Av Kapten i armén

Officersprogrammet och akademisering diskuteras flitigt på diverse plattformar. Min känsla är att en vanlig uppfattning bland i huvudsak våra äldre kollegor är att det var bättre förr.

När jag läste officersprogrammet med skolstart runt mitten på 2010-talet så delade jag deras uppfattning. Varför ska jag läsa massa högskolepoäng i teoretiskt ledarskap, i fysiskt stridsvärde, i taktik eller forskningsmetod? Varför ska jag skriva en B-uppsats? Vilken nytta har det för mitt kommande yrkesutövande att jag har skrivit en C-uppsats? Det borde vara fler än två (2) terminer, dvs. ett kalenderår, av verksamhetsförlagd utbildning (VFU) som utvecklar mig mot professionens fundament – krigsplutonchefen! Jag hade tur och fick göra min praktik på Markstridsskolan i Kvarn med en fantastiskt duglig plutonchef och ett antal mycket dugliga instruktörer. Mina kamrater på skolan hade liksom jag tjänstgjort ett antal år som GSS/K och bar med sig gedigna erfarenheter från deras tid som soldater och gruppchefer. Vi var inte särskilt många och fick därför jämfört med våra kamrater på andra VFU:er relativt gott om tid att truppföra plutoner bestående av GSS/K ur stående förband.

Innan man visste ordet av det så var det examen och placering i förband. Ingångslönen (tack HR – jag vet att man inte får kalla den kollektivt individuella lönesättningen för ingångslön) fick jag delgiven av skvadronchefen direkt efter examensceremonin på Karlberg. Anställning från och med måndag, vid ett stående förband, under en nyligen befordrad löjtnant som chef och en förstesergeant som ställföreträdare. Under mina första två år bestod min vidareutbildning i att på egen hand genom observation samt prov och försök utveckla min erfarenhet och yrkesskicklighet. Det är i efterhand såklart uppenbart att min chef fått göra motsvarande resa. Lyckligtvis var ställföreträdaren, förstesergeanten, väldigt kompetent och beväpnad med ytterligare några års tjänstgöring i befattning. När jag sedan blev plutonchef upprepades tyvärr samma cirkus, med undantaget att ställföreträdaren valt att utbilda sig till gymnasielärare.

När jag nu sitter här och skriver detta så har jag hunnit reflektera över det akademiserade officersprogrammet. Hade jag varit en bättre officer under mina första år om jag var mer som ställföreträdaren, han som jag fortfarande håller högt i minnet? Jag tror faktiskt inte det. Jag hade sannolikt däremot varit mer som honom och mer som den andra personalkategorin yrkesofficerare (specialistofficerare) som vi fortfarande inte riktigt förstått vad vi ska göra av i armén.

Jag tror att det viktigaste jag gjorde under officersprogrammet, utöver den grundläggande yrkesskicklighet jag tillskansade mig i Kvarn, relaterar till ett citat som tillskrivs den berömda generalen James Mattis: ”The most important six inches on the battlefield is between your ears”. Jag lärde mig att tänka – kritiskt, snabbt, ibland utanför den berömda lådan. Det har jag varit extremt betjänt av när jag som ”truppare” behövt granska situationen; fienden, terrängen, möjligheter och begränsningar, för att väga handlingsalternativ i det aktuella taktiska scenariot och för att kunna ta initiativ mot högre chefs avsikt med striden. Det har inte heller varit dumt att öva på att tänka, att läsa, förstå och omsätta stora mängder information under min tid i stab. Vilken jag nu, inte minst i och med Natomedlemskapet, förstår kommer vara betydligt större än min tid som chef.

Det tog förstås enstaka år att passera plutonsnivån. Innan jag visste ordet av det behövde jag förstå brigad och i viss mån division under TakA. Trots att jag innan dess endast tjänstgjort i funktionsförband så gick det an. Det var kanske tur att jag inför officersprogrammet inte valts ut för min förmåga att bedriva plutons anfall, utan för att kravprofilen även mätte andra förmågor. Om det inte redan blivit uppenbart så har jag reviderat min uppfattning. Officersprogrammet är naturligtvis inte perfekt. Det finns mycket lågt hängande frukt att plocka för att utveckla verksamheten – precis som i andra delar av Försvarsmakten. Officersprogrammet är dock tillräckligt bra och, tror jag, betydligt bättre än det mest frekvent föreslagna alternativet som jag uppfattar är att inrikta officersutbildningen mot befattningen krigsplutonchef. Min uppfattning är att det är tillräckligt svårt att särskilja officerare och specialistofficerare redan som det är.

Om det är något vi borde göra för att snabbare höja kvaliteten på lägsta nivå så är det att, i allt annat som ska göras, prioritera organiserad handledning av yngre befäl (HYB). Jag vet inte hur det ser ut på det förband du tjänstgör vid, men vid mitt förband lyser det tyvärr med sin frånvaro. Jag tror att det är den bästa frukten vi plocka just nu och ett oändligt mycket bättre alternativ än att omforma officersprogrammet.

PS.

Om du inte har något att läsa i sommar föreslår jag Call Sign Chaos som skildrar just general Mattis resa. Där står mycket intressant som kanske just du kan omsätta för att bli klokare i din yrkesutövning.

DS.