi på skola under en period står lite utanför Försvarsmakten hör vi givetvis mycket om vad som händer på förbanden och i organisationen. Mellan seminarier pratar vi om nästa befattning, kommande lön och mötet med centrala chefsförsörjningssektionen. Att det pågår en omfattande debatt om FM lönestruktur och villkor vet alla som har örat mot rälsen.

Generationsskiftet

Varning för generaliseringar – känsliga läsare får kontrollera sin tandstatus och bita ihop. Givetvis finns individuella skillnader, men överlag är det rätt stora skillnader mellan officerare som är födda på 60- och 70-talet, och på de som är födda på 80-talet och 90-talet. Vi förenklar härifrån med begreppen ”60-talister” och ”80-talister”, varav vi tillhör den senare gruppen. Många 60-talister veckopendlade och gjorde utlandstjänst tack vare en partner som var hemma och tog hand om barnen. För många 80-talister är blotta tanken på en sådan lösning otänkbar. Det finns bara en familj, men många karriärer.

80-talister är föräldralediga, precis som sina partners. De VAB:ar; inte sällan mer än partnern, eftersom partnern ofta har högre lön. 80-talisternas partners är ofta välutbildade, med egna karriärer och ett ointresse av att ta tjänstledigt och utförsäkras. Av de 80-talister som är kvinnor och officerare har absoluta majoriteten en partner som också är yrkesofficer. Det gör det svårt för kvinnor att ta en stabsbefattning i NATO där partnern bara ”följer med”. 

80-talisterna som i relativt stor utsträckning har läst Officersprogrammet kan anses vara välutbildade utanför Försvarsmakten. De är hett eftertraktade på arbetsmarknaden när Totalförsvaret är högprioriterat på kommuner, regioner, och företag. 80-talisterna vill ha ett liv där familjen står i fokus. Det uttrycks oftast att familjen går först. Man vill vara officer – men går det inte ihop så är det inte tid med familjen som stryks – det är jobbet.

Vår generation officerare kommer tyvärr inte, tror vi, acceptera det som föregående generationer gjort. Det kan man tycka vad man vill om, men vi är rädda att Försvarsmakten kommer att se fler och fler av oss ta tjänstledigt eller säga upp sig inom några år om läget inte förbättras. Till skillnad från nästan alla andra yrkeskategorier kan officerare inte rekryteras utifrån. En mellanchef på en annan myndighet är inte översättningsbar till en yrkesofficer. Den här mekanismen gör det än viktigare att skapa incitament för att behålla de officerare på OF2-4 som redan finns i systemet, för de kan inte ersättas annat än efter 10–20 år. Det är brådskande och avgörande för vår förmåga framgent att URA-avtalet förbättras och att lönerna höjs, även för våra allra högsta chefer.

Att höra och att göra

Detta har lyfts på många sätt i flera forum och Försvarsmaktens ledning kvitterar med att ”höra” och ”förstå”. Men det har inte lett till dialog eller handling. När 80-talisterna snart kommer att beträda majoriteten av alla officersbefattningar behövs att Försvarsmaktsledningen tar problematiken på allvar. Försvarsmakten och Sverige har inte råd att förlora fler av oss. Det krävs incitament utöver grad för att i dagens ekonomi uppmuntra till en fortsatt och lång karriär i Försvarsmakten.

Det är med viss frustration vi läser den sammanställning somkollegorna Nisser och Karlin skrivit gällande officerslöner i Norden. Det är inte bara URA-avtalet som är undermåligt för den svenska officeren – lönerna är också, köpkraftsjusterat, betydligt sämre än för våra grannar. Det är också respektlöst av arbetsgivarföreträdare att med oärligt användande av statistik försöka vilseleda officerskåren. Vi vet själva vad vi tjänar och hur löneutvecklingen sett ut. Det gör även SCB. Att påstå något annat är från en myndighetsledning minst sagt uppseendeväckande.

Frågor till FML

Är läget i Europa och världen så pass allvarligt som Statsministern och ÖB säger? Sett till handlandet för krigsförbandens duglighet verkar svaret vara ett nej. Och med det vill vi bolla två enkla frågor till Försvarsmaktsledningen. De två är sammanknutna och brinner men har hittills inte berörts i handling eller dialog:

1. Varför görs inga reella satsningar på personalen?

2. Varför är Sverige sämst i Norden när det kommer till officerslöner?

---

Malin Smith studerar på Högre Officersprogrammet (HOP)

Daniel Smith är doktorand på FHS