Av Urban Schöön och Karl Ydén
Ett antal debattörer har nyligen kritiserat svensk officersutbildning (bl a på DN Debatt, i Sveriges Radio, i Officerstidningen samt på Militär Debatt). Vi instämmer i kritiken men menar att problemen går ännu djupare än Officersprogrammets utformning. Ordet akademisering kan leda tanken till en kvalitetshöjning, men vi hävdar att dagens officersutbildningssystem som helhet tvärtom är sämre än sina föregångare. Särskilt tydligt blir detta i tekniskt avancerade militära verksamheter, exempelvis luftvärnet.
Hot från luften är en av moderna krigs nyckelfaktorer. Sverige har med Robot 98- respektive 103-systemen fått ett bättre luftvärnsskydd och om några år får arméns brigader modernt luftvärn. Rysslands sätt att föra krig visar att även städer, sjukhus och infrastruktur behöver skydd mot luftangrepp, vilket skulle kräva ytterligare luftvärn. Luftvärnsförbanden kommer att behöva bli fler samtidigt som deras tekniska komplexitet ökar. Behovet av officerare med luftvärnskompetens är redan idag stort i krigsorganisationen, på militära skolor, i staber och på FMV – och det kommer att bli ännu större.
Paradoxen är att det växande behovet av luftvärnskompetens paras med en minskande tillgång. Dagens officersutbildning är sämre för att utveckla luftvärnskompetens än tidigare system. Förr krävdes i realiteten naturvetenskapligt eller fyraårigt tekniskt gymnasium för att utbildas till luftvärnsofficer, utöver genomförd befälsvärnplikt i luftvärnet. I dag är förkunskapskraven lägre ställda. Naturvetenskapligt eller tekniskt gymnasium krävs inte. Det ställs inget krav på befälsvärnplikt eller ens på värnplikt i just luftvärnet för att bli luftvärnsofficer.
Till de därför ofta sämre förkunskaperna kommer att den nya officersutbildningens design utgör nära motsatsen till den tidigare. Förr utbildades blivande luftvärnsofficerare primärt i luftvärnsteknik respektive -taktik. På motsvarande sätt utbildades deras kolleger inom arméns andra delar respektive i flygvapnet och marinen. Senare i karriären utbildades luftvärnsofficerare tillsammans med officerare från andra delar av försvaret.
Nu genomgår kadetter från alla Försvarsmaktens delar det treåriga Officersprogrammet (OP), där innehållet till största delen är gemensamt och har samhällsvetenskaplig inriktning. Huvudämnet krigsvetenskap avhandlar frågor som ”varför utbryter krig?” snarare än att belysa de praktiska avvägningar som militära chefer på lägre organisatorisk nivå behöver kunna hantera i krig. Akademiseringen utgör inte ett relevant ”förvetenskapligande” av officerares yrkespraktik, utan en avdrift mot det generella och abstrakta, präglat inte minst av statsvetenskap. Utbildningsinnehållet saknar inte relevans, men det inriktas snarare mot övergripande ramfaktorer än fokuserar på de militära uppgifter som väntar officeren de första fem-tio yrkesåren efter examen.
Vår uppfattning är att officerare skall utveckla nödvändiga kunskaper på vetenskaplig grund och i vetenskaplig metodik. Men vilken vetenskap och vilken metodik? Dagens militära försvar är högteknologiskt. Behovet av teknikkunnande är stort och det kommer att bli ännu större – det visar inte minst kriget i Ukraina. Armén, flygvapnet och marinen kompletteras idag av cyber- respektive rymdteknologiska enheter. Att kunna fungera som chef eller stabsmedlem i en teknikintensiv, expertisbaserad militär organisation i konflikt med en tekniskt avancerad motståndare förutsätter teknikkompetens.
En likriktad, samhällsvetenskaplig officersutbildning återfinns inte i något annat Natoland än Sverige. Tvärtom studerar en ansenlig andel kadetter i flertalet industrialiserade länder olika tekniska akademiska ämnen, förutom militära kärnämnen som t.ex. taktik. Det svenska Officersprogrammets DNA utgörs av ”nedskärningslogik” från 1990-talet och tidigt 2000-tal. Kalla krigets slut innebar att krigsorganisationens behov ansågs irrelevanta och att officersutbildningen kunde rationaliseras. Sammanslagning av försvarsgrenarnas många officershögskolor tänktes reducera kostnader. Akademiseringen syftade bland annat till att öka officersexamens civila meritvärde så att flertalet officerare lättare skulle kunna byta till andra yrken innan 40-årsåldern – ett kostsamt medelålders officersöverskott ansågs på det sättet kunna undvikas.
Med sekelskiftets ingångsvärden var en sådan systemdesign möjligen mer rimlig än nu. Idag ligger den fel i relation till luftvärnsofficerares kompetensbehov. Officersutbildningen inrymmer endast en mindre luftvärnsdel och de bristande förkunskaperna gör att denna alltför ofta behöver förse kadetterna med de grunder som de förr hade hunnit erhålla genom befälsvärnplikt i luftvärnet. I värsta fall har de blivande luftvärnsofficerarna således inte tillräckliga gymnasiala tekniska förkunskaper, de har inte prövats i en chefsroll och de har inte utbildats på något luftvärnssystem innan Officersprogrammet. Själva officersutbildningen är alltför likriktad och generell och ger inte tillräcklig teknikkompetens, bland andra brister. Ett antal nya luftvärnsofficerare har slutat relativt kort tid efter examen, bland annat för att de inte upplevt sig vara rätt utbildade för arbetsuppgifterna.
Officersutbildningssystemet skapar idag inte de framtida kunniga militära chefer och stabsmedlemmar som luftvärnet, Försvarsmakten, Sverige och Nato behöver.
Urban Schöön, planeringsofficer vid Arméstaben och överstelöjtnant i luftvärnet
Karl Ydén, reservofficer i luftvärnet, universitetslektor samt ledamot i KKrVA
Militär Debatt 